Öppet rollspel - Vikingabyn

Eira kommer efter honom, hon tar upp säcken som hon fått av honom. Det var som hennes liv just nu, till och med ett par skor. Hon som gått barfota så länge nu.
Då de kommer ut från krogen och går genom den tysta byn ser hon på honom.
"Jag vet att du vet vad jag är. Jag skulle önska att du inte sa något. Det är enklare att klara sig som man i världen och jag älskar det." Hon visste att han sällan höll hemligheter eller ord. Men hon kunde ju hoppas, skulle hon avslöjas skulle de ta hennes liv det visste hon. En kvinna fick inte utge sig för att vara man och luras.

Lopt log. Han förstod hennes känslor, han hade oräkneliga gånger varit i samma situation. Han hade till och med utgett sig för att vara kvinna några gånger.
"Jag vet hur du känner dig. Jag har varit i samma situation många gånger. Jag kommer inte att säga nåt." så länge det inte gynnade honom, fast det sade han inte. Smedjan och hans hus blev synligt framför dem.

"Tack så hemskt mycket." Hon log mot honom, hon gillade honom verkligen trots det faktum att de inte var av samma värld. Hon undrade vad det kunnat vara för situationer och tänkte fråga men då hade de kommit till smedjan.
"Men din fru då?" Frågade hon, var hon att lita på? Helst ville hon inte avslöja för någon men hon ville dock ha ett bad. Hon såg frågande på honom, var hans fru Gud med?

"Sigyn? Hon kommer inte att säga nåt, oroa dig inte." Han klev in i det välbekanta huset. Sigyn hade redan lagt sig.

"Åh" kom det från henne och hon förstod vem även hans hustru var.
"Och era söner?" frågade hon men vågade inte gå in över tröskeln. Detta hus tillhörde inte de vanliga och hon? Hur kunde hon en vanlig simpel människa få komma in här?
Hon såg ut som en tiggaryngling, men var en krigares dotter. Vars far nu befann sig i Valhall bland andra kämpar, mor var död och hennes tvillingbror, ja det viste hon inte.
Försiktigt klev hon in över tröskeln då hon visste att han förväntade sig det av henne. Men hon kände att vad som helst kunde dyka upp här bland skuggorna och överfalla henne då hon inte hörde hemma här.

Lopt skrattade till. Det var inte många som vågade fråga honom om hans söner.
"Det beror på vem utav dem du undrar över." han hade många, den ena värre än den andra, skukle nog några säga. Han såg hur flickan såg obekväm ut. Han log. Han bredde ut handen, och på bordet dukades upp kvällsvarden. Nej, han kunde inte laga mat. Varför skulle han behöva det? Det var mycket enklare att bara vifta på fingrarna.

"Snarare vilka av dem som bor här, om några bor här? Vilka som är här mer än dig och Sigyn." hon log snett glad av att han inte verkade ta illa upp av hennes frågor.
Hennes frågor var endast för sin säkerhet för att hon skulle veta vad hon skulle förvänta sig. Dock skulle hon väl säkerligen inte ha en chans mot någon av dem, inte ens Sigyn? Hon visste inte, ville inte prova heller bara vara säker på vad hon kunde förvänta sig.

"Nej. Här i huset är bara jag, Sigyn och en varg." de hade en varg som hund. Sigyn tyckte om djur, och eftersom vargar nästan drogs till honom hade de skaffat en. Han var ju faktiskt vargarnas fader. Det var en av Fenris många ättlingar, och den hade de karaktäristiska isblåa ögonen. Lopt slog sig ner vid bordet och slog ut med handen åt Eira.
"Varsågod, ta för dig."

Eira nickade och följde efter honom. Hon var på sin vakt, visste det var hon, men hon var alltid på sin vakt. Det hon hade att förlita sig på var hennes styrka som väl kunde mätas med en starka man och att hon just var utklädd till man. Detta hjälpte mot människor men knappast gudar och en varg. Dock gissade hon att vargen var något tam om de hade den som husdjur, men man visste aldrig och hon ville inte han dennes käftar mot sig.
Det var förståligt att det var en varg just, han var ändå far till en och detta kanske var något barnbarnsbarn eller något. Han var dock äldre än alla människor på jorden, än världen.
"En varg skulle man ha, det hade varit ett bra sällskap och skydd." hon log lite, för det var det hon tyckte. Hon hade sett vargungar i deras lya och hade även gett dem mat.
Hon sätter sig vid bordet och gör stora ögon, så mycket mat var det längesedan hon skådat. Hennes mage ger ifrån sig ett ljud som tyder på det, att det var längesedan den fått i sig något på ett par dagar.
"Tack" var det ända hon fick fram innan hon tog ett köttstycke och började äta glupskt som den utsvultna person hon var.

Han betraktade leende när hon åt, utsvultet.
"Det är dem. Dock väldigt lata när de vänder den sidan till." Han betraktade henne fundersamt.
"Så, du är här för att hämnas din bror, Eira?" Såsom hon reagerat på när de talat om hennes bror kunde det nästan inte vara annat.