[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag drog på mig en ny, tvättad tröja och packade ner ett par byxor och de andra tröjorna, jag kunde ju lika gärna be Nema skölja dem med vatten så kunde jag torka dem sen. Jag packade ner en tunn bok om överlevnad på havet (jag litade kanske inte tillräckligt mycket på Nema, men det kändes tryggare), The Hunger Games, lite choklad, tre vattenflaskor, en tjocktröja från GANT, ambrosia och nektar. Ryggsäcken vägde ändå ingenting, som om jag aldrig packat den.
"Jaha", sade jag. "Hejdå då, stuga."
För jag antog att bestämmelsen om att åka på eftermiddagen skulle ändras och jag sa hejdå till hippie-Zeus (jag måste verkligen komma ihåg att lämna in ett klagomål) och skyndade mig mot Halvblodslägrets... hamn? Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, men något slags tillhåll för Halvblodslägrets (krigs)båtar var det i alla fall.
”Hallu?” frågade jag, inte säker på att någon skulle svara, men Clarisse var där och hon vände sig emot mig, med ett koncentrerat ansiktsuttyck.
”Brooks? Det är seriöst lite olämligt just nu”, sade hon och jag blängde på henne.
”När är jag välkommen då?” frågade jag vasst och till mitt missnöje skrattade Clarisse LaRue.
”Äh, kom och kolla då, lilla suris”, fnös Clarisse, men jag såg att hon kämpade emot ett leende som hela tiden ryckte i hennes mungipor.
Jag följde efter henne i båten (som nog inte skulle hålla så länge, men jag bestämde mig att det var smartast att inte säga något) till maskinrummet, där jag nästan fick en hjärtattack; för skelettkrigare med gamla uniformer från Amerikanska flottan stod och hivade i kol i ångpannan.
”Admiral, upp på däck och kontrollera seglen!” skrek Clarisse till en av skelettkrigarna, som gjorde honnör och försvann upp på däcket. Ares dotter vände sig mot mig, och ett stolt leende prydde hennes ansikte. ”Vad tycker du? En gåva från pappa!”
Jag nickade och log osäkert. Nema hade bara sagt att hon hade en med sig ett syskon, men nehe, det var skelettkrigare vi pratade om.

I min iver att få gå på skeppet slängd jag i det jag behövde i min lilla rygga. En camp- T-shirt, ficklampa- Inga kommentarer-, några såna där pengar (Drachma hette dem) och annat som verkligen inte är värt att nämna-inga kommentarer där heller.
När jag slarvigt spänt fast Svärdet vid mitt bälte och satte på mig min keps tog någon tag i min handled och de där havsgröna ögonen mötte mig.
''Jag åker med. Liksom, det är så att du inte är lika van vid vattnet som ja...'' Sa min halvbrorsa-som för tillfället var ett halvblod och inte cyklop- men jag avbröt honom.
''Kom inte och säg att jag r en nybörjare bara för att farsan råkat glömma min existens Percy.''
Han suckade. Jag blev rörd över att den där skyddsglimten glimmade till i hans ögon. ''Jo jag är faktiskt bättre på den saken. Och du, pappa bryr sig. De for inte ta kontakt med sina dödliga barn.''
''Visst'' muttrade jag till svars. ''har du träffat honom? Nej förresen, skicka ett irismedelande. Bye Bro!''
Jag slängde mig ut genom dörren. jag kunde inte kuta genom hela lägret utan behövde svänga runt för varje enstaka människa.
Jag hade inte en susning om vart skeppet var men jag var stört säker på att det var vid hamnen/ kanotsjön.
Mycket riktigt flöt nu ett minst sju meter lång krigs skepp. Blänkande broms var fastspikad på både styrbord och barbord. relingen var mörkt lackad och masten lika tjock som en gammal ek.
Clarisse La Rue sprang runt på däcket och slängde iväg order (''Nej styrbord sida idiot!!'' (''Vad i Ares namn tänker du med!'' Just den där sista orden fäste jag mig vid och undrade vem hon skrek åt. Min vän Hazel Brooks, stod inte längre ifrån Aresbarnet och slängde frustrerat ett rep i marken. Hon morrade något jag inte uppfattade-liksom svårt när man inte har superhörsel. Duh.
Jag puttade ett gäng från Afrodites stuga (No offence men jag kände doften av skvaller)(/WILL, Nemas POV!!) ur vägen och fick massa klagomål efter mig när jag nu faktiskt kunde kuta till skeppet. Två biffiga grabbar stoppade mig när jag skulle gå på det, och knuffade stöddigt till mig.
''Kom igen biffen! jag är medlem av besättningen.'' Sa jag och lyffte frågande- och skämtsamt- händerna. Aresgrabben steg motvilligt åt sidan. Ärligt tror jag att han skulle ha slagit till mig om han inte varit bevakad av Thantalos. Inte för att matvraket (lol) Skulle bry sig ändå.
Nyfiken klev jag på strids skeppet och tittade mig runt. På när håll var allt vackrare. Det var hur många detaljer som helst. massa inskriptioner och mönster. Seglet låg i en hög vid masten och bara väntade på att få sättas upp.
En flagga med Ares tecken-ja jag vet orättvist- hade satts Fram vid fören och virvlade vilt omkring.

