Medeltida hemligheter (prs)

Maximillian nickade och följde henne till dörren. "God natt, Rose", log han och gav hennes kind en kyss. "Hoppas gudarna vakar över dig", fortsatte han, fortfarande leende.

"Detsamma", mumlade hon och log. Rose stängde dörren och smög upp till andra våningen där hon dök ner i sängen. Medikusen kom in.
"Jag vet att du har varit borta", sade han allvarligt men den allvarliga minen sprack hon han började le. "Men jag vet också att du mår bättre."
Rose flinade.

"Tobias, då kan du gå hem och komma lite senare på morgonen än vanligt, om du vill."
Tobias trötta ögon tittade yrvaket upp. "Ärligt?"
Maximillian nickade. "Ja." Den unge lärlingen var snart borta efter att ha sagt adjö alldeles för länge till Alicia.
Maximillian suckade. "Den där pojken är bara till besvär."
"Det var vi också", påminde Alicia och knuffade lätt på honom med axeln medan hon fortsatte att dricka ur flaskan. Maximillian log.
"Jo. Jag vet. Det är den enda anledningen till att han fortfarande är kvar här."
Alicia skrattade till. Maximillian lutade huvudet mot hennes axel. "Hur var resan hit?"
"Utmärkt, tackar som frågar."
"Orkar du vara vaken hela natten?"
"Självklart", flinade Alicia.
Maximillian nickade. "Bra. Låt mig sova i ditt knä", muttrade han innan han sträckte ut sig på höbalen de satt på. Alicia suckade och himlade med ögonen medan Maximillian lade huvudet i hennes knä.
Hon lade undan den beska drycken och började humma på en gammal vaggvisa medan hon lekte med hans hår. Hennes blick var riktad mot hästarna.
Maximillian somnade inom kort med ett leende i famnen på sin bästa vän som var det närmaste familj han hade här omkring. Hon påminde honom om alla sena, stjärnfyllda nätter. Om viskningar när de försökte ta en paj.
"Jag har verkligen saknat dig", mumlade han halvt i sömnen. Alicia log ner mot honom. "Och jag dig, Maximillian", viskade hon tillbaka och fortsatte att sjunga lätt.

Rose öppnade ögonen och såg sig omkring. Det var ljust i rummet så hon antog att det var morgon. Medikusen kom in.
"Var hälsade, Rose", sade han leende. "Hur mår du idag?"
Rose kände efter. Hon var klar i huvudet men mådde lätt illa.
"Utmärkt", log hon. Medikusen kom närmare och kände på hennes panna.
"Då ger jag dig lov att..", började han men Rose var redan ute ur rummet och bytte om. När hon var färdig ställde hon sig i dörröppningen.
"Ha det så bra", sade hon glatt till medikusen. "Och tack."
Han log och nickade. Rose skyndade sig ner för trappan och ut på gården där hon tog ett djupt andetag. När hon gick in genom slottsporten hörde hon tisslet och tasslet. Rose blev först rädd och upprymd, tänk om de visste om henne och Max? Sedan urskiljde hon 'Hans' och hon förstod.

Maximillian kliade sig trött i huvudet och drog sedan ena handen genom håret. Han hade varit vaken sedan innan gryningen. Han hade låtit Alicia sova i någon timma också innan de begett sig till den närmaste byn.
Alicia gick runt på marknaden medan han letade efter män som verkade kunna något om byggandet. Träslag var redan på väg till slottet.
"Max!" ropade Alicia på honom. Han vände sig om och såg henne stå och vinka mot honom med ett stort leende.
"Vad är det?"
"Kan du komma så att vi kan handla lite tillsammans?" undrade hon. Han nickade och vände sig om mot mannen han höll på att tala med.
"Så, har jag förstått det rätt? Du har fullt upp hela dagen med andra sysslor?"
Mannen skakade på huvudet. "Nej, förresten. Jobbar hon också på slottet?" Han nickade mot Alicia.
Maximillian skakade på huvudet. "Nej, men hon kommer finnas väldigt mycket i närheten då hon hjälper mig."
Mannen nickade utan att ha hört ett enda av Maximillians ord. Han stirrade hänfört på Alicia. Maximillian log stort när han dunkade mannen på axeln och flinade. "Då ses vi efter lunch, då."
Mannen bara nickade och betraktade Maximillian medan han gick bort till Alicia. Han skakade leende på huvudet. "Ännu en. Du är för vacker, Alicia", skrattade han. Den där mannen hade varit långt från den första som ändrat sig när de sett Alicia.
Alicia log och krokade hans arm. "Titta vad jag hittade. Jordgubbar!"
"Välj de finaste", log han mot sin vän. Hon pep till av lycka och kramade förtjust om honom innan hon började tala med försäljaren.

"Fröken Rose!", ropade en av vakterna bakom henne. "Hans vill tala med dig."
Rose nickade nervöst. Vakten log medlidsamt.
"Vi ser till att han inte gör något dumt."

