Döda eller bli dödad (prs)

Han hade inget svar på hennes lilla kommentar. Mestadels för att ifall han var ärlig så skulle han säga att det var något med henne som fick honom att inte hålla sig borta. Han var en ärlig man, en mördare kanske, men ärlig ville han alltid behålla, och då var det lättare att hålla sig borta ifall man inte ville mer. Men nu ville han mer, och därför kom han närmare. Han ville inte vara osocial i hennes närhet. Och han visste att han inte kunde berätta det.
Han var hänförd av henne, vilket han inte fick vara egentligen. Att få känslor för en annan vampyr... det var korkat. De skulle tröttna på varandra efter ett tag, trots att han kände folk som hållit ihop i flera århundraden.
Det han å andra sidan var säker över var hur han skulle röra henne, hur han skulle kyssa henne och han ville mer än gärna känna henne slappna av i sina armar, flämta hans namn, och han ville få henne att le. Precis som nyss. Han ville inte att det där leendet ska försvinna.
Han började kyssa hennes hals samtidigt som han lade ifrån sig glaset på golvet och lät armarna slingra sig om henne igen. "Hur långt vill du gå?" viskade han vid hennes öra. "Bara kyssas?" lade han sedan till. "Eller... mer?"
Tanken på att råka gå för långt skrämde livet ur honom, kanske var det därför han hellre gav henne all kontroll. Kanske var det därför han alltid frågade om lov. Fast, be om lov satt så djupt i honom att han kunde känna det i benmärgen. Han var trots allt uppfostrad av föräldrar som varit med om mycket.

Då hans läppar mötte hennes hals går en behaglig rysning genom hennes kropp. Ett svagt leende far över hennes läppar och hon drar ner dem i sängen. Sakta drar hon handen genom hans hår, hon älskade den känslan och hennes ögon slöts av välbehag.
"Mmmm, vi börjar med kyssar. Det där med nattbad låter mysigt." ler hon och kysser lätt hans nästipp. Hennes ögon glittrar då de möter hans och de lovar om mer. Utan att veta det är hennes tankar samma som hans, på nattbad och vad som händer därefter.

Han kände till den där blicken. Han hade sett den igår och nu såg han den igen. Åh, han skulle verkligen njuta av den här natten.
Han fortsatte att kyssa henne nerför halsen, hennes händer, armar, hennes läppar, precis vid örat, men på något vis så fann han alltid hennes mun, där han kunde använda tungan på det vis han ville.
Och han lät händerna vandra lite över hennes kropp. Drog henne närmare emot sig, smekte henne lätt, händerna i hennes hår eller nacke... Han älskade att röra vid henne. Han älskade få henne att njuta. Han älskade känslan av att vara i hennes närhet.
"Nessa", flämtade han. Utbuktningen var tillbaka. Han ville ha henne. Väldigt, väldigt mycket. Och med vampyrlusten? Han kände av hennes närhet så mycket klarare än för två sekunder sedan. Han var för medveten om hennes närhet.
"Nessa, jag..." Han visste inte vad. Han ville tala med henne. Han ville få henne att le, att känna sig älskad medan han visade henne sina känslor på det fysiska viset. Men han kunde inte. Han kunde inte yttra ett enda av de orden, för hur många män innan honom hade inte sagt att de tyckte om tjejen bara för att ha sex? Dessutom så verkade allting starkare just nu. Det var lätt att praktiskt taget älska henne med ett hårt slående hjärta, endorfiner i kroppen, och Vanessa i centrum av hans värld.
"...Jag kommer tycka om att vara din vän", avslutade han istället.

De hade kommit till den nu folktomma stranden. En korg med maten och vinet hade de fått med sig samt en filt. Efter detta då? Vanessa visste inte vad som skulle ske, skulle de gå skilda vägar? De hade varsitt jobb och liv.... men Vanessa ville inte mer, ville härifrån. Kanske han ville med? Hon visste inte.
Vanessa stod vid strandkanten med alla kläder på. Att släppa masken hade han sagt. Kunde hon det? Att bada med någon annan, detta var mer än någonsin att släppa in någon på livet, inpå sig.

Nicolaus log mot henne och lade ner det han bar på. Han var snabb med att slänga av sig allt förutom sina boxers. De skulle kunna torka senare i värsta fall. Vampyrer behövde inte oroa sig om mänskliga förkylningar, och lite kyla och vatten hade då aldrig dödat honom tidigare. Inte ens när han varit i Ryssland och slitit av praktiskt taget vartannat huvud han sett under en viss period.
Mångatan framför honom var vacker medan vågorna rullade in. Han kunde egentligen endast sitta och lyssna också, men det var något speciellt med att känna vågornas drag, att känna dem förflytta hans kropp.
Han drog in doften innan han vände sig tillbaka mot henne och räckte henne handen. "Du får välja ifall du ens vill doppa fötterna", försäkrade han henne.
Den kyliga vinden fick hans hår att ställa sig på ända, men han frös inte. Hans själ längtade så innerligt att få simma. Att få känna vatten runt omkring sig.
Kanske var Vanessa inte bekväm med att vara här. Han tänkte i sådana fall ge henne tillräckligt mycket tid och rum för att kunna klura ut vad hon ville göra. Och då kunde han simma. Han skulle simma. Han kanske var lite självisk nu, men nu när han stod halvnaken och endast några meter från vattnet tänkte han inte låta någon stå mellan honom och vågorna.
Men när han såg på Vanessa så... Okej, han tänkte inte låta någon stå mellan honom och vågorna förutom Vanessa. Vad hon än skulle bli för honom så brydde han sig om henne, även om det endast var som "vän" och ifall det var sällskap hon ville ha så skulle hon få det. Vad hon än ville för att vara bekväm. Nicolaus levde för hennes leenden.
Dessutom hade han gjort det ganska klart att han var intresserad. Han ville lära känna kvinnan framför sig. Och förhoppningsvis kunde han komma åt just kvinnan istället för vampyren.
Han levde för vågornas ljud lika mycket som för Vanessas leenden. Han älskade att simma. Han älskade vattnet. En av få saker i världen som ännu inte var helt upptäckta. Kanske borde han bli någon slags forskare inom något inom vattnets ämnen. Det var det som var bra med att se ung ut för all framtid: man kunde alltid lära sig nya saker och när det väl närmade sig mot slutet av åren av utbildning såg man ut precis som alla andra i sin omgivning. Om man inte hette Nicolaus och råkade få nackdelarna med att dö: som att förlora alla pigment i sin kropp vilket resulterade till en väldigt kraftig albinism.

