Minnen från förr (PRS)

Tasha sa inget men hans meningar motsade sig varandra, hon gissade att han heller inte gillade huset även om han nu inte var rädd för mörkret.
"Håna mig inte för min rädsla, du vet inte varför jag fått den." sa hon med en suck, att hennes barndom med fadern hade något med den att göra var dock ganska klart.
Hon lyfte huvudet och stödde på armen då han började, enligt henne var det inget att skratta år. Det hela var tragiskt och hemskt, att han dessutom var så liten gjorde henne ont.
"Du var så liten att du inte kunde veta. Men du överlevde trots allt. Dock är det tråkigt att det skedde i sådan tidig ålder, att det skedde alls." sa hon samtidigt som hon gäspade till och la sig åter.
"Tycker inte det finns något att skratta åt i din berättelse."

Zachary betraktade henne innan han återgick till att titta ut genom fönstret.
"Har du sagt A måste du säga B", sade han och sträckte ut benen framför sig.
Under några sekunders tid lät han tystnaden falla mellan dem. Självklart var det beklagligt värre att det skett, men bättre tidigare än senare. Det hade gått så pass långt att han blivit van vid det redan vid sjuårsåldern.
"För att vara helt ärlig så var det nog bättre att det skedde tidigare än senare, om det nu ändå skulle hända", mumlade han och log lite. "Å andra sidan förstod jag nog inte riktigt vad det var för fel på mig när jag var yngre..."
Han skrattade bittert och ryste lätt till. Det lät så förfärligt ynkligt och patetiskt. Å andra sidan var det väl ganska ynkligt och patetiskt, men det ofredade honom ändå något enormt.

Tasha såg på honom medveten om att han hade talat om något svårt för henne. Men hon visste inte, kände att han kunde döma så som hon dömde sig själv över allt som hade hänt.
Istället lyssnade hon på hans svar och nickade.
"Ja, du har väl rätt gissar jag. Även om det är synd att det hände alls. Nu är det en vara." hon tystnar sedan åter, vänder sig om och stirrar in i elden. Det var så tyst så länge att man kunde tro hon somnat.
"Jag är rädd för mörkret för det som hände hemma." sa hon plötsligt med låg stämma.
"När jag var liten, far besökte min säng och......." hon tystnade, fick inte fram ett ord.
"Jag kunde inte värja mig, visste inte att det var fel. Visste inte vad som var fel, vad jag gjorde för fel." hennes ord verkade förvirrade föll nästan över varandra. Hon visste inte hur hon skulle säga det, inget hon sagt till någon förr, så varför då avslöja för honom av alla?
"Sedan ibland när han söp med andra, drack och tog droger. Jag var alltid rädd. Rädd för att någon skulle komma till mig, rädd att han skulle komma, rädd att han skulle dö." hon vände sig plötsligt om och såg på honom.
"Han dog ju, tog en överdos. Det var mitt fel, jag skulle skött mig bättre, skött honom, inte gå i skolan." sa hon förtvivlat med en röst som lät som hon ändå saknade fadern som gjort henne illa, förstört hennes liv. Men man kanske ändå gjorde det i en barnslig förhoppning av att få någons kärlek, finna tryggheten i den som skulle vara ens trygghet men aldrig var det.

Zachary höll de blåa ögonen stadigt fästa på fönstret men lyssnade uppmärksamt på vad hon sade. Hennes ord fick honom att känna sig modfälld och han ifrågasatte sig själv varför han inbillat sig själv att det var synd om honom. På den fronten tog hon helt klart första pris. Att hon fortfarande verkade beskylla sig själv gjorde honom ännu mer illa till mods, kanske en aning härsken också. Efter allt det han verkade ha gjort mot henne och hon trånade fortfarande efter att bli älskad av honom.
Han skakade på huvudet och rynkade på ögonbrynen.
"Efter allt han har låtit dig genomgå...och du beskyller dig själv?", frågade han förargat. "Du kan inte beskylla dig själv för någonting sådant. Och..."
Han höll upp ett finger och vände sig mot henne.
"Och du borde inte tänka så. Han var uppenbarligen ett svin, jag skiter i om vi kanske råkar tala om din far här, men han verkar ha varit en riktig, jävla skunk."
I efterhand lät det kanske lite hårt men han hade inga avsikter att sitta och lyssna på henne klandra sig själv. För att vara helt ärlig var han förvånad över att hon ens övervägde att göra det, ännu mer att hon faktiskt gjorde det.
Efter en liten stund vände han sig mot fönstret igen, fortfarande uppretad. Om han hade varit i hennes situation hade fadern inte dött utav en överdos, det var ett som var säkert. Inte för att han brukade tänka i sådana banor, men han kunde inte direkt ljuga för sig själv heller.
"Beskyller sig själv...enfaldigt...inte rätt", muttrade han tyst för sig själv medan han återigen skakade på huvudet.

