På andra sidan muren (öppet)

Oki! Jag har skummat igenom första, och sista sidan... Ska jag göra en mall?

För mig är det lugnt! Skriv en mall och hoppa in! Du bör nog dok läsa igenom allt vi skrivit, det är ändå inte så mycket

[Kaylin, hej.  Bara skriv en mall och hoppa in men som AuroraAlexius sa kanske du borde läsa igen mer än bara första och sista sidan .  ]

Amilias händer är täckta av blod. Hennes knän är täckta av blod. Och hela hon darrar. Det är inte första gången hon ser blod. Inte heller första gången hon ser döda människor eller sönderslitna. Men synen, känslan, lukterna, allt är något för mycket för henne och hon spyr. Böjer sig över några sönderslitna kroppar och tömmer sitt maginnehåll. Än har hon inte funnit Riko. Eller hon tror sig inte funnit honom. Flera kroppar är omöjliga att identifiera men någonstans hoppas hon att han lever. Även om tvivlen viskar i hennes tankar.
Händerna darrar. Och efter ljudet av ett skott som verkar få hela skogen att falla i tystnad. Hon kan inte säga hur länge sedan eller vad som skett sedan dess. Bara att hon tappat en massa tid. Och att hon nu är endast iklädd sina underkläder helt blodig. Sakta. Mycket sakta utan att se någon av de andra tar hon sig tillbaka till vattnet. Hon börjar skrubba bort allt blod. Och även ifall hon fått bort det mesta så fortsätter hon att skrubba.

Efter en pinsamt kort tid pressade sig Tristan tillbaka över vattenytan, flämtande efter luft. Han drog ner flera djupa andetag i sina värkande lungor. Hans hatt flöt bredvid honom och ha drog den åt sig. Då upptäckte han att det var blod i vattnet.
Han skrek till och fick genast vatten i munnen. Han hostade och stirrade vilt omkring sig. Hans hjärta slog hårt och han hoppades att blodet inte kom från honom. Då såg han kvinnan som hoppat i vattnet först som stod och nästan maniskt skrubbade bort blod från sin kropp. Utan att tänka sparkade han sig in mot kanten på andra sidan den lilla vattenkällan, allt för att komma bort från blodet som spred sig i vattnet. Han kände hur paniken kom krypande när han osmidigt kravlade sig upp ur vattenhålet. Han hatade blod.
Han la sin på marken och andades tungt. Han knep bestämt ihop ögonen och försökte stänga ute skriken runt om honom.
"Det här händer inte", mumlade han och skakade av känslor. "Det här kan omöjligt hända"

[ I don't know... I don't freakin' know... I'm sorry. It's a mess. Fricks sake. ]

"Rör på dig, det kommer ned!" Cora säger det till Luke samtidigt som hon själv backar från besten som... om den nu inte är död är den säkerligen oförmögen till att röra sig från stenarna som kommer ned. Vänta... var tog den där vilden vägen? Cora hade sett när räven dött, var den död? Cora vet inte om hon vill ta risken att se efter. Istället letar hon efter flickan, när Cora väl hittar henne med blicken så är hon lättad över att vilden inte är på fel sida av raset för Cora och dessutom verkar ligga utanför farozonen. Trots det kastar Cora undan skjutvapnet då hon inte kan hänga det på ryggen och tar sig fram till vilden.
Cora är vagt förvånad över att det faktiskt tär lite på henne att flytta en fullvuxen människa flera meter... men sedan inser hon att Connor troligen är mindre muskler än vilden är. Cora kastar en blick bakåt och ser hur den första stenen träffar besten. Cora har bestämt sig för att inte bry sig i ansiktena, det känns lättare då. Cora bedömer vilden utom fara och lägger henne på marken samtidigt som odjuret begravs under sten.

Connors blick klistrar sig vid varenda död kropp nu när han faktiskt är medveten om dem. Döden är ett så vridet och abstrakt koncept, det skulle inte hända såhär? Visst? Det skulle hända hemma som för hans farfar eller på sjukhus... eller... inte... inte såhär. När Connors uttorkade ögon tvingar honom till att blinka faller allting framför honom som en krossad spegel.
Alla andra kan vara döda utom dem, vad gör de då? Hur kommer de tillbaka? Han vet att Cora talat om kartor eller att de helt enkelt skulle hitta muren igen... om... om de skulle komma bort. Det var så hon sagt, Cora hade haft planer för om något som det här skulle hända. Han var dyngsur och med tanke på hur nära vissa av kropparna hamnat kunde det vara av både bl... dem och vatten. Var är Cora? Klarade hon sig? Det måste hon ha gjort, vad skulle han göra utan henne? Det är hon som kan överleva... inte han.