Jag svor åt gudarna, att om jag någon gång skulle vara tvungen att knyta sjömansknopar igen, skulle jag hundraprocentigt frivilligt joina Ärransiktet för att återbilda Kronos och störta Olympen.
Okej, kanske inte.
Men ändå! Sjömansknopar var det värsta som hänt mig sen jag rymde hemifrån. De var jobbiga och HELT omöjliga att förstå, trots att jag flera gånger bad till alla möjliga gudar (till och med Tartaros...). Men såklart hade typ Zeus eller Hera bett alla gudar gå emot mig efter att jag varit hypernära på att ha fått utbrott på min egen farsa när han börjat babbla om mamma.
Jag suckade frustrerat och fick klart den sista sjömansknopen. Varför var Clarisse tvungen att säga åt mig att knyta fast ett extra-segel? Hon kunde ha bett sitt syskon eller en skelettkrigare, eller Nema! Hon kunde väl ha gjort det själv..?
Jag suckade och torkade av händerna på jeansen (hallå, de skulle ändå bli smutsiga senare!).
"Öh, hörru Brooks?" ropade Clarisse.
"Vad?" frågade jag syrligt.
"Ehm, din.. mamma... Irismeddelande..?" Clarisse lät osäker, som om det var hon som frågat mig.
"Vart?" frågade jag. Plötsligt var jag alldeles torr i munnen. Varför ville mamma kontakta mig? Jag skakade på huvudet, för att tömma det på tankar. Jag tänkte alldeles, alldeles för mycket.
"Vår matplats", sade Clarisse. "Du vet..." Jag lyssnade inte, utan skyndade till den lilla 'matsalen', vårt uppehållsrum, i skeppet.
Och mycket riktigt, en otydligare bild av min mamma som stod i köket, vid diskhon. Hennes honungsfärgade hår var klippt i page till en roll och de främre av hennes hår var uppsatt i en liten bulle.
"Haz!" utbrast hon så fort hon fick syn på mig. Mamma såg ut att vilja bryta ihop när som helst och jag var rädd att den mörkbruna chokladfärgen i hennes ögon skulle rinna ut med tårarna, som smält choklad.
"Mamma", sade jag kallt och svalde ner lusten att börja skrika och kasta saker omkring mig.
ADHD much?
Ja.
"Gumman, är du okej?" snyftade hon. "Juste, du är med Keiron, såklart är du okej. Älskling, fattar du inte hur rädd jag var?"

Samtalet fortsatte likadant och jag blev lättad när Nema avbröt oss och sa att det snart var dags för avfärd.

