Spring innan de tar dig (Öppet)

Så fort som Gwen vände sig om för att börja plundra soldatlägret så får hon syn på nykomlingen som stod i kanten av gläntan.
"Vi har en ny nykomling", meddelade hon bakåt till de andra och innan hon sprang fram till nykomlingen. När Gwen kom närmare såg hon att det var en till genmanipulerad - Mina Saw, den unga lönnmörderskan. Mina var andfådd och hon hade ett otäckt sår i benet. Dessa två saker sa Gwen en sak - hon hade blivit attackerad av soldater och var på flykt från dem just nu. Och säkert var de efter henne.
"Hur många?" krävde Gwen att veta när hon stannade framför Mina, utan att bry sig om att hälsa först. Det kunde vänta tills efter de tagit ut soldaterna som säkert var på väg mot dem. "Hur många soldater mötte du, hur många är döda och är det några som jagar dig?"
Men Mina behövde inte svara för nu hörde Gwen hur fotsteg närmade sig och röster som ropade till varandra.
"Soldater närmar sig, oklart hur många!" ropade hon tillbaka till de andra och vände sig mot dem. "Beväpna er och dra er undan i skuggorna. Celaena och Dakota, få undan Aravis. Aravis, du håller dig tyst och stilla och försöker skjuta ner de soldater du ser. Men du rör dig inte hur fläcken, förstått? Du är skadad och jag vill inte att Celaena ska behöva oroa sig för att du kommer i vägen och blir mer skadad. Vi väntar i skuggorna tills soldaterna kommer in i gläntan, sedan anfaller vi på enklaste sätt. Försök ta ner så många ni kan med pistolerna, ingen går in i närstrid i onödan", befallde hon samtidigt som hon plockade upp två pistoler från två döda soldater. Sedan såg hon mot den nyanlända igen.
"Kan du slåss?" frågade hon kort. Hon hade inte tid att vara artig. De skulle vara tvungna att slåss för sina liv, artigheten fick vänta tills efter det. Gwens hjärta slog hårt i bröstkorgen, men det var det här hon var skapad för, att lägga upp strategier och befalla, och det kändes bra att göra det igen. Även om det kändes mindre bra att hon den här gången även var tvungen att vara med och genomföra planen.

Aravis nickade kort åt kvinnan och drog sig upp.
Hon hade trädet som hon lutade sig mot bakom sig och hon tänkte stå då de kom. Innan hon ställde sig gömde hon undan det klarröda håret och drog över huvan samt satte på sig ett par solglasögon. Detta var för hennes egen säkerhet och de andras, soldaterna skulle inte känna igen henne i första tagen inte.
Hon drog sig sedan upp efter stammen utan att stödja alltförmycket på det skadade benet. Hon visste att kvinnan hade rätt. Men kvinnan hade ändå inte avfärdat Aravis som någon som inte kunde hantera vapen. På det viset fick kvinnan med Aravis, att hon räknades med trots att hon inte var i de genmanipulerades skara.
Hon hade även opponerat sig om det var något som var dåligt med planen, men hon tyckte inte det. Så hon lydde helt enkelt den ohövliga kvinnan och väntade med de andra och nykomlingen. Vem nu nykomlingen var? Men skadad var hon och genmanipulerad var hon.
Artemis försökte hitta en bra position som inte gjorde alltför ont medan hon var beredd med pistolen hon tagit från en av soldaterna. Att döda hade hon inga problem med, inte då det gällde soldater och yrkesmän. De som jobbade med det, oskyldiga civila däremot gillade hon inte att dräpa.

Celaena höll tillbaka en ilsken order när hon såg sin patient klättra upp på ett träd. Sedan märkte hon att hon hade en till. Och sedan insåg hon att hon måste döda.
Fan. Fan. Fan. Hon hade svårt att döda, vad i det förstod de inte? Och dessutom var hon tränad i närstrid, herregud. Hon hade några rejäla bedövningspistoler dock. Kunde hon använda dem? Fast, det klart... soldaterna skulle vakna och berätta för andra och då skulle inte endast hon vara i fara utan även hennes patienter och resten.
"Helvete", muttrade hon och kände hur hela hennes kropp började protestera när hon grep tag i två pistoler och reste på sig. Hon tittade över mot Dakota.
"Behöver du en pistol eller har du en egen?" undrade hon. Fan. Hon var tvungen att döda.
Hon försökte verkligen fylla sin kropp med hat, tala om för sig själv att de försökte döda henne, att de skulle skada henne, att de hade tagit hennes framtid ifrån henne men det funkade inte. Inte tills hon började tänka på sina syskon som kanske var döda.
Då kände hon hatets gnista och klamrade sig fast vid det och lät alla andra känslor dö ut. Hon var redo. Det här var vad hon var tränad i. För en gångs skull skulle hon göra sina skapare nöjda.