Liv ger ifrån sig ett smärtsamt stönande då någon flyttar på henne. Hon är dock så omtöcknad av smällen i ryggen och bakhuvudet att hon inte vaknar och är än utslagen. Kanske det var bäst så? Bäst, för vem visste hur hon skulle reagera på allt? Hon förstod inte ens deras språk eller handlingar. Men långt ner i sitt undermedvetna kände hon en djup smärta, en saknad av någon, eller flera? Ett gnyende hörs, sedan är allt åter tyst. Stenarna hade slutat rasa och besten var död och begraven, det stora sällskapet var minskat. Många var döda, många var skadade, många uppskakade av händelsen. Inte alla hade varit beredda på att vildmarken var så vild och brutal mot för den säkra staden.

Luke stod stilla medan han betraktade omgivningen och spejade efter fler eventuella hot. Bestens rytanden hade förmodligen skrämt i väg det mesta.
"Vi borde inte vara kvar på samma ställe", sade han, tänkte mer högt för sig själv än faktiskt talade med Cora. Han gick fram till den vilda flickan och tog upp henne i famnen. "Hon räddade oss. Lika bra att se till att hon inte dör på grund av oss. Eller råkar se till att djuren råkar fastna för levande människor", sade han. Hon vägde mer än han var van vid. Speciellt med tanke på att han endast var van vid sin utrustning.
"Några tankar på vad vi borde göra? Efter att ha gått till lägret och gjort allt det nödvändiga?" Med det nödvändiga menade han såklart leta efter överlevare, proviant, vapen, ammunition och liknande.
De borde förmodligen ta sig tillbaka till staden, men hans order hade varit tydliga. Han var endast där som muskelstyrka. Som skydd. Han styrde inte, även om han var respekterad. Han hade ingen makt, han skulle bara se till att fler inte blev dödade.

Tristan öppnade långsamt ögonen när oljuden plötsligt tystnade. Det enda som fortfarande hördes var enstaka stön av smärta och folk som jämrade sig. Han blev röd i ansiktet när han insåg att han själv jämrade sig, och tystnade tvärt.
Han lyfte försiktigt på huvudet och såg sig om. Besten verkade vara begraven under en hög med sten. Han hoppades det i alla fall. Precis som han såg upp såg han hur den unge manlige soldaten lyfte upp vilden i famnen. Tristan spärrade upp ögonen av förvåning. Varför gjorde han såg?
Tristan rullade runt och hävde sig upp på alla fyra. Han stirrade i backen och tog några djupa andetag innan han ostadigt reste sig upp. Men han var tvungen att hitta sin farbror. Han rös till i sina blöta kläder, trots att dagen var varm och kvav. Han plockade upp sin hatt från marken och satte den på huvudet. Av någon anledning fick det honom att känna sig lite säkrare. Han skulle åtminstone inte skadas att för mycket om han fick nått litet i huvudet. Alltid en tröst.
Han tog några stapplande steg framåt, men så fort han fick syn på den första döda kroppen var han tvungen att vände sig om. Han kände hur hans mage vred sig och han kräktes.
Tårarna rann ner för hans kinder när han tömt sitt maginnehåll på marken. Det var för hemskt. Personen som låg bakom honom hade fått hela magen uppriven och det låg inre organ och tarmar överallt i en pöl av blod. Tristan fick en kväljning till, men han hade ingenting mer att spy upp.
Han rätade på sig och torkade bort tårarna med baksidan av handen. Han knep ihop munnen och vände sig sedan bestämt om. Han var tvungen att hitta sin farbror.

(Kan vi inte komma igång med detta igen? c: )

Tristan hittade tillslut sin farbror. Det syntes att han hade försökt springa, men han hade inte lyckats. Han blödde kraftigt från ett sår i magen, och Tristan antog att han var död. Han sjönk ner på knä bredvid sin farbror och böjde på huvudet. Han kände sin helt bortdomnad, han kunde inte ens gråta. Så när han farbror stönade högt hoppade Tristan förvånat till.
"Farbror?" sa han försiktigt och böjde sig närmare. Hans farbror öppnade långsamt ögonen. Han blick var dimmig och fokuserad, och Tristan var osäker på om vetenskapsmannen ens registrerade att han var där.
"Tri...", en hostattack avbröt Victeor. Det rann blod ur hans ena mungipa när han samlat sig igen. "Tristan... du lever"
"Ja, jag är oskadd", sa Tristan med ett nervöst skratt. Hans farbror gav honom en nästan förebrående blick och var tyst i flera sekunder.
"Klanta inte till det här nu", sa hans farbror, och det lät som om varje ord orsakade honom stor smärta. Sedan sa han inget mer.
"Farbror?" sa Tristan oroligt. När han inte fick något svar, sträckte han fram en hand och puttade försiktigt på mannen. "Farbror?"
Han vägrade inse att hans farbror inte skulle säga något mer. Den första avdomningen hade avtagit och nu började tårarna rinna ner för hans kinder. Han hade aldrig haft någon särskilt nära relation till sin farbror, men här utanför muren hade han varit allt Tristan hade.

(Kan vi komma igång med det här igen? Pretty please? c: Vill fortsätta med min mest värdelösa karaktär, för han är så härlig, haha :3)