Prs] Jullan Bullan & Memory

Adrians ögon smalnade när han kände någons närvaro. Och nej, det var inte Daniella han tänkte på. Det var någon utanför huset och han väntade inte andra gäster. Han släppte taget om Daniella innan han försiktigt reste sig upp, lämnade sovrummet för att ta reda på vem det var som oinbjuden vågade dyka upp på hans revir.


Madison öppnade dörren igen. Den gick ju inte att stänga bara för att han - typiskt nog - satt foten emellan. Hon ville påpeka att hon inte hade någon orsak att låta bli att stänga honom ute men svalde de bittra orden. "Vad vill du?" frågade hon istället och lutade huvudet mot dörrkarmen.

Daniellas far kände att Adrian var på väg till honom. Han stannade utanför dörren och knakade lugnt på. Hans ögon var alldeles röda och huggtänderna var också framme.

Daniella hade märkt det men låg kvar då hon visste att det var det bästa att göra.

" jag vill hjälpa dig att få kontroll över din hunger" sa callum.

Han öppnade ytterdörren sekunden efter att den oinbjudne gästen knackat på. Han borde ha gissat att det var fiendeklanens ledare, Daniellas pappa, som var här. "Hur kan jag stå till tjänst?" frågade han tillgjort vänligt och la huvudet på sned. Huggtänderna värkte mot tandköttet men han vägrade låta dem växa ut än.


Hon ville egentligen inte ha någonting med honom att göra - åtminstone inte än - men vem annan skulle hon kunna vända sig till och få hjälp av? Hon visste ingenting om hennes nya liv. Efter en stund klev hon åt sidan och höll upp dörren så att Callum skulle kunna kliva in.

" Jag vill ha tillbaka det du tog ifrån mig" morrade Daniellas pappa fram och spände blicken i Adrian.
" För min dotter är har redan en kille och du är inte den killen" morrade han.

Callum gick lugnt in i huset och kollade på henne.
" Du har dödat en människa redan märker jag" sa han.

Adrian naglade fast sin blick i den äldre mannen. Han var en gnutta osäker på om herremannen bara försökte provocera honom genom att säga att Daniella redan hade en kille, men om så var fallet blev han allt besviken. "Jag har inte tagit någonting ifrån dig. Din dotter är inte din egendom utan en varelse med egen vilja. Det är upp till henne att komma tillbaka till dig, inte sant?"


Madison förstod inte hur Callum kunde veta det men hon valde att inte fråga heller. Han var äldre än henne så det kanske var något han kunde läsa av henne. Kanske det var hennes aura som hade en utstrålning som skvallrade att hon tagit en oskyldig människas liv? "Ska ditt påstående vara till någon hjälp?" frågade hon tillslut och lutade sig mot dörren.

Daniellas pappa kollade på Adrian.
" Hon vågar vill inte sätta sig upp mot dig därför har hon inte kommit tillbaka" morrade han och kollade efter Daniella.

Callum kollade på Madison och han ilsknade till.
" Vet du vad glöm det du får fan klara dig själv" morrade han ilsket och gick mot dörren.

Han drog fingrarna över hakan för att hålla tillbaka ett skratt, menade den här konstige mannen allvar? Som om Adrian vore mer skrämmande än hennes egen pappa som misshandlade henne? Årets skämt. "Hon är fri att gå när hon än vill, jag hindrar henne inte från det," gav han igen och korsade armarna över bröstkorgen.


Förvånad över hans reaktion borde hon nog inte ha blivit. Hon borde inte ha förväntat sig någonting alls av honom. "God fortsättning på dagen, det är inte som om du någonsin brydde dig ändå," hälsade hon och öppnade dörren så det bara var för honom att gå ut. Hon snurrade en slinga av sitt hår i ett försök att se oberörd ut men det var bara en fasad i hopp om att hålla tillbaka alla känslor. Hon skulle ju bryta ihop vilken sekund som helst.

" Jag vill att du hämtar min dotter nu så ska hon få välja vem hon vill vara hos" sa Daniellas far och kollade på Adrian.

" Jag har fan brytt mig om dig Madison, anledningen till att jag inte berättade att jag var vampyr var för att skydda dig" sa Callum.
" Jag ville inte att något skulle hända dig" sa han.

Adrian gav honom en misstänksam blick, han litade inte på att den här fånskallen till man inte hade något i baktankarna. "Jag tror hon gjort sitt val med tanke på att hon hellre är här hos mig än kom hem till dig," sa han med en nonchalant axelryckning.


Och se hur det slutade, tänkte hon och sög på underläppen. Om han talat om för henne om vad han var för något så kanske hon aldrig råkat ut för att bli förvandlad själv. "Förlåt," mumlade hon tillslut skuldmedvetet fram och kupade stelt handen om nacken.

" jag sa hämta min dotter" röt daniellas far ilsket och tog ett steg mot Adrian.

" jag vill bara hjälpa dig att få kontroll över din hunger" sa callum.