Emory stannade kvar var han stod istället för att följa efter Aravis. Då vinden vände hade han fått vittring av någon annat. Någon han inte gillade och han fnös till lätt och drog sig undan i skuggorna. Hämnden var för ljuv. Och han kunde hitta Aravis igen. Det var ingen tvekan om det. Spåret lade sig med regnet som lättat något. Det skulle dröja timmar innan han inte längre skulle ha möjlighet att följa det och innan dess skulle han vara klar.
Så istället vände han åt andra hållet. Och som den skugga han kunde vara trots sin någorlunda stora kroppsbyggnad.
Självklart var han inte ensam. Mannen som befann sig högt upp på Emorys lista. En av dem som varit med och tränat Emory och hans enhet. Hans enhet.
Emory hade sett tio av dem. Soldater men han visste att de var flera av dem och att han befann sig bakom dem.
”En död, Sir”, sade en kvinnlig soldat lågt men Emory kunde höra hennes ord trots avståndet mellan dem. ”De hittade ännu en. Det verkar som om det är en hel enhet av dem.” Hon gjorde en kort paus men fortsatte sedan. ”Vi kanske borde falla tillbaka.”
Mannen fnös ljudligt till och Emory log lätt vid rädslan i kvinnans röst. Hon var rädd för dem.
Ljudlöst tog sig Emory fram genom skogen som skuggan han var. Kniven hade han dragit. Snabbare än en vanlig människa dödade han en av soldaterna genom att hugga kniven rakt genom hans hals. Ett gurglande ljud kom ifrån honom innan Emory hjälpte hans tunga kropp emot marken. Innan han lämnade honom tog han mannens vapen, hängde det runt sig men behöll kniven för att fortsätta döda dem en efter en. Mannen, ledaren. Han skulle Emory spara till sist.

Mina väntade. Kunde dom där soldaterna inte bara komma fram?
Mina laddade med fler skott med sin pistol.
Hon hade räknat ut att hon inte skulle kunna springa, så mycket var säkert. Men hon var nog tvungen att ha öronproppar. Annars skulle hennes övernaturliga hörsel ta kol på henne. Mina drog fram sina öronproppar medans hon klättrade upp i trädet. Några träd bort satt personen som hade fått vård. Mina nickade kort som hälsning och riktade pistolen och sköt.

Ett skott och två av soldaterna var döda.

[ Har inte hängt med, skrik på mig om jag gör fel! ]

Dakota är inte dum, inte självmordsbenägen heller och för honom spelar det ingen roll vilka han flyr med så länge han inte behöver dö. Självklart så kommer han dö men allra helst skulle han föredra det ostoppbara från att hända just precis nu.
"Jag brukar inte behöva någon", säger Dakota med en ovanligt lättsam ton innan han undviker ett skott som säkerligen inte var riktat mot honom egentligen. De brukar aldrig vara medvetet riktade mot Dakota när han fastnar i dessa situationer.

Den lättsamma tonen han använt var mer eller mindre hans oundvikliga panik. Dakota var inte tränad till att slåss till skillnad från alla andra. Han fick den grundläggande träningen innan de bestämde att de skulle använda honom till annat. Detta resulterade istället i att han förskaffade sig värdelösa triviala färdigheter som han brukar ångra nu men njuta av senare. Därför hittar Dakota skydd istället för att försöka slåss, han behöver ändå bara ta sig tillräckligt långt fram till någon för att ta proper ögonkontakt innan han är praktiskt taget säker.

