Prs Lilamupp & FT

"Jag tror jag vet vem det är." viskade Elena. "Hon heter Cassiopeia Berggren. Namnet stod på klasslistan, och jag kände inte igen det, så jag tror hon är nyinflyttad."
Hon lutade sig åt sidan för att kunna se bättre på tjejen som satt några rader framför henne, men hon kunde bara se hennes hår och rygg, vilket inte sade så mycket om personen. Så Elena gav upp och väntade på att läraren skulle börja prata.

Efter en och en halv timme av information hade de en femton minutersrast. Läraren verkade extremt tråkig, inte bara utstrålningen utan också sättet hon pratade och rörde på sig. Hon visade knappt några ansiktsuttryck, vilket fick mig att bli lite illa till mods. Så när vi äntligen fick gå ut reste jag på mih snabbt och började gå till mitt skåp. Jag hade ett eget lås till den, en smaragdgrön med glitter jag köpt dagen innan på ica.

Jag stoppade mina böcker jag hade fått och organiserade lite bland dem. Jag hatade när något var stökigt, och skåpe var inget undantag v

**host** taggsvansen02 **host**

Jag är sååååå ledsen att jag säger detta så sent men jag jan inte skriva på hela heljen, är på kanothajk utan internet. . Men ni kan skriva varsin omgång om ni vill så skriver jag något på söndag.

Elena hade ställt sig vid dörren för att vänta på Alec när någon plötsligt kastade sig om hennes hals. Inte en tanke behövdes för att komma på vem det var.
"Zhelda!"ropade Elena halvkvävt. "Stryp mig inte!"
Ett välbekant och saknat fnitter hördes bakom henne och trycket på halsen lossade. Nu var det Elenas tur att krama luften ur sin bästa vän.
Zhelda.
Zhelda var en liten tjej med rödblont hår och stora blå ögon som lyste, men lika snabbt kunde förvandlas till hål rakt ner tilk underjorden om hon blev arg.
Elena hade sett det, och hon ville aldrig se det igen. Zhelda log emot Elenas axel.
"Det var svårt att hitta dig, de försöker fan isolera natureleverna"
Elena skrattade.
"Men jag måste gå, ses efteråt ellerhur?"
De nickade åt varandra och Zhelda försvann, och med henne kraftfältet av energi som omgav henne. Elena lutade sig tillbaka mot dörren och väntade på Alec.

Jag reste mig upp efter lektionen, jag hade knappt hänt med och nästan somnat men nu var jag pigg, jag behövde prata med Cassiopeia. Klassrummet var nästan tomt när jag lämnade det samma gällde korridoren så jag ställde mig vid skåpet, öppnade det, lade in hela ryggsäcken och stängde det igen. Jag hade ett grått fult lås som kändes som sandpapper, det ända jag gillade med det var att det hade en liten metallbricka i guldfärg på framsidan där det stod mitt namn. Jag tog en sista titt i korridoren men ingen var där så jag satte kurs mot skolgården.
Skolgården var en rät tråkig plats, rätt många bänkar med tillhörande bord i trä, inte så många träd men några som gav lite skugga på heta dagar och runt de träden var det fler bänkar men dessa hade inga bord. Resten av skolgården var mestadels bara asfalt men det fanns en liten plätt med gräs där folk brukade ligga och ta det lugnt, sola eller läsa. Jag kollade runt lite på skolgården men kunde varken se Elena eller Cassiopeia så jag gick till en av trädbänkarna, satte mig för och började att spana efter någon av dem.

Cassipeia visste inte riktigt vad hon skulle göra, så hon gick bara ut och lutade sig mot skolväggen. Det var flera elever utspridda på skolgården, och Cassiopeia kände ingen av dem. Det fick henne att bli lite illa till mods, men hon klarade det. Detta hade hon gjort många gånger förut.

Hon pillade lite med kanten på sin tröja, tänk om hon inte fick några vänner den här gången? Alla såg ut att redan ha någon att vara med, medan hon bara stod där. Ensam. Hon suckade.

(förlåt att jag ändrade perspektiv, men jag är så van att skriva såhär)

Jag såg att Cassiopeia stod lutad mot skolan så jag tog min chans och lämnade den svalkande skuggan under trädet. Jag kom fram till henne och lutade mig också mot väggen, de var varm av solen men så där skönt varm.
"Hej." sade jag lite småblygt och tittade in i hennes ögon. "Det var dig jag mötte i trappen i morse va?" säger jag, slänger håret ur ögonen och börjar pilla under naglarna så där som jag gör när jag blir nervös.

(det är ok så länge jag får skriva så här )

Cassiopeia såg på killen som hade gått fram till henne. Hon log varmt.
"Det var jag", sa hon "förlåt för det". Hon rättade till sitt linne lite. Hon såg ner på sina skor, ett säkert leende på sina läppar "jag är lite klumpig"

"Det är okej." Säger jag och ler. "Du heter Cassiopeia va? Jag såg ditt namn på listan och det var det ända jag inte kände igen." Förklarar jag.
Hennes hår glittrade i solen och leendet hon bar på sina läppar lyste upp hela hennes ansikte.

Cassiopeia såg upp på honom igen och ler.
"Det är jag", sa hon "vad heter du?"
Hon bet sig lite omedveted i läppen och drog back den där locken bakom örat igen