Tasha sa inget men hon knöt sina händer. Hon blev vredgad på hans ord, det han sa om hennes far. Orätt arg på honom för innerst inne visste hon att han hade rätt. Hon visste väl att fadern betett sig illa och inte hon. Men det fanns ändå den tanken vad hon kunnat gjort annorlunda för att allt skulle bli bra.
Hon ställer sig upp utan att se på honom, med ilskan tyglad. Ilskan som kanske alltid fanns där, den som tillhört fadern. Känslor om fadern som aldrig kommit ut eftersom att ingen visste om det.
Bråken i skolan med honom hade hjälpt mycket faktiskt, något att vända ilskan åt, vända alla känslor mot. Nu senaste efter skolan hade det varit att jobbat stenhårt, festa och däcka. Allt för att finna ett lugn inom sig. Hon visste inte vad hon skulle göra, vad hon sökte.
Med en darrande hand drar hon den genom håret, försöker finna lugn för att sova, eller för att finna ett svar.
"Jag vet att du har rätt." sa hon slutligen, försökte hålla rösten lugn.
"Rent logiskt sätt har du rätt, men här uppe...." hon pekar på sitt huvud.
"Här uppe frågar barnet inom mig vad jag kunde gjort annorlunda, vad jag gjort för fel, varför han blev sådan."

Zachary, som för tillfället såg kopiöst tjurig ut, knep ihop läpparna utan att titta på henne. Det var inte så att han inte hörde vad hon sade, för det gjorde han - vartenda ord, men han kunde inte låta bli att ha en annan syn på saken än vad hon hade. Personligen hade han ju aldrig upplevt vad hon gått igenom, men samtidigt förstod han inte varför hon fortfarande verkade älta det.
"Inte för att det är min ensak eller så, men jag tycker att du borde ta och stoppa undan det där barnet inom dig och låsa in det någonstans i ditt undermedvetna", sade han, en gnutta burdust, och gäspade ofrivilligt.
Barnet inom honom själv hade gått upp i rök för många, många år sedan för att aldrig återvända. Innerst inne förstod han vad hon menade, vad det var hon försökte sätta ord på, men samtidigt kunde han bara inte finna det i sig att acceptera det.
"Du är vuxen, har, eller rättare sagt hade, ett jobb och en hel livstid framför dig", fortsatte han, försiktigare den här gången och stirrade tomt framför sig. "Slösa inte bort ditt liv på att sitta och älta det förflutna. Beter jag mig som om jag nyss begått ett mord? Nej det gör jag inte. Så jag tycker du borde släppa det där innan det börjar ta över ditt liv fullständigt."
Han lade sig ner på mattan och fortsatte att stirra tomt upp i taket istället med händerna bakom huvudet.

Tasha vände sig vredgat mot honom, droppen var fälld.
"Men det är inte din ensak eller." fräste hon ilsket till.
"Vill du inte förstå så vill du inte. Men det var du som frågade, glöm inte det. Det var du som drog upp det till ytan." fick hon ur sig vredgat och gick tillbaka till sin plats utan att se på honom. Hennes tålamod var slut och hon tänkte inte tala med honom mer av natten. Han var som förr lika förbannat egoistisk, varför hade hon ens sagt något, fan ta honom.
Sedan låg hon vaken hela natten och stirrade in i elden som tack vare att den var magisk lyste hela tiden. Hon visste att även han var vaken, men envist höll hon tyst, hon tänkte inte tala med honom.

"Jag säger att du borde fokusera på nuet och inte älta det förflutna och du blir arg på mig? Det var ett råd, inte någon slags förolämpning", sade han irriterat. "Men för all del, gräla på mig hur mycket du vill."
Zachary slöt ögonen en kort stund och suckade. Var han verkligen så pass otaktisk? Svaret var ja och det kom inte precis som en nyhet. Han var urusel på att uttrycka sig ordentligt och kunde inte hålla munnen stängd för fem öre.
Den natten sov han inte en blund utan började istället vandra runt i vardagsrummet. Efter ett tag drog han ur hårnålen som höll uppe luggen och den föll ner i ansiktet som på beställning. Han betraktade sig själv i ett av de mörka fönstren. Blek, ostyrigt hår och mörka ringar under ögonen - väldigt vackert konstaterade han för sig själv och vände sig bort från sin egen spegelbild.

Tasha hörde honom gå runt i vardagsrummet hela natten men vägrade att se eller tala med honom. Hon var envis det visste hon, hon visste även att han på sitt omaka vis hade rätt ändå. Men han förstod henne inte, ville inte förstå och då tänkte hon vara lika envis tillbaka.
När morgonen grydde och solen sken in reste hon sig upp. Hon lät elden vara, den skulle värma upp det fuktiga rummet utan att bränna upp det eftersom den var magisk.
Hon vek sedan ihop filtarna utan att se på honom och la dem och hennes kläder tillbaka i väskan.
Sedan utan ett ord eller blick på honom gick hon ut och började lägga skyddande förtrollningar runt herrgården och trädgården. Hon tänkte inte för allt i världen bli funnen av någon, hon ville vara själv och just nu så långt bort från Zachary det gick.

Zachary tittade surmulet på henne medan hon plockade undan sina grejer och skyndade förbi honom utan att så mycket som ägna honom en blick. Envis som en åsna, det var vad hon var. Själv var han bara trångsynt och idiotisk, men det var en helt annan historia och han kunde inte låta bli att reta sig på henne. Och så fortsatte det hela morgonen. När hon flängde runt utanför, i trädgården, satt han inne i det nyupptäckta köket och blängde på henne medan han inte gjorde så mycket som ett försök att hjälpa till.
När det slutligen började bli lunchdags reste han sig, fortfarande tjurig, från den gamla stolen vid fönstret och ställde sig ytterdörrens öppning.
"Ska vi äta eller är du så extremt envis att du inte tänker prata med mig på hela dagen?" Frågade han och blängde på henne, precis som han gjort inifrån huset. "Förresten så måste vi gå upp och kolla vad som finns där uppe", tillade han och pekade upp mot taket.