l o s t - öppet rollspel

Tey darrade. Fallet hade gjort henne rädd, hon hade trott att det hade varit det sista hon skulle känna, rädsla.
Men när en kille vid namn Nathan hjälpt henne upp, började hon gråta av lättnad. Andra människor. Hon var inte ensam.
Hon kickade på dom andra lite längre bak. Vad var det dom hette nu igen? Jane.... Nikki och..... Sam? Seth?
"Jag... Är..." Hon hulkade till. "Tey" fick hon fram.
Tey besvarar Nathans leende, och börjar långsamt hämta sig.
"Jag följer med... Om jag nu får....."

Ljud börjar fylla hennes öron. Hon hör fågelkvitter och ett väldigt svagt brus från vågorna som når stranden. En främmande röst hörs i bakgrunden, men Ari kan inte utskilja några ord. Hon provar att röra på fingrarna och det funkar bra. Lika bra går det dock inte att öppna ögonen, det känns som att ögonlocken är ihoplimmade.
Hon försöker komma ihåg vad det var som hände, men det går inte att komma ihåg just nu. Istället för att försöka öppna ögonen igen så bara ligger hon kvar i några minuter och tänker. Tänk om rödluvan och sockervadden har gått iväg!
Nu provar hon att öppna munnen istället och det funkar. Stämbanden vill inte riktigt sammarbeta med Aris hjärna men hon får ändå fram en viskning: "Ä...r nå..go...n k..v...ar?"

(Sorry för dåligt och kort inlägg, kände att jag behövde skriva ett inlägg men hade inte så mycket inspiration)

Flickan som faller till marken gråter, och Seth kan inte låta bli att rynka på näsan en aning åt den uppenbara svagheten. Har inte bruden lärt sig djungelns lag? Eat or get eaten, huh? Surprise: det gäller mer än lesbiskt sex-
"Jomen absolut" säger han lite beskt när hon stammar fram något om ifall hon får följa med. "fler munnar att mätta är precis vad vi behöver"
Sedan mjuknar han lite och något varmt fladdrar till i bröstet. Medlidande? Jo, flickan påminner faktiskt en aning om hans lillasyster. Shit, han saknar henne verkligen. Han får upp det som är kvar av bandaget - mental note: skär inte så djupt om du nödvändigtvis ska göra det, bandaget är slut - och kastar över det och nagelsaxen till flickan.
"Om du fick några större sår"
Och så börjar det lilla herrskapet, nu med ännu en medlem, återigen röra på sig. Seth glider upp bredvid Nathan. Dags för ett nytt försök.
"Så du är straight?" Antar han "Eller har du redan fått lite... träning?"

Nathan ger Seth en arg blick, vänder tillbaka blicken mot Tey igen och ger henne ett varmt leende.
"Du är varmt välkommen." svarar han, ställer sig upp och ger Tey en hjälpande hand.
Nathan låter en blick glida över gruppen, Nikki verkar uttråkad, Jane verkar hålla sig mest i bakgrunden och Seth verkar dryg, som han verkar vara den stilen han håller sig till. Men, Nathan ser plötsligt minimala ändringar i Seth, något mjukt dra över Seth och hans hårda ansiktsavtryck verkar slappna av. Vad är det som händer? Kan det vara så att Tey får honom att påminna om någon han håller nära? tänker han, låter blicken snabbt skifta mellan honom och Tey innan gruppen börjar röra sig igen - med Nathan först i ledet.
Seth kommer upp vid Nathans högra sida, och hans fråga får Nathan att bli generad och kolla ner i marken.
"Uhm, hittills endast flickvänner." svarar han tyst, vilket var delvis sant. Han känner hur en klump bildas i hans hals.
Det han inte vågade berätta var de gångerna han varit vilsen, full, och hamnat i famnarna på de äldre killarna. De killarna som skrattat åt honom, berättat hur söt han var innan de kysstes. De killarna som tagit hand om honom på sätt ingen annan hade gjort, de killarna han klamrat fast sig vid och han visste hela tiden att det bara var giftigt, dumt och bara skadade honom - egentligen. Han ville bara känna sig behövd av någon.
Nathan blinkar bort tårarna, sväljer hårt och ger Seth en hård blick. "Vadå, varför bryr du dig? Varför undrar du?" spottar han ut sig, och känner snabbt där efter ångern. Han tar ett djupt andetag, sluter ögonen en liten stund och samlar sig. "Förlåt" mumlar han, sväljer hårt och ökar på stegen.

