Prs Wolf och Dragon Fantasy

Tack och lov kunde hon snart höra knastret från brasan och känna dess underbara och hemtama doft. Hade hon inte gjort det hade hon varit tvungen att ropa på honom, erkänna att hon tappat bort sig i skogen. Då hon kom fram något snubblande i gläntan och fick se honom vid brasan log honom. Det var vackert på något sätt, fridfullt.
"Vilket fint ställe och brasan med." sa hon något berömmande och la ner fiskarna vid honom. Hon visste inte hur man skulle göra då det mesta hon ätit under sin levnad var gröt. Gröt var det billigaste och mest mättande som gick att få. Kött, fisk och annat var en lyx hon sällan fått del av. Hon ställde sig vid brasan för att torka så hon kunde klä på sig sedan. Hon studerade honom där han satt hukad.
"Ska jag erkänna har jag aldrig varit utanför staden. Jag kan inget om detta, så förlåt mig om jag gör fel." sa hon erkännande och gjorde en vag gest åt allt omkring dem.

Claurus såg flyktigt upp på Sidara innan han makade på sig för att göra plats för henne. Han svarade inte vid hennes komplimanger. De hade gjort honom glad, även om han aldrig tänkte medge det.
"Kan jag aldrig tänka mig", sade han ironiskt och plockade upp en av fiskarna hon fångat. Han studerade dess fjäll i eldens ljus ett tag innan han lade tillbaka den i högen. Claurus hade sparat två pinnar till dem båda och fick nu sin solfjäder att återvända till originalform. Han vässade pinnarna mot svärdets sida tills de var vassa nog att spetsa en fisk.
"Fånga", sade han och kastade en av dem till Sidara. Sedan spetsade han en fisk på sin egna och förde in den i elden.
"Om du vill rensa fisken får du använda svärdet, jag har inga knivar", sade han och lade sitt blottade svärd i sanden vid hennes fötter.

"Tack" sa hon och fångade fisken som han spetsat. Hon klädde på sig innan hon följde hans exempel och förde in fisken i elden. Hon satte sig vid honom, med svärdet emellan dem och den heta brasan framför dem. Han var svår att förstå sig på, visade ingen taksamhet eller glädje för något hon sa eller gjorde för honom. Men han verkade ändå ha humor, ironi i alla fall, som nu då hon berättade saker för honom. På något vis var han jobbig, men ändå...... Hon sneglade på honom och sneglade såg sedan på svärdet som verkade väldigt opraktiskt till fisk. Men hon gillade gesten, inte för hon visste hur man rensade. Men hon måste komma in i fisken för att komma åt köttet, det begrep hon.
"Så hur kan du sådant här då?" hon nickade åt elden och fisken.
"Trodde du var uppväxt i staden med."

Claurus skakade på huvudet.
"Jag bodde på barnhem i en annan stad tills jag blev tretton. Det var inget bra barnhem så jag spenderade mycket tid i skogen intill", sade han. Han hade aldrig talat om sitt förflutna förut och han visste inte riktigt varför han berättade om det för Sidara. Kanske var det för att hon var den första som visat intresse för det.
Han snurrade pinnen mellan fingrarna och kliade sig i pannan. Han kunde inte hjälpa att undra om Sidara följt med honom för att hon - om så bara lite - faktiskt tyckte om hans sällskap eller om hon bara utnyttjade honom. Om det var det senare skulle han inte bli ledsen, det hade trots allt hänt förut. Att någon låtsats bry sig om honom bara för att använda hans egenskaper för sin egen vinning. Det tog ett tag innan han lärde sig att inte lita på någon, men kanske... Bara kanske Sidara var annorlunda.

