Prs med Wolf

Hon började närma sig slottet nu. Kunde se det tona upp sig över husen och ägorna runt det. Anaid kunde knappt tro att allt det där hade bränts ner och sedan byggts upp igen på bara tre år.
Anaid fortsatte att springa upp mot slottet.
Hon kom fram till stora porten och skrek åt vakterna att släppa in henne.
"Lady Anaidelle vad gör du ute så här sent och hur..."
"SLÄPP IN MIG NU!"
Vakterna vågade inte annat än att lyda. Men i porten häjdade sig Anaid.
"Om det kommer en varg, eller en ungman, eller något annat, skada honom inte, men släpp inte in honom häller"
Sedan skyndade hon sig in i det mörka slottet.

Rascal såg hur vakterna släppte förbi Anaid.
De skulle aldrig släppa in honom.
Så hur skulle han ta sig in? Rascal strosade runt slottet och letade efter en alternativ ingång.
Muren var för hög för att kunna klättra och sten täckte marken, så han kunde inte gräva under den heller.
Han gnällde frustrerat och gick tillbaka till porten.
Vakterna fick syn på honom och riktade sina spjut mot honom samtidigt som de skrek hotfullt.
Det fanns ingen väg in. Han satte sig framför vakterna och stirrade på dem. De gick inte till anfall, men de väjde inte heller undan. Rascal kunde bara hoppas att inget hände Anaid.

Anaid rusade genom slottet och skrek så högt hon bara kunde.
"Vakna! Vakna! Förbred försvaret! Vakana!!!"
Vart hon än sprang kom hovdamer, vakter, tjänare, slavar, slavinnor, marskalker, budbärare, trädgårdsmästare, kokar, kökspojkar, flera tjänare, tjänarinnor och massa andra ut ur sina sovrum och sovsalar med yrvakna blickar. Dem blängde på henne där hon sprang men Anaid stannade inte och slutade inte att skrika.
Till slut blev hon stoppad av Vagn.
"Har du blivit helt galen!?" skrek han, "Väcka hela slottet så dax, Anaidelle, vad är det som pågår?"
Anaid slt sig ur sin brors gräpp.
"Förbred försvar, vi kommer att bli anfallna"
"Anaidelle...?"
"GÖR SOM JAG SÄGER!"
Vagn lev så paff att han tog flera steg tillbaka.
Anaid sprang förbi honom och fortsatte med sitt skrikande.
Hon rusade in i Adams och Normans sovgemak och skrek åt dem att vakna och förbreda försvaret.
Arga och förrivrade steg hennes bröder upp men när dem skulle få tag på Anaid för att fråga vad hon höll på med var hon redan långt borta.

Rascal kunde höra Anaids framfart i slottet.
Vakterna verkade inte höra något, men de var förstås inte vargar. Vakterna var dessutom trötta på att hålla koll på en varg, det var uppenbart att de ville döda honom, men Anaids order höll tillbaka dem. Fem minuter hade gått, armén var på väg genom skogen. Det var en tiominuters promenad för en människa, men i vargform skulle de vara framme inom fem minuter. Anaid hade alltså fem minuter på sig att varna sina vänner och sin familj.

Anaid kastade sig in i Minosas sovrum.
"Vakna nuuuuu!"
Minosa satte sig käpprakt upp och gnuggade sömnen ur ögonen.
"Anaid vad gör du...?"
"Sätt på dig en klänning oh ta dig ut ur slottet nu på en gång, gå ut via huvudporten, det går fortast, om du ser en eller två vargar, bli inte rädd, det är Rascal och Sham, men om du ser fler,....spring för livet, jag möter dig i skogen, inga men!"
Innan Minosa hann svara var Anaid ute i korridoren igen. Nu fanns det bara en kvar att väcka, far.

Rascal hörde plötsligt ett lågt gläfsande och snurrade runt. Vakterna hade inte märkt något och Rascal skyndade sig att springa runt ett hörn för att komma undan deras blickar. Den gläfsande vargen märkte att han gömde sig och följde efter honom. Hon var svart som natten och hade orange ögon och tjock päls. Rascal kände genast igen henne som Shams äldre syster. Hon var ingen krigare, men en duktig jägare och spårare. Rascal stötte sin nos mot hennes och lutade huvudet åt sidan. Hon viftade svagt på svansen och de förvandlades tillsammans. Den svarta vargen var nu en lång, kurvig ung kvinna med böljande svart hår och en ljust brun kjol. Överkroppen var bar och runt halsen hade hon ett halsband av skiffer. Hon såg sig omkring och sade sedan: "Sham skickade mig i förväg. Oroa dig inte, han förklarade allt och jag är på er sida. Armén är snart här, är människan klar?" Rascal skakade på huvudet. "Inte än, lyckades Sham inte uppehålla min pappa?" sade han och Shams syster suckade. "Nej, du känner ju din pappa. Om han har bestämt sig för något går det inte att övertyga honom något annat."

