~Otillåtna Känslor~ [HP-roll]

Orden var som en kniv i hans hjärta, han kramade henne hand och tog ett steg närmre henne.
"Laura..." han tystnade en sekund.
"Laura, jag är ledsen..." Sa Draco med sorg i sin röst. Han ville inte släppa hennes hand men han gjorde det ändå. Han kände en uppgivenhet inom sig.

Laura grepp tag i hans hand igen då hon inte ville att han skulle gå.
" snälla släpp inte" sa hon och och tog ett steg närmare. Hon kände att om han skulle gå kanske dom aldrig skulle få tid att prata igen.

Draco kramade hennes hand och gav Laura ett svagt leende.
"Laura, du har, du har rätt..." Draco suckade djupt, hans axlar sjönk ihop, vem försöker jag lura, ingen kommer någonsin acceptera oss som ett par... tänkte han och släppte sedan greppet om Lauras hand innan han vände sig om och gick därifrån med hastiga, långa kliv. Han kunde inte se tillbaka, då skulle han aldrig kunna ha gått därifrån.

Laura såg efter Draco och nu rann tårarna ner för hennes kinder. Hon klarade inte av att se honom gå. Med snabba steg skyndade hon åt andra med tårarna som rann ner för kinderna. Hon skakade i hela kroppen när hon sprang ner mot sjön.

Draco hade hittat en övergiven korridor. är satt han på en kall bänk och tänkte på Laura. Han önskade innerligt att hon inte hade sagt så. Att det hade funnits en gnutta hopp. Men, det fanns det såklart inte... Draco kramade sig själv och då prasslade något i hans ficka. Draco stoppade in handen och drog fram de två breven. Ett från hans mor och ett där han inte visste vem avsändaren var. Han rev upp brevet och började läsa,
Kära Draco
Jag vill bara tacka för att du förlåt mig för det jag sa tidigare till dig det betyder väldigt mycket för mig. Jag hade faktiskt riktigt trevligt med dig nere vid båthuset och skulle gärna göra om det om du vill det såklart.
Med kära hälsningar Laura

Lauras handstil stirrade tillbaka på honom, han ville inte att det skulle sluta såhär. Han ville finnas där för henne, speciellt vid en sådan svår tidpunkt som att förlora en familjemedlem. Han visste alltför väl hur det kändes att förlora någon som stod en nära... Draco hade bestämt sig, han reste sig upp från bänken och började springa mot båthuset. Han visste inte vart Laura var men där skulle han börja leta efter henne.

Laura hade faktiskt sprungit gråtandes ner till båthuset och satt nu vid vattnet. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon stirrade ner på sin spegelbild i vattnet. hur kunde du tro att det kunde finnas en chans för dig och draco, tänkte hon och bara tanken på Draco fick det att brista för henne. En skakning gick igenom hennes kropp och hon funderade på om det på något sätt kunde finnas något som fick henne att sluta tänka på Draco eller få bort honom helt.

Draco sprang över det våta gula gräset, hans fötter visste redan vägen ner mot sjön då han sprungit runt den tidigare. Han flåsade något och små små pärlor utav svett kunde han känna i sin nacke där skjortkragen skavde. Han undrade om han skulle hitta Laura där nere eller om det bara var förhoppningarna inom honom som tog överhand. Gräset klibbade runt hans byxben och himlen var grå, tjock med moln. Han kunde se det lilla båthuset en bit bort. Draco ökade på sina steg.

Laura la sig ner på rygg och kollade rakt upp på himlen med ögon helt glansiga av tårar. Hon hade aldrig gråtit så här mycket som hon grät nu. Först min bror, sen Draco, tänkte hon och satte sig upp igen då det var obekvämt att ligga ner på marken. Hon visste att hon måste glömma alla tankar på Draco för oavsett om dom skulle bli ett par kunde dom aldrig visa det offentligt.

Draco kom fram till båthuset, han slet upp dörren och såg sig omkring, där var hon.
"Laura..." flämtade han fram. hans ögon var våta i ögonvrårna och han stod framåtböjd då han hade förberett sig på att han förmodligen inte skulle hitta henne där. Allt han ville nu var att ta henne i sin famn. Han stod och stirrade på henne där hon satt.
"Laura..." mumlade han och med panik i sina rörelser tog han sig fram, sjönk ner på knä och la sina armar om henne och kramade om henne hårt.

Laura hade inte varit beredd alls utan ryckte till när Draco omfamnade henne men hon kröp ihop hos honom. Det är så fel Laura men samtidigt ingen kan se oss, tänkte hon, där hon satt med huvudet lutad mot hans axel.