[Holytail, Aias karaktär är inte på samma ställe som oss andra, så Mina kan inte ha sett honom ]

Gwen tog det som ett ja att hon kunde slåss när Mina laddade sin pistol med skott och tog sig upp i det närmaste trädet. Gwen nickade godkännande, innan hon vände sig om och sprang in i skogen på sida av gläntan. Det var minst troligt att soldaterna skulle komma från det hållet. De var inte särskilt klipska.
Hon såg hur Aravis drog sig upp i stående ställning bakom ett träd och gjorde sig redo med pistolen. Gwen var inte säker på om hon kunde lita på den rödhåriga kvinnan, men hon hade sagt att hon var på deras sida mot regeringen, så det var väl upp till bevis nu. Även Celaena verkade göra sig redo för strid. Gwen kunde se det på den ändrade kroppshållningen. Dock verkade inte Dakota göra sig redo för strid utan han försvann in i skogen. Gwen kände lite irritation mot honom. Hon var inte heller skapad för det här, men hon tänkte ändå göra sitt bästa.
Hon klättrade upp i ett träd och hann inte mycket mer än att sätta sig till rätta innan de första soldaterna rusade in i gläntan. De två första föll av skott från Mina, och Gwen siktade och lyckades träffa en till. De verkade bara vara tio soldater, och de föll innan de knappt hann fatta att de var under attack. Gwen lyckades träffa en i benen och soldaten föll ihop med ett tjut. Gwen hoppades att ingen skulle döda mannen innan hon hann förhöra honom. Hon tänkte inte ta sig längre förrän hon visste hur många soldater det fanns i skogen.

Haha okej! Ändrar då!

Celaena sköt först när hon hade ett klart sikte. När hon såg soldaten men inte han henne. Han föll tyst och pistolen hade inte ens gett ifrån sig ett ljud. Hon bet ihop när hon såg det lilla hålet i hans panna som inte ens blödde jättemycket. Ifall hon skulle döda tyckte hon om att göra det så kladd-fritt som möjligt.
Nästa var en kvinna som kom. Celaena såg soldatens förtvivlade blick när hon tittade runt som om hon kommit till helvetet. Kvinnan verkade förvirrad. Till och med när hon höjde pistolen och riktade den mot Celaena verkade hon osäker.
Celaena siktade, sköt och blundande sedan. Hon hörde hur kvinnans kropp ramlade ihop och hon ville bara sätta sig ner på marken och gråta. Den där kvinnan hade en familj. Hon kanske till och med planerade att skaffa sig en egen. Hon kanske skulle bli mamma. Celaena skakade på huvudet och bet ihop åter igen. Hon grävde ner naglarna i handflatan och stängde helt av. Hon kände inte ens hatet mot soldaterna längre. Att döda påminde henne om sina syskons öde, och då ville hon bara börja sörja.
Men hon kunde inte. Hon var tvungen att skydda resten, även om hon inte kände dem. Hon ville inte att Dakota skulle behöva använda sin förmåga och riskera sig själv för fara.
Så, hon gick längre fram och slutade gömma sig bakom just det trädet och började skjuta. Sedan gömde hon sig bakom ett annat träd.
Hon var inte rädd. Hon kände inget hat. Ingen sorg heller. Hon kände sig tom. Det gjorde henne till en bra mördare, om så inte lika bra som resten av X5:orna.
Hon hatade att göra det hon skapades för. Hon ville hellre hjälpa än att skada. Hon ville vara den som städade efter andra, inte den som var orsaken till att städandet behövdes.

Dakota försvinner längre in bland träden och undviker skott samtidigt som han tar sig framåt. Det är bra att han kan ducka åtminstone. Dakota måste erkänna att det är sjukt praktiskt att alla andra har pistoler och skjuter, alla andra slåss verkar det som. Detta betyder att Dakota är ett mindre hot! Väldigt gynnsamt med tanke på situationen han är i. Det betyder också att han kan springa om han vill, han gick aldrig med på att stanna med dem i alla fall.

"Hey!" säger Dakota dock när han på något vänster lyckats ta sig så att han hamnat nära en av skyttarna. Än en gång har de inget att täcka ögonen med, otroligt praktiskt. Mannen tittar rakt upp på honom, han kanske är ny? Han verkar ung... kanske yngre än Dakota till och med? Ögonen är åtminstone bruna. Enkelt och nästan tråkigt bruna. Ingenting att beskriva dem med förutom den rädsla som fyller dem.
"Du är min nu. Så från och med nu jagar du bara människor", Dakota erkänner att hans kommandon är hattiga, hastiga och hoprafsade. Han skulle tänkt ut något bättre men mynningen på pistolen ändrar lydigt riktning åtminstone. Så nu har de än bättre skytt än vad Dakota är på sin sida åtminstone.