Magic Bounty (PRS)

Peter tvekade. "Jag... Det skulle vara skönt att slippa att gömma sig hela tiden, men... De här tatueringarna, det här ärret... De betyder ganska mycket för mig", sade han och sparkade upp lite sand.
"Tatueringarna fick jag när jag gick med i ett gäng. Jag trodde att de var mina vänner, men när det verkligen gällde stack de. Tatueringarna påminner mig om att inte tro på allt folk säger. Ärret fick jag av mannen jag dödade. Det påminner mig om hur ömtåliga människor är."
Peter förvånade sig själv genom att berätta det.
Aldrig förr hade han delat med sig av sin historia.
Det var någonting med den här häxan som ändrade honom. Sakta men säkert tvättade hon bort det lager av ondska som hotat att sluka honom.

Anna lyssnade på honom. Han hade haft ett helt annorlunda liv än henne. Gäng, ärr, dödande. Hon hade bott i en liten skyddad by i princip hela sitt liv. Det var först nu hon hade flyttat ut för att se hur världen var. Men han hade upplevt så mycket redan av världen.
"Jag förstår...Men om du ändrar dig, säg bara till" log hon mot honom och de fortsatte att gå. De kom ut i öknen igen efter de hade fyllt på vattenflaskorna. Hon blev snabbt väldigt varm och lätt andfådd då de gick. Tröjan hon bar nu var mycket varmare än innan. Men hon fortsatte gå på utan att klaga och fortsatte istället att bara prata med honom. "Har du ingen familj då som kan hjälpa dig? Syskon?".

Peter tog av sig skjortan och hängde den över huvudet. Hans grå tröja var redan blöt av svett och han hoppades att Anna inte skulle märka det.
"Jag antar att mina föräldrar fortfarande lever, men de stack när jag hamnade i trubbel. Och efter allt snack om mig och alla dessa efterlysningsaffischer tror jag inte att de skulle vilja ha tillbaka mig", sade han med ett leende som var allt annat än glatt. Han tog en klunk vatten ur flaskan och nafsade på en aprikosskiva.
"Du då? Har du familj?" frågade han sedan och såg på medan solen sakta sjönk bortom horisonten.
Snart skulle det bli kallt och efter allt som hänt skulle Peter inte ha något emot att sova.

Anna hade för länge sedan hänt jackan över huvudet. Hon svettades också och hoppades de kunde övernatta någonstans svalt och skuggigt. Men det var inte mycket skugga hon kunde se nu. Det var olidligt hett och solen gasade hela tiden.
"Ja..Jag har familj. Mina föräldrar och min bror bor i en by, ganska långt härifrån. Alla som bor där är antingen häxor eller trollkarlar, eller släkt till dem, det är säkert där för dem. Man kan leva i frid. Men...Jag var trött på allt. Jag hade inte många vänner och jag ville göra något med mitt liv. Hitta nya vänner, kanske till och med en partner...". Hon slutade prata och efter en stund kände hon hur tempraturen började sjunka. "Kanske vi kan stanna här?". De hade nått en liten dunge med träd och buskar, och en liten, liten källa med vatten.

Peter tittade bort när hon nämnde partner-biten och tryckte in en bit kött i munnen. Nu när de inte skulle gå långt behövde han inte vara sparsam längre.
När de nådde dungen var solen borta och Peter huttrade lite. Det var mörkt och Peter saknade månen.
Den doldes bakom några moln och fler började redan hopa sig i skyn. Det skulle förmodligen regna nästa dag.
Han plockade upp manteln han köpt och knäppte på sig den. Den värmde honom lite, men inte så mycket som han hade hoppats. "Visst. Vill du att jag ska stanna uppe och hålla vakt, eller..." Han kom av sig och skyndade sig att sätta ner axelväskan på marken innan det blev pinsamt.
"Om du behöver något kan du ta det ur väskan", sade han kort och tog upp sin filt. Därefter gick han iväg några meter och svepte den om sig innan han sjönk ned med ryggen mot ett träd.