Jane ser sig omkring medans hon fortsätter gå. Efter ett tag stannar Nathan för att hjälpa en tjej upp. Hon presenterar sig som Tey och Nathan förklarar för henne vart dom är påväg och vilka dom är. Seth fäller en dryg kommentar om att hon bara är ännu en mun att mätta och sedan fortsätter dom sin vandring genom den djungelliknande skogen. Jane närmar sig långsamt Tey som verkar vara en lite yngre tjej än henne själv. "Hej" säger hon försiktigt medans hon tar upp sin vattenflaska ur sin väska och dricker en klunk. Marken börjar luta uppåt nu och Jane säger högt så att alla hör: "Det verkar som att vi snart är uppe." Plötsligt känner Jane att hennes fot fastnar. Den kan inte röra sig en millimeter och när hon tittar ner ser hon att den har kilat sig fast mellan en trädrot och marken. "Hjälp!" halvskriker hon till de andra. "Jag sitter fast!" Det är vad hon säger, men det hon tänker är annorlunda: "Varför är jag alltid så klumpig? Dom måste tycka jag är jättepatetisk. Dom måste tycka att jag är en liten irriterande tjej. Dom måste hata mig... Nej, stå upp dig nu Jane! Du är bra som du är och du vet det. Var stolt för den du är. Du har människor som gillar dig och du är bäst. Du klarar allt!" Så hon sätter på sig sitt bästa leende och försöker se ut som någon, som någon skulle vilja hjälpa.

(sry för mindre bra inlägg döm inte ok)

Tey säger ett blygt "hej" till... Var det Jane eller Nikki? Hon kommer inte ihåg.... Herregud vad hon är glömsk.
Ni... Jane stannar plötsligt och halvskriker "Hjälp! Jag sitter fast!"
Hon stannar också och synar Jane, hon har ett påklistrat leende som ser ganska falskt ut, men det bryr Tey inte sig om. Hon får syn på foten, som visst har fastnat.
Hon öppnar munnen.
"Okej... Ehm... Testa att vicka på foten och sen dra långsamt ut den" säger hon blygt och tittar ner på sina egna fötter.

Nikki stannade till när en av tjejerna fastnade men hon hade inte orken att hjälpa henne utan lutade sig bara mot ett träd då hon började bli yr igen.
" Är det ingen som har en ipren eller något mot värken?" frågade hon och där kom hennes riktiga personlighet fram. Hon kollade mellan dom alla och bet sig i läppen av smärta i huvudet. hon slog händerna för huvudet och sjönk ner på marken då allt började snurra runt henne. Ta två djupa andetag ni Nikki, tänkte hon och tog två djupa andetag och det slutade snurra då men smärtan var kvar i huvudet och blev bara värre.
" Snälla" fick hon fram då hon pressade ihop munnen av smärta. Hon kände paniken komma krypandes och det sista hon ville var att få en panikattack eller en ångestattack just nu.

Autumn rycker till då hon hör flickan prata. Det hade bara gått någon minut, under vilken Autumns hjärna hade gått in i någon sorts paus-läge, antagligen efter allt som hänt.

Hon sätter sig snabbt ner bredvid den andra flickan, och ser oroligt på henne. 'Är du okej?' frågar hon tafatt. Hon inser dock direkt efteråt att det lät dumt, flickan svimmade ju nyss, såklart hon inte är okej.

(sry att d här va så sent o kort )

(Valde att ta bort regeln med minst ett inlägg per vecka då jag vet att det kan vara tufft att följa om man är inne i en period med mkt läxor osv., men jag vill inte att rollspelet ska dö pga det! Och ni får fortfarande gärna meddela om ni ska vara borta en tid eller så )

Vill någon fortsätta? :p