Anaid kastade sig in i sin fars sovrum. Vakterna utanför satt såklart och sov.
"FAR!!!" skrek Anaid och mannen i sängen satte sig upp innan hon ens hunnit blinka, "FAR! Du måste förbreda försvaret! Vi kommer att bli anfallna! Upp och sätt på dig kläder nu! Fort!"
Hertigen reste sig sakta upp ur sängen. Skrockade och såg på Anaid i mörkret.
"Anaidelle, är det du? Vad skriker du för? Och vad har hänt med dina ögon?"
Anaid ryckte till. Ögonen! De hade hon alldeles glömt! Anaid vände sig snabbt om för att dölja det gula ljuset.
"Gör bara som jag säger far! Förbred försvaret, slå larm till kung Halvar! FORT!"
Anaid skulle precis springa därifrån när hennes far grep tag om hennes arm och höll henne tillbaka.
"Vad är det med dig Anaidelle? Var har du fått för dig att vi ska bli anfallna nu? Mitt i natten!"
Anaid kunde inte se sin far i ögonen eftersom hon inte ville visa sina ögon igen.
"Gör som jag säger...!"
"ANAIDELLE! Sluta springaomkring och vecka allt folk mitt i natten! Gå och lägg dig! Vi tar det här imorgon!"
Anaid ryckte sig loss ur sin fars grepp. Vände sig om och såg på honom.
De gult lysande ögonen borrade sig med hat in i mannens ögon och förlamade honom i en kort stund.
"Gör som jag säger eller...." Anaid bet ihop, "Dö, utan den minsta värdighet"
Sedan vände hon sig om och rusade därifrån för att hitta Minosa igen.

I korridoren utanför stod många tjänare och vakter och bara stirrade på henne. Sedan kom hennes äldste bror, Norman, fram till henne.
"Anaidelle är du helt säker på vad det är du gör..." Norman gapade, "Vad har hänt med dina ögon?"
Anaid såg djupt in i sin bror och förlamade honom också.
"Jag heter Anaid, bry dig inte om mina ögon du, jag vet vad jag gör"
Norman släpptes ur förlamningen och nickade.
"Jag tror dig, jag ska förbereda vaktstyrka och..."
Anaid var redan borta.

Aimil, Shams syster, for upp när hon såg de första krigarna komma ut ur skogen. Hon ryckte i Rascal och pekade på dem. Rascal slösade ingen tid utan rusade in i sin vargform och försvann runt hörnet. Aimil skyndade fram till armén ledd av Rascals far och försökte med hjälp av Sham att uppehålla dem. Rascal brydde sig inte ifall hans far hörde eller såg honom, han ville bara varna Anaid.
Vakterna vid porten hade vid det laget också sett armén och skyndat in för att förbereda vaktstyrkan så Rascal kunde lätt ta sig in i det obevakade slottet. Han sprang in i vad som verkade vara en slags hall och ställde sig vid foten av en trappa där han lyfte sin nos och ylade gällt.
Han hörde sitt eget tjut eka genom slottet och visste med säkerhet att Anaid skulle höra. Han hoppades bara att hon skulle förstå.

Anaid hörde Rascals ylande genom slottet. Ajdå, nu var det riktigt brottom.
Hon rusade mot stället ylandet verkade ha kommit ifrån.
På vägen drog hon med sig Minosa också.
"Vad var det där?" frågade Minosa.
"Det var Rascal, det är brottom nu!"
Flickorna rusade genom slottet tills dem kom fram till trappan där Rascal stod.
"Vad har hänt? Är dem redan här? Vi måste ut nu!"
"Vilka är redan här? Vad är det som händer Anaid?"
"Vi blir anfallna det är vad som händer!" Anaid vände sig till Rascal igen, "Låt mig tala med din far"

Rascal förvandlade sig i samma stund han hörde tjejernas fotsteg i trappan. Han sneglade på Minosa, men såg tillbaka på Anaid när hon bad om att få träffa hans far.
"Vad? Är du galen? Han skulle döda dig utan att blinka! Sham och hans syster försöker uppehålla honom just nu, men det är högst en minut kvar innan de stormar slottet! Vi måste iväg nu!" sade han högt för att överrösta skällandet och rösterna utanför.