PJ PRS [H@nna & Holytail]

Zack hörde någon knacka på dörren. Han tittade upp från boken han lånat av Ermy - som var på gammelgrekiska. Han kunde faktiskt läsa den enkelt, och det var awesome. Ermy hoppade ner från sängen, landade på madrasserna på golvet och öppnade dörren

"Hej... Är Zack här? Jag vill prata med honom!" mumlade Chelsea till den långa killen som öppnat och snubblade in.
Och där satt han. Mitt på en madrass på golvet med en bok framför näsan.
"Zack? Hallå?"

Zack tittade motvilligt upp från sin bok. I dörröppningen stod hans lillasyster, den person han minst av allt ville träffa just nu.
Zack skulle just säga till henne att han var upptagen när Ermy spände blicken in honom, en blick som sa prata med henne, annars ska jag personligen mata en drake med dig.
Zack ställde sig suckande upp och gick fram till Chelsea. Han föste ut henne ur stugan, följde efter henne och stängde dörren bakom dom.
"Vad vill du?" Zack hade inte tänkt låta så bitter, men nu var det för sent. Han bara stod där och väntade på vad Chelsea skulle vilja säga.

Chelsea blev förkrossad över Zacks min.
"Är du sur på mig? Du förvann bara...."
Stammade hon och tyckte plötsligt att hennes skor blev väldigt intressanta. Egentligen hade hon tänkt fråga varför han stack. Och hon önskade hon hade sagt det istället. För hon märkte hur fel det lät.
Men det var försent att säga det nu.

"Jag är inte sur på dig. Jag är bara... Jo, jag är sur på dig!"
Zack visste inte riktigt vad han skulle säga. Hans känslor var väldigt komplicerade. Han var inte arg på Chelsea, bara avundsjuk. Han var arg på Hefaistos, och på sin pappa som vägrade erkänna honom. Men eftersom dom var allsmäktiga gudar, så kändes det mycket lättare att ta ut sina känslor på Chelsea. Även om han hade lite dåligt samvete för det.

"Varför då?" Undrade Chelsea och bet sig i läppen. Inte börja gråta nu. Hans ord var inte så farliga. Inte alls.
Eller det var iallafall vad hon försökte säga till sig själv.
Hur kunde Zack vara arg på henne?
Eller jo såklart. Avundsjuka. Men det vågade inte Chelsea säga högt.

"Det är inget." muttrade Zack argt till sin lillasyster. Varför i hela världen var han så sur? Han borde väl vara stor och förnuftig? Men han kunde inte rå för det. Chelsea var nästan bättre än han på allt, även om han inte brukade låtsas om det. Hon var smartare, gladare, hade högre betyg (även om han gick några klasser över henne), och nu ville inte ens Zacks egen pappa ha honom. Det var liksom droppen att hon skulle få han en pappa som ville ha henne, men inte han.

"Det är det visst! Zack..... Du är avundsjuk. Jag märker det. Men snälla! Var inte arg på mig! Var arg på din pappa istället isåfall!" Sa Chelsea sårat.
"Snälla Zack...... Du är min bror. Och jag skulle inte klara av om du blev arg på mig...."
Hon tittade upp på honom.

Varför behövde hon ha så lätt att läsa av honom? Varför i VÄRLDEN behövde hon ha så lätt att läsa av honom?
"Det... Jag sa att det inte var någonting!" sa Zack irriterat. "Det är bra, allt är fantastiskt!"
Han visste inte varför han blev så arg. Han ville inte vara sur på sin lillasyster, men han var det. Han var så avundsjukt att det gjorde ont inom honom att han inte blev erkänd och att hon fick ha en riktig familj som hon hörde hemma med. Dessutom var han arg på Hefaistos barn, som nu var Chelseas nya familj. Om hon hade många, coola, nya syskon, vad var det då som sa att hon fortfarande skulle se honom som en bror?
Zack fattade att det var idiotiskt, dom var syskon, även om Chelsea hade andra syskon också, men han kunde ärligt talat inte rå för det!

"Zack.......... Lägg av.... Jag vet när du ljuger"
Chelsea vände på klacken och gick därifrån. Tårarna strömmade ner från kinderna.
Men hon brydde sig inte om att ta bort dom. Dom fick falla.
Varför var hon dotter till Hefaistos egentligen? Hon var ju superrädd för eld.
Men hon orkade inte tänka på det nu.
Utan att riktigt ha tänkt på det hade hon gått till Hermes stuga och lagt sig på sin madrass. Och innan hon visste ordet av hade hon somnat. Helt ovetandes om att hon var i fel stuga.