Percy hade-motvilligt och surt- sagt hejdå till mig. Annabeth var tydligen på andra håll då hon inte var med när skeppet släppte loss. Det kändes bra att vara på vatten. Eller på ett skepp på vatten...Vet ni vad. Liksom bara släpp det.
Efter att nu ha medverkat i två personliga irismelelanden. Två oroliga mammor. Ingen Willson-mamma. Inte för att jag brydde mig men det hade varit trevligt om hon iallafall försökte ta kontakt.
Sedan Nicolas flyttade in hade mamma och jag bråkat mer och mer. Willy grät för att vi skrek på varandra och Nicolas försökte desperat att stoppa grälen. Dem slutade ofta med att jag slängde mig ut genom dörren. Ja. Den där gången då jag bränt ned en skola hade jag bara stuckigt utan att ens lämna en lapp. Ingen hade varit hemma men situationen hade varit ganska lik ett av mitt och morsans bråk-fast på telefon.

Jag gick upp på däck och Hazel verkade avsluta samtalet med sin mamma som lät hur orolig som helst.
En rysning for genom kroppen då jag såg vilken besättning Clarisse hade valt; Skelett.
Skeletten drog i rep och hissade seglet som långsamt drogs upp mot masten. Vinden fann seglet och fick det att prassla men sedan bli stadigt.
Stolt stod La Rue vid den stora ratten och tittade härskande ut på havet. Jag såg hur hon spände käkmusklerna då en havsbris gled in på däck. Anagligen hade hon inte valt just det här resesättet-vilket fick en del av mig att vela flina onskefullt.
''Vad flinar du år Willson? Hjälp dem!'' Röt Clarissse och jag glodde argt på henne men sade inte emot eftersom att hon fortfarande kunde slänga av mig. Med våld alltså.
Med en enda mördande blick på människan som nu var min kapten drog jag upp ett rep och började surra fast den vid masten för att hålla fast seglet.
Jag upptäckte snabbt att jag kunde-bara med min tanke- få seglet i precis rätt vinkel och repen rörde sig som efter min vilja. Jag stod emot lusten att kasta Clarisse och henes besättning skellet över bord och fridfullt segla iväg för att rädda getsnubben.
Hazel kom upp på däck och blinkade bort den starka solen. Hon svor något åt Claisse och lutade sig mot relingen.
''Jag hatar att vara med den där biff-tjejen'' muttrade hon och jag nickade instämmande.
''Vi slänger dem över bord.'' sa jag skämtsamt och det drog i Hazels mungipor.
''Visst.''
Ett tjut ljöd följt med order om att släppa loss. Skeppet lossade och drev iväg med vinden.

Efter hundra meter sköljde illamåendet över mig som en våg. (lol)
Jag var tvungen att luta mig över relingen på skeppet för att spy. Ur min mun forsade en tuggad macka och lite choklad. Det såg alldeles vidrigt ut, och Nema tänkte tydligen samma sak, för hen utbrast;
"EEK! Gudars, Åskis! Förorena inte mitt element!"
Jag blängde på henom och öppnade munnen för att skrika en förolämpning, men istället för ord forsade en ny sats spya upp.
"ABSOLUT HYPERVIDRIGT!" tjöt Nema äcklat och mina tankar exakt samtidigt. Jag torkade mig runt munnen med Nemas tröja samtidigt som hen förskräckt stirrade på min snabba frukost, som nu flöt runt bland vågorna.
Jag himlade med ögonen åt henom och suckade.
”Hallå, om du inte vill se havet förorenas borde du nog inte kolla”, fnös jag. Nema blängde på mig och en våg sköljde över däcket och jag tackade gudarna att jag åtminstone hade snabba reflexer, för annars hade jag varit dränkt av iskallt vatten - som i värsta fall var blandat med min tuggade frukost.
Usch.
”Det där var ju inte nödvändigt!” gläfste jag. ”Du behövde inte dränka skeppet pucko! Och dessutom”, lade jag till, lite tystare. ”Du behöver krafterna till att kasta av Clarisse. Och till att rädda herr getsnubben och min syrra.”
Nema lipade, men jag såg att det ryckte i henoms mungipor.
”För en gångs skull kanske du har rätt”, erkände hen och ryckte på axlarna. ”Eller, så kanske Clarisse kastar oss ombord istället”, föreslog Nema. 
Jag rynkade på näsan. 
”Tyvärr kanske du har rätt”, suckade jag.