Vanessa log mot Nicolaus, för honom kunde hon göra nästan vad som helst och ändå krånglade hon? Det var väl mest för att hon med honom hamnade i situationer hon förr skulle ha undvikit.
Hennes blick far över hans halvnakna kropp och hon ler tveksamt mot honom, men samtidigt glittrar det till i hennes blåa ögon, lika blåa som havet var på dagen.
"Gå i du, jag kommer." sa hon mjukt och släpper hans hand. Hon går tillbaka mot stället där han lämnat deras saker och klär långsamt av sig tills hon enbart har hunderkläder på sig.
Sakta gick hon mot strandkanten och lät vågorna blöta ner hennes fötter. Sanningen att säga kunde hon inte gå i vattnet, hon kunde inte simma. Även om hon som vampyr skulle överleva skulle känslan från förr sitta kvar. Från den gången hon skulle rädda sin älskade Teodora från att dö, men det var försent. Flickan hade drunknat och Vanessa i sina många tunga kjolar höll på att göra detsamma.

Nicolaus gjorde som hon sade och dök i, helt orädd. Vare sig för djupet eller kylan som grep tag i hans kropp och skulle försatt honom i chock en stund ifall han inte tvingade sina lemmar att röra sig.
Han lät kroppen vänja sig vid vattnet temperatur och vågornas rörelser innan han simmade tillbaka till Vanessa. Hon var vacker när endast månljuset lyste upp hennes ansikte. Och det vaga ljuset från staden, men i månens var hon vackrare än någonsin. Kanske. Han var ganska säker på att hon verkade vackrare var gång han såg på henne. Han fick heller aldrig nog av att se på henne.
Han drog handen genom sitt hår för att få bort det våta håret från ansiktet. Han drog med händerna över ansiktet och försökte få bort allt vatten som förblindade honom.
Han räckte ut sin hand mot henne igen. "Vill du göra mig sällskap nu?" log han mjukt medan han såg in i hennes blåa ögon.

Vanessa hade studerat Nicolaus simmande i vattnet, han var duktig som en liten tumlare. Så fri och vacker han verkade. Hans ljusa hy i månskenet fick honom att glänsa och hans ögon glödde mot henne.
Hon ryckte lätt till då hans hand nuddade hennes mycket varmare hy, han var så sval och kall. Hon ryste till i vinden som drog över stranden, hyn knottrades och hon huttrade till.
"Fryser du inte?" viskar hon fram och ser på honom i ett försök att dra ut på stunden. Hennes ögon spred smått panik då hon tvingade sig att ta ett steg ner i vattnet. Hon gjorde det för hans skull, varför visste hon inte. Hon visste att han älskade vattnet, hon ville göra det för hans skull. Hon skulle ändå inte drunkna inte sant?

Nicolaus skrattade till. "Det är iskallt, Nessa. Självklart fryser jag. Men inte alls lika mycket längre. Jag spenderade en viss tid i Ryssland och då vänjer man sig vid det kalla vädret och sedan så följer det med en hela livet ut", log han mot henne medan han sakta, steg för steg, började ta ut henne i vattnet. Lugnt och försiktigt. Han ville inte kväva henne på något vis.
Han ville inte stressa henne.
"Säg till ifall kylan blir för mycket. Eller vattnet", sade han med ett litet mjukt leende. Han älskade vattnet men han hade lärt sig att folk inte vanligtvis tyckte om att simma i iskallt vatten. Vare sig folket i fråga var människor eller vampyrer. Nicolaus var en smula galen, och det visste han.

Vanessa nickade och svalde, paniken var åter där i hennes ögon. Hon håller ett krampaktigt tag i hans hand och darrar svagt, men mer syns det inte hur svårt det var för henne.
"Badade du i Ryssland med?" får hon ur sig, men horden var svaga och näst intill panikartade.
Då vattnet når hennes höfter klarar hon inte mer. Kylan var inte det värsta utan känslan av vattnet som omslöt henne. Vattnet som fjättrade och fick henne att kännas som det skulle sluka henne. Hon skriker till och rycker åt sin hand i ren panik, ögonen är mörka och hon tar skrämt ett par steg bakåt.
Men hon tappar istället fotfästet och far ner i vattnet med ett skri. Skräcken griper tag om henne då hon omsluts av vattnet helt och hon försöker ta sig upp genom att sparka. Men hon finner ingen botten trots att hon bottnar, paniken är där och hon får inte in i sin hjärna att det är bara att ställa ner fötterna.