Ett ljus i mörkret

Här kommer kapitel 5!

5.

Ur skogen hoppade det fram, en hippogriff. Den höjde sitt graciösa huvud mot himlen och vädrade, sedan fick den syn på mig. Den vred på sitt fjäderbeklädda huvud och dess vackra ögon betraktade mig. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag närmade mig sakta hippogriffen. Jag hade utsträckt hand. Plötsligt gjorde den ett utfall mot mig. Jag sprang baklänges det snabbaste jag kunde. Plötsligt föll jag mot marken. Jag dunsade i den hårde marken och skrek till utav smärta när jag landade rätt på en knöglig rot. Hippogriffen backade sakta in i skogen igen.
- Nej! Skrek jag. Om hippogriffen försvann skulle jag aldrig hitta ut från skogen. Plötsligt hörde jag steg och jag såg hur hippogriffen vände sig om för att se på mig. Som utav instinkt böjde jag graciöst ner min överdel till en bugning. Jag kollade i ögonvrån upp på den och plötsligt såg jag hur hippogriffen också gick ner i en djup bugning. Jag reste mig sakta upp och gick fram mot hippogriffen. Jag höll på att snubbla på rötter men lyckades hålla mig på fötterna. Jag var väldigt nära hippogriffen nu och kunde snart sträcka ut handen för att klappa den. Tillslut var jag bara någon meter ifrån den. Jag sträckte fram handen det längsta jag kunde och vidrörde tillslut hippogriffens ansikte. Jag började klappa och klia den och den verkade gilla det. Då hörde jag ett högt brak ifrån skogen....

ÅÅÅÅÅÅ! vad braaaaaa! Vad ska hända??????!!!

Nice!

Sååå bra!!

Superduperbra!! Älskar hur du skriver! ♥

Åh tack alla! Här kommer kapitel 6!

6.
Braket hördes tydligare och tydligare. Snart skulle nog den/det vara här. Jag började springa mot gläntan. Vad det var ville jag inte veta. När jag vände mig om såg jag hippogriffen stå kvar på samma ställe. Den borde väl också vara rädd. Tänk om jag ändå skulle stanna kvar och kolla vad det egentligen var som lät så mycket. Jag såg mig omkring efter något att gömma mig bakom och upptäckte en vält stock som skulle bli perfekt. Jag kilade iväg till den och la mig på magen bakom den. Hippogriffen stod kvar på samma ställe som förut och kollade hela tiden mot det hållet som braket kom ifrån. Men inte oroligt utan mer som om den väntade på något, eller någon. Braket blev starkare och starkare och nu lät det som om det bara var några meter bort och ur skogen klev en man ut. Inte vilken man som helst utan denna var dubbelt så stor som en fullvuxen man. Han hade stort yvigt skägg och lika yvigt hår, hans mandel formade ögon glittrade. Jag kollade länge på honom. Visst hade jag sett honom någonstans. Mannen gick fram till hippogriffen och började klia den bakom öronen, eller iallafall det som såg ut som öron.
- Vitfjäder, var du tvungen att rymma från Hogwarts bara för att komma till mig? Rektorn är väldigt arg nu vet du bullrade mannens röst. Hogwarts? Vitfjäder? En klocka ringde i mitt huvud. Detta måste vara Hagrid skogvaktaren på Hogwarts! Plötsligt vände han sitt stora huvud mot mitt håll och sa:
- Vem där!? Han tog fram sin pilbåge och laddade den med en pil från hans enorma fickor och riktade den sedan mot mig....,

OMR OMR OMR SÅ HIMLA BRAAAA!! ♥

Svinbra!

Braaaaaaa!

Här kommer kapitel 7!

7.
Hagrid stirrade mot stocken där jag låg. Trots att jag låg så platt och ihoppressat jag kunde kände jag hans blick.
- Vísa dig! Ropade hans bullrande stämma men jag vågade inte resa mig upp. Jag hörde ljudet av hans steg som kom närmare och närmare. Jag krypte ihop mot stocken och tänkte mig bort. Till min varma sköna säng därhemma och plötsligt trycktes jag in i något som kändes som en ihoppressad tunnel utan luft. Jag väntade på att Hagrid skulle komma fram och slita upp mig i luften, men han kom inte. Plötsligt kände jag en stark doft utav blommar. Jag öppnade sakta ögonen och såg, mitt rum! Eller i alla fall det som var kvar utav det. Halva taket hade sprängts bort, det var ett stort hål i väggen och mitt skrivbord såg ut som om en katt hade rullat sig, kliat sig, rafsat och spytt på det. Plötsligt hörde jag röster precis utanför rummet och jag smög fram till dörren för att lyssna:
- Vi måste hitta flickan, Flitwick! Sa en röst som lät som om den kom från en gammal dam.
- Hon är inte här rektorn, jag hoppas i alla fall att Horace, Hagrid eller Sibylla har hittat något. Sa en man vars röst var väldigt ljus.
- Ja det får vi hoppas, stackars flicka. Båda föräldrarna borta trots hons unga ålder. Senaste gången jag såg något liknande var det med Potter. Sa kvinnan. Harry Potter och jag, vad kunde vi ha för likheter? Plötsligt kom jag att tänka på vad damen sagt i början av sin mening...Båda föräldrarna döda trots sin unga ålder....mamma.....
- NEJ!!!!!!!! Skrek jag. Tårarna rann nerför mina kinder. Mamma kunde inte vara död, hon var säkert där utan för, hon skulle alldeles strax sticka in sitt huvud och ropa:
- Lurad! Och sedan rusa in för att pussa mig på kinden. Mannen och damen klev in i rummet. Båda stirrade länge på mig tills mannen utbrast:
- McGonagall! Vi har hittat flickan! Wilma Ravenclaw!