Efter att Hazel spytt upp ännu en omgång illaluktande spya, hade vi iallafall kommit så långt bort med skeppet att lägret inte syntes längre.
Havets välkomnande ljud fick mig att känna mig hemma. Något jag inte gjort på längre trotts lägrets gästfrihet.
Kapten-tönten La Rue stod stel och bossigt vid ratten. Vinden blåste i hennes hår och en våg svordomar följde då håret fastnade i hennes klibbiga ansikte.
Clarisse fäste sin blick på mig med ett mordiskt ansiktsuttryck och snabbt flinande tittade jag bort.
Hazel stod vid relingen med ett stenhårt grep om en plasthink. Det var bäst det för att förorena vattnet med en av Hippie-Zeus barns spya stod inte på alternativslistan.

Jag tittade upp mot masten. Seglet fladdrade ogillande som om det inte alls var bekväm med alla skelettkrigare som surrade fast det. Dessutom så var det fel 'knutet' högst upp vilket gjorde att seglet inte skulle breda ut sig ordentligt.
Med en sista blick upp mot La Rue högg jag tag i en repstege-liksom på lekis- och började klättra. Höjd var inte ett problem och jag klarade oftast höga byggnader och ställningar. Men det vinglande skeppet och den venande vinden som slet i både seglet och masten fick mig att darra.
Jag drog ett djupt andetag och stannade upp, men fortsatte då jag inte stod ut med att titta ned.
Tampen hade fastnat i storseglet, liksom blivit knutet helt och hållet fel. Igentligen hade jag ingen aning om hur jag visste det eftersom att jag aldrig seglat en riktig segelbåt förut utan bara små jollar.
Med ett fast grepp kravlade jag mig fast på masten och stödde fötterna i en repögla som hängde fritt och försökte fixa till trasslet.
Om det inte varit för mina konstiga 'krafter' som var utomordentligt skapta för att reda ut trassel hade det inte gått.
Tampen lossade och seglet spändes ståtligt ut, fångade vinden och skeppet gled fram snabbare.
Jag lindade repet rätt och knöt en knop som jag antog skulle vara stark nog och började klättra ned.
När jag väl stod pustande på däcket glad över att inte vara uppe i luften ändrades mitt lättade humör då en stor, ringlande, havsvarelse-svans/ grej, dök ned i vattnet vid babord sida.
''Clarisse! Skota...dra ratten korkskalle! Styrbord sida! fixa för en rejäl vändning. NU!''
Hazel tog ett långt kliv ifrån relingen och tittade skrämt på havet.
''Du-Ger-Inte-Mig-Order!'' morrade Clarisse medans hon kämpade med ratten.
''Hazel?'' Sa jag och min vän vände sig mot mig.
''Mm''
''Spy inte ned mitt teritorium''

Jag torkade mig runt munnen med baksidan av min hand, som jag genast sköljde av. Jag var fortfarande smått kallsvettig efter illamåendet och strök bort det med tröjan.
"Brooks", röt Clarisse. "Upp i masten! Du borde väl gilla höjder så du får hålla utkik!"
Jag suckade, ville egentligen inte lyssna på kaxmörten Clarisse men klättrade skakat uppför masten till den lilla korgen som fanns där eftersom att det var fullständigt nödvändigt.
Jag var nära på att spy eftersom att det vinglade så mycket, men ju högre upp jag kom desto bättre kändes det. Jag kisade mot solljuset som sken mot mig när jag klev in i den lilla korgen.

Det var trevlig de första tio minuterna i korgen på masten. Sedan började solens gassande (DAMN you Apollon!) och havets gungande ( TACK så mycket Planktonhjärnan) få mig att må illa. Jag svor att alla Olympiska gudar måste hata mig minst lika mycket som Percy hatade Ärransiktet Luke. Jag torkade bort svettdropparna som börjat rinna längs med min panna med handflatan. Jag skulle kunna slå vad om att om jag någonsin skulle bli en gudinna, så skulle jag bli Oturens gudinna. Visst, det kanske fanns någon, men ingen kunde ha haft lika mycket otur som mig.
En lista på oturliga saker som hänt mig:
1. Hera försöker mörda mig.
2. Marken försöker sluka mig.
3. Mamma skaffar en idiot till pojkvän som dessutom hatar mig.
4. Jag och mamma grälar.
5. Jag blir anfallen av två monster på samma dag och svimmar.
6. Jag är Zeus dotter.