"Det var tråkigt att höra." sa Sidara uppriktigt och såg in i elden. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra. Han skulle inte uppskatta en kram eller att hon brydde sig mer, det trodde hon i alla fall. Men hon tyckte synd om honom att livet hans blivit som det blivit. Även om hon levt i yttersta fattigdom och fick jobba med sådant hennes föräldrar förbjöd henne att jobba med hade hon haft en lycklig barndom. Hon hade haft en familj även om det nu bara var hon i livet. Hon följer hans exempel, vrider på spettet. Att det var för att få det genomstekt gissade hon men hon visste inte när det var det.
"Jag tror inte att jag ätit fisk förr." mumlade hon tyst till honom och såg in i elden. Såg bilder ur sitt förflutna från sin familj, hon saknade dem.

Claurus svarade henne inte. Han tyckte inte om när folk hade medlidande för honom, det fick honom att framstå som svag.
Han sörjde inte för sin barndom. Den hade varit allt annat än perfekt, men den hade gjort honom till den han var och han hade lärt sig många viktiga läxor.
Han drog ut fisken ur elden och bet huvudet av den. Inälvor och ben var inget som besvärade honom. Det krasade lite när han tuggade och han spottade ut ett och annat ben.
"Det är inte det godaste som finns att äta, men det är bättre än gröt", sade han och tog en tugga till. Hans matvanor besvärade förmodligen Sidara, men han hade inga tankar på att visa hänsyn, det var trots allt hon som velat följa med. Om hon inte kunde stå ut med honom och lämnade honom skulle han varken bli förvånad eller upprörd.

Sidara nickade endast, det doftade gott även om hans bordskick inte var till belåtenhet. Krasandet av benen fick henne att rysa och må illa. Men hon sa inget visade enbart ett litet leende och tog sin fisk. Hon ville inte äta som han gjorde och tog då hans svärd för att sprätta upp fisken. Det var klumpigt men det gick och resten kunde hon bända upp med händerna. Hon försökte få bort benen och endast äta köttet, det gick sådär och hon fick dra benen ur munnen.
"Vill du ha?" frågade hon och drog fram en fiskplunta ur jackfickan. Det var sprit i den, hon visste inte ens om han var intresserad av det.

Claurus rynkade på näsan. Han hade aldrig gillat den skarpa doften av alkohol.
"Håll det för dig själv", sade han och åt upp resten av sin fisk innan han satte en ny på spettet och skickade tillbaka det in i elden. Han sneglade på fickpluntan. Han visste att många människor fann tröst i den domnande känslan av fylla, men han hade av någon anledning svårt att tro att Sidara var en av dem. Dessutom var hon redan sjuk och han visste att sprit knappast var hälsosamt.
"Du borde inte dricka det. Du förstör den lilla hälsa du har kvar", sade han sakligt och stirrade in i brasans flammor.
"Plus att det smakar skit."

Sidara ryckte på axlarna och stoppade den tillbaka. Brydde han sig om henne eller var det bara rent konstanterande från hans sida? Hon visste att det inte var bra eller hälsosamt. Men ändå drack hon, brydde han sig om det. Det hade blivit en enkel sak att ta då systern gått bort och allt gått åt helvette.
"Det kan vara skönt att dricka ibland. Ibland betalar de inte med pengar." sa hon och syftade på männen hon hade gått till sängs med. Det var inget hon var varken stolt över eller något annat. Det var bara så det var, som vilket jobb som helst. Det var inget hon gillade, men även det hade blivit vardag. Men tack vare sin sjukdom blev det färre gånger. Hon trädde en ny fisk på spettet och stoppade in i elden. De djupa hostningarna försökte hon kväva i armen. Nej, hon var inte bra och han hade rätt, men trodde han på allvar att hon skulle överleva?

"Skyll dig själv", sade Claurus med en axelryckning och började tugga på sin andra fisk. Efter att ha levt några år på en skål gröt om dagen var fiskens salta smak en lyx han saknat. Han såg på Sidara under hennes hostattack och suckade djupt. Hon gjorde det inte lätt för sig.
"Du ville lära dig svartkonst sade du", påpekade han och lutade hakan mot sina sammanflätade händer.
"Det kräver ett offer. Två offer, om man ska vara exakt. Ett bokstavligt och ett metaforiskt. För det metaforiska skulle jag föreslå att du ger upp alkoholen", sade han och nickade mot flaskan i hennes händer.