Anna var faktiskt något nu. Kontrasten mellan temperaturerna var ganska stor. Hon tog ner jackan från sitt huvud och satte på sig den istället och sjönk ner på marken då de stannade.
"Du behöver inte hålla vakt, jag vill bara sova" mumlade hon. Hon såg att han gick och satte sig en bit iväg och hon tog sig fram till väskan. Hon tog ut filten de hade köpt och sedan lite kött. Hon åt det och tog några klunkar vatten innan hon tog av sig jackan igen och vek ihop den till en kudde. Hon virade filten om sig och lyckades snart sova. Men bara någon timma senare var hennes sömn orolig. Hon mumlade osammanhängande saker och vred oroligt på sig. Plötsligt satte hon sig rakt upp, alldeles kallsvettig. Hennes blick var skrämd och det tog en stund innan hon insåg att hon var säker under filten, att det bara hade varit en dröm.

Peter ville inte erkänna det, men han var glad att hon inte ville att han skulle hålla vakt. Han var dödstrött.
Bara några minuter efter att han satt sig föll han i sömn. Hans sömn var för en gångs skull lugn och drömfri och när han vaknade nästa morgon var han utvilad.
Han vaknade med halva ansiktet i sanden och filten snodd om benen och han var tvungen att spotta ut lite sand och skölja med vatten för att få bort allt.
När han var klar såg han bort mot Anna.
Hon sov fortfarande och Peter kunde inte låta bli att krypa närmare. Hennes ansikte var fridfullare än vad det hade varit i vaket tillstånd och Peter fick en plötsligt impuls av att vilja kyssa henne. Han avstod dock från det eftersom det skulle vara mycket otrevligt för henne.
Han suckade mjukt och kröp vidare till vattnet där han satte sig för att vänta på hennes uppvaknande.

Anna lyckades tillslut somna om igen. Och nu var hennes sömn fridfull hela natten. Hon sov med jämna och tysta andetag. När han makade sig närmare henne i morgonen sov hon än och hade filten tajt virad runt sig för att kunna vara varm.
Tillslut vaknade hon. Gäspande satte hon sig upp och sträckte på armarna innan hon såg på honom. "Godmorgon" log hon mot honom och klev upp. Hon tog jackan och filten och gick över till honom. "Vi borde nå staden i dag väl?". De hade ju bara rest i två dagar för att ta sig till solstaden, så det borde bara vara två dagar tillbaka, hoppades hon i alla fall.

"Godmorgon", svarade Peter med ett leende då hon gick bort till honom. "Absolut. Det lär förmodligen regna senare, så klä dig ordentligt. Och glöm inte att äta frukost", sade han när hon frågade om de skulle nå staden samma dag. Peter hade redan ätit några bitar kött och aprikoser, så han var redo att gå så snart Anna var det. Därefter skulle de gå genom resten av öknen och skiljas åt vid stadens mur.
Han hade inte sagt det till Anna än, men det var så han ville ha det. Det skulle bara skapa problem ifall han försökte smyga in i staden igen och nu på dagen skulle det bli svårare att smyga in ens en person. De civiliserade städerna var mycket noga med att inte släppa in utomstående, men om han bara kunde smuggla in Anna skulle hon klara sig där.

Anna nickade till honom. "Regn? Jag är inte säker på om jag är glad eller inte för det". Regn innebar att det var svalare, men även fuktigare och kanske för kallt. Hon fick se. Hon nickade sedan igen och gick bort till väskan.
Efter att ha ätit och druckit lite så tog hon på sig jackan och stoppade filten i väskan. "Jag är klar, vi kan gå nu". Hon väntade tills han tagit sina saker innan de fortsatte gå. Och mycket riktigt efter en stund så började regnet falla. Hon hade ingen huva eller något så ganska snabbt blev hennes hår blött och klibbade mot hennes nacke och ansikte.