Listan hade minst en miljard punkter, men jag tog bara med de viktigaste. Antog jag.
Tillslut gjorde solens hetta och gungandet mig så yr att jag var tvungen att klättra ner och spy en gång till. Jag menar, det hade ju varit just min tur om jag spytt från masten ner på Clarisse, liksom.

Jag backade äcklat från spyan och gjorde ett äcklat ljud.
Sjömonstret var inte inom synhåll, men jag antog att det låg och lurade nära nog för att få skeppet att vingla till. jag kände bokstavligt talat att något rörde sig.
Fortfarande äcklat vände jag mig mot La Rue. ''Vi måste röra på oss. Den där havsvarelsen....Den är kvar.''
Det störde mig att skelettkrigarna stod helt oberörda medan en sjöorm helt säkert skulle förvandla vårt skepp till havsvrak.
''Visst'' spottade hon ut och masherade mot relingen men blev direkt bakputtad då hela skeppet vinglade till.
Jag försökte hålla det uppe med vågornas hjälp, och det fungerade för tillfället-men det drog mycket enegri.
Det var totalkaos på däcket; skelett som sprang runt, skotade, lossade tampar och helt enkelt vissa som stod och snackade. Antagligen om hur de skulle klara sig då vi kapseisade eftersom att jag inte hade några planer på att rädda dem.
Hazel hjälpte Clarisse vid rodret och kämpade för varje svängar.
Vatten yrde över oss som ett iskallt ösregn. En fjällprydd svans/skärt höjdes över vattenytan och fick en stor tidvattenvåg att komma farande mot oss.
Jag blundade koncentrerat och använde hela min viljestyrka för att få den stora vågen att lägga sig.
Anfått och blöt, kall (Jag antog att jag behövde koncentrera mig för att inte bli blöt) sprang jag mot aktern, höjde svärdet och väntade på nästa anfallsplan.
Som jag hade väntat så dök ormen upp igen. Den här gången med ståtligt höjt huvud och rödflammande ögon. Fjället var blekt orange. Hela monstrets fjäll speglades i havet vilket fick det att verka som en synvilla.
Tänkt dig fyra radhus bredvid varandra, plus en klätterställning. Så lång var ormen.
Jag såg genast att vi inte skulle klara det här genom att fly. Ormen skulle ha förföljt oss.
Hazel stälde sig bredvid mig på min vänster sida och lade handen på min axel.
''Together?''
''Always'' Med de orden högg vi med våra svärt mot det anfallande monstret och gyllene blod sipprade längst svärden då dem högg genom den.
Ett fasandsfullt eko av skrik följde och ormen kastade sig upp i luften och dök ned i sitt teritorium igen. Lyckligtvis-not- så följde våra svärd med.
'Well, du är hur smart som helst!'
''Om det där är din brorsa-'' Började Hazel men jag avbröt henne.
''-Syster. Det är en hon. Varför har vi så knäppa familjer?''
Än en gång höjde ormen sig upp ur vattnet.
Och vi var obeväpna.

