Elvira02 & WeasleyHufflepuff

''Mm'' Svarade jag. Jag hade ingen aning om vad som fanns i skogen, men jag var glad över att det inte skulle vara någon elev. Dåligt samvete for över mig. Jag hade dödat en oskyldig människa. Massa oskyldiga människor.
Men jag skulle ändra på det.
Jag slutade kämpa emot törsten. En virvlande känsla spred sig i mig och mina sinnen tog över. Jag lyssnade spänt efter ljud och for med blicken över hela området. Jag hade törstat människoblod i årtionden, och nu var jag så besatt av det att jag inte visste hur jag skulle bära mig år den här gången.
''Backa. Eliot.'' Sa jag mellan tänderna. Om jag gick till anfall mot honom... Jag ville inte ens tänka det.

Jag blev nästan lite rädd för henne, hon kanske höll på att förlora kontrollen. Jag backade några meter från Charlie och lyssnade på ljuden i skogen. Plötsligt hörde jag lätta steg.
"Hör du, Charlie?" frågade jag tyst och försiktigt. "Det låter som ett hjort-djur, kanske en ren."
Charlie verkade väldigt törstig, hon skakade nästan.

Törsten var extrem nu. Jag fick en skymt av renen, och kunde inte låta bli. Jag sprang emot renen, och innan den hade hunnit agera placerade jag tänderna mot djuret. Slappt föll det ner. Böjd över renen drack jag blodet. Djurblodet var inte ett dugg som människoblod. Det var inte lika... mättande?
En gren bröts bakom mig och av rena reflexer atakerade jag. Eliots ögon var fulla av medlidande och rädsla när jag hade handen mot hans strupe.

Jag blev rädd när Charlie tog ett strypgrepp. Jag försökte lugna ner mig och såg djupt in i hennes ögon. Jag visste att den trevliga Charlie fanns där någonstans.
"Charlie?" sa jag tyst och så lugnt jag kunde, vilket inte fungerade så bra med tanke på att jag nästan var vettskrämd. "Det är bara jag."
Jag tittade på henne med bedjande blick. Snälla Charlie, ta kontroll över din kropp, tänkte jag och fortsatte att stirra djupt in i hennes röda ögon.

Han såg vettskrämd ut. Han var vettskrämd, det kände jag. Först nu förstod jag; Jag stod med strypgrepp på Eliot. Rädd att göra någoning förhastat, behöll ögonkontakten med honom och säkta sänkte handen. Jag ville bara gråta. Vad hade jag gjort? Försökt döda min enda vän. Inte medvetet, men jag hade varit nära.
''F-förlåt'' jag slog ner blicken och gick några meter bort. Törsten var kvar. Men jag ville inte bita mer.

Jag pustade ut lättat, men tyst för jag ville inte att hon skulle höra det. Jag såg att hon fick dåligt samvete.
"Du" började jag men hon tittade bara ner i marken. Jag ville se Charlie i ögonen när jag pratade med henne så jag gick långsamt fram till henne, tog hennes haka i mina händer och höjde den så att våra blickar äntligen möttes. Antagligen gjorde jag något förhastat med tanke på att vi lärt känna varandra idag och att hon nästan precis hade försökt döda mig, så jag släppte hennes haka.
"Jag vet inte hur det känns för dig, men snälla, försök att inte förlora kontrollen även om det säkert är svårt."

Skakande nickade jag tyst. Han hade gjort ett förhastat val att göra så där. Bara gått fram till mig. jag var tacksam på något konstigt sätt.
''Förlåt'' Viskade jag igen, nästan ohörbart den här gången. ''Jag bara... Jag vet inte vad som hände'' Förtvivlat skakade jag på huvudet.
Jag såg mig själv, ur Eliots perspektiv. Ett blodtörstigt monster. Oavsätt vad han sa, så kunde jag inte säppa det.

Charlie såg så ledsen ut och jag visste inte vad jag kunde säga eller göra för att få henne att må bättre.
"Det var inte ditt fel" sa jag. För jag visste att det inte var hon som hade gjort det, inte den riktiga Charlie. Det var som om det fanns någon inom henne som tog kontroll över henne ibland.
"Du kan klara det här, okej?" fortsatte jag. Så mycket som hon verkade ha klarat förut så vet jag att hon skulle kunna klara det här också. Jag log lite mot Charlie.

jag försökte mig på ett litet leende, och blev allvarlig.
''Visst'' Bekräftade jag och tittade tacksamt in i de ärliga ögonen. Så som han hade hjälpt mig, var jag skyldig honom en gentjänst. Det skulle jag inte glömma.
skogen verkade lika stilla som förut, förutom små kvittranden, från träden. jag rörde mig mot trädet där några sparvar satt. De försökte panikslaget flyga iväg när jag satt uppe på en gren, men jag lyckades få tag på fem stycken. Utan en tanke på det dödade jag dem. Eliot stod tyst flämtande nedanför och betraktade mig.

Charlie hade flugit upp i ett träd. Hon var extremt snabb, jag hade inte märkt något förrän hon satt på en gren. Jag märkte att jag gapade av förvåning så jag stängde munnen snabbt. Jag tittade på när hon fångade några fåglar och skrattade lite beundrande.
"Hur smakar det?" frågade jag och log.