Okej. Man kan verkligen inte ha mer otur än mig. Då är man ju för i hela Tartaros omänsklig! Så, nu ökade mina chanser att dö ännu mer. För att:
1) En gigantisk sjövattenorm tänkte mosa oss och
2) Vi hade inga vapen utom våra egna krafter om en gammal planka.
"Nema!?" skrek jag panikslaget. "Använd din inre vattenkanon nu!"
Nema fnös, som om jag nyss hade sagt att Annabeth var kär i Mr D.
"Är du dum eller? Det är ett vattenmonster och går inte att drä-ääähnkaaa!" Det sista skrek hdn, eftersom att jättevattenormen just attackerade henom och tack gode gudarna att hon rullade undan snabbt, för annars hade jag fått fortsätta med Clarisse. Ensam. Så jag ville gärna att Nema skulle vara med. Om vi överlevde alltså. Havsmonstret röt till, fäste de flammande ögonen på mig - och anföll. Jag hann inte ens skrika, utan stirrade på den med chockat ansiktsuttryck.
"AKTA PÅ DIG, DIN STORA MOLNHJÄRNA!" skrek Nema, men mina muskler ville inte röra sig. Eller, hela min kropp hade bestämts sig för att förlamas utom... ögonlocken. Så jag stängde ögonen och hoppades att jag åtminstone skulle hamna på de Elysesika fälten. Fast, om man tänkte efter, så skulle det nog inte hända, eftersom att Hades troligtvis hatade mig minst lika mycket som de andra Olympierna. Eller, han hade inte någon tron på Olympus, men från början var han ju en Olymp...
Sedan märkte jag att jag tänkt för mycket och kikade igenom ögonfransarna.
Och då, då skrek jag.
Jag svävade flera meter ovanför däck - och ormens fejs var någon millimeter från mitt.
"HAZEEEL!?" skrek Nema förvirrat. "Det är inte dags för flyglektioner nu!"
"Det är inte direkt så att jag planerade de-aaah!" jag skrek till när monstret anföll och min reflex var att kasta mig bakåt. En kudde av luft tog emot mig - och då slog det mig. Jag kunde flyga. Jag var ju typ Peter Pan - eller Superwoman?
En plan började bildas i mitt huvud.
Jag kunde flyga - och skjuta blixtar.
Visst - planen kunde gå skit.
Men YOLO.

Din bästa vän flyger. Tänkt dig det. Liksom som en sån där dröm man alltid har haft men med ombytta roller.
Visst, bad moment, för att flyga-men det var det bästa vi hade.
Jag antog att skeletten inte kunde flyga-eftersom att de låg platta och våta på däcket som flera lager damm. Clarisse höll sig kvar genom att hålla i ratten.
Jag själv stod och betraktade min vän som svävade fem meter framför ett havsodjur. Som inte kunde dränkas.
''Gör något då Thunder girl!'' Gallskrek jag upp mot Hazel som okontrolerat sparkade vilt med fötterna.
''Lätt för dig att säga sjögborre!'' Svarade hon och en lila (Hur?) blixt sköt som laser ner i havsormens ena öga och orsakade ännu ett vrål.
''Fortsätt sådär!'' skrek La Rue från rodret/ratten.
Jag tittade mig omkring efter något att hjälpa till med, men det ända inom mitt synhåll var rep, rep och tampar. Juste då- när man står iskall och ser sin vän skjuta blixtrar på en giganto orm- får man galna idéer. Och nu drabbade de mig.
Jag hoppade upp på relingen och höll i mig i endast ett rem då jag släppte det och dök ned i havet.
Den iskalla kylan slog mig trotts att det var sommar, men jag var inte blötare än vad jag varit förut. Vilket jag var tacksam för.
Jag såg inte botten- det var djupt, duh- men allt annat verkade uppenbara sig. Fiskar i olika färger-NEMO!- bläckfiskar, och massa andra små havsvarelser som panikslaget simmade omkring då en enorm orms ände piskade runt.
Min plan var idiotisk. Men precis som Hazel så fick jag utnyttja mitt element om vi fortfarande ville leva.
Trotts det kalla vatnet runt mig försökte jag koncentrera mig. På en virvel. Liksom en vattentornado.
''Kom igen pappa. Hjälp'' tänkte jag då en liten strömvirvel började växa upp runt skjärten på ormen. Jag var rädd att den inte skulle vara kraftfull nog men den fick odjuret att stillna till. Virveln blev allt vattentjockare var minut som gick och drog ner monstret mot havsbotten.
Nu var huvudet det enda över havsytan. Hazels blixtrar brände fjället och fick det att bli svagare.
Visst, monstret kunde kanske inte dränkas. Men den skulle kunna förlora om den ligger på havsbotten.
Vattentornadon virvlade snabbare och kraftfullare ned ormen mot havets botten.
Jag kunde höra hur ett ilske tjut hördes från ormen då den drogs ned och både tornadon och romen drogs ned mot botten.
Jag drog ett djupt andetag. Jag hade inte märkt att under hela den här tiden-hade jag andats? Under vatten.
Chockat simmade jag mot utan.