Det luktade allt annat än gott i fängelsehålorna. När Rose klev in i Hans cell reste han sig genast. Rose ryggade undan. Hans såg.. Inte bra ut, fast det bara hade gått ett dygn.
"Rose...", sade han med en otroligt svag och hes röst. "Fö--örlåt."
Rose ville förlåta hon där han satt i cellen, helt ofarlig, men det han hade gjort var oförlåtligt.
"Vad vill du mig?", väste hon lite mer ovänligt än väntat. Hans såg olyckligt på henne och försökte ta tag i Roses hand men hon ryckte undan den samtidigt som en av vakterna hotade Hans med sitt svärd.
"Förlåt", sade Hans igen när Rose lämnade den unkna cellen.

Maximillian lämnade Alicia utanför smedjan medan han lämnade in de saker de köpt. Sedan skrev han snabbt ett meddelande han skickade iväg med Tobias samtidigt som han sade"Du kan väl hämta Rose också?". Tobias bara nickade och efter det så gick han ut i hagen och hämtade så många hästar han kunde ta hand om själv. Han och Tobias brukade i vanliga fall klara av allt arbete själv men i vanliga fall hade de även ett ställe där de hade höbalarna och inte behövde ta dit hästarna. Allt krånglade bara.
Han började återvända till Alicia då höbalarna var där. "Alicia, kära du, skulle du kunna ge mig en hand eller åtminstone..." Han tystnade tvärt när han såg henne le mot en av riddarna som log tillbaka. Hon skrattade lätt och lade lätt huvudet på sned, lät håret falla fram. Riddaren var hänförd av henne.
Hector vände sig om som om han precis märkte att Maximillian stod där och skyndade sig till hans hjälp och tog själv två hästar.
"Är resten av riddarna på väg?"
"Nej. Jag tänkte bara se vad som hände med den där vilda hästen."
"Han... Han är i hagen. Verkar skärrad efter elden igår."
Hector nickade medan han fortsatte att se på Alicia som började hämta vatten åt hästarna.
"Max... Hon... Vem är hon?" frågade han hänfört. Maximillian började skratta.
"Tycker du om henne?"
Hector nickade. "Jag vill redan få henne att le hela tiden. Jag vill aldrig att hennes ögon ska sluta glittra."
"Vågar jag kalla det kärlek vid första ögonkastet?"
"Ja", svarade Hector utan att tveka.
"Och du vill redan gifta dig med henne?" Maximillian ställde alldeles för många frågor och det visste han själv, men han var tvungen.
Hector tvekade på orden och skakade sedan på huvudet. "Valet är hennes. Du vet hur jag känner för att pressa kvinnor. Tanken på att någon skulle göra så mot en av mina systrar krossar mitt hjärta och att sedan vara mannen som pekar och tar och roar sig är inte något jag gillar."
"Bra. Hon är min fästmö."
Hectors ögon spärrades upp och ursäkterna började rinna. Maximillian höll upp en hand och skakade på huvudet.
"Nej. Det är henne jag tänkte para ihop dig med, Hector."
Han såg oförstående ut.
Maximillian började förklara. "Alicia och jag har varit vänner sedan barnsben och tanken på att gifta mig med henne krossar mitt hjärta. Hon skulle vara lycklig, men inte kär. Och jag vill med hela mitt hjärta att hon ska uppleva en riktig kärlek. Så, ifall hon förälskar sig så får du kidnappa henne eller jag vet inte riktigt hur vi kommer ur den här förlovningen. Att säga att jag var otrogen skulle smutsa ner min framtida frus namn..."
"... Och det vill vi inte", nickade Hector.
"Exakt. Hennes föräldrar vet att hon skulle vara lycklig med mig. Kanske inte nödvändigtvis kär, men lycklig. Och älskad. Hon skulle vara säker. Så... ja", muttrade han lågt medan Alicia kom med den första hinken med vatten till hästarna.
"Tack", log han emot henne. Alicia såg mellan Hector och Maximillian och nickade lätt för sig själv.
"Så det är du som är Hector", log hon mot honom. Hector verkade förvånad men nickade.
"Känner hon till planen?" frågade Hector Maximillian. Han fnös.
"Du kan alltid försöka hålla något hemligt från henne. Du lär inte lyckas. Okej, se till att hjälpa mig med arbetet nu innan resten av riddarna kommer."

(Visst är jag jätteduktig på att skriva långa inlägg? ._. I'm so sorry. I didn't mean to. And then... Så kom det bara >.< Jag antar att jag måste hålla mig inom någon slags gräns x))

(omg du gjorde just min dag ♥♥)
Rose var lite chockad efter det oväntade besöket vid Hans, och blev irriterad när någon ropade hennes namn. Hon vände sig om och såg att det var Tobias.
"Max undrar om du vill komma till smedjan?", frågade han andfått. Rose log och nickade.
"Ja.. Jag ska lämna ett brev men jag kommer snart", log han och sprang vidare. Rose hade 'ledigt' eftersom medikusen hade trott att hon skulle vara dålig idag, så han hade meddelat konungen att hon skulle vara borta två dygn. Om Rose inte hade varit Rose så hade kungen förmodligen inte accepterat detta och inte låtit henne jobba kvar.

Rose kunde se Max och Alicia vid smedjan. De var inte ensamma, en annan person stod och samtalade med dem. Rose kunde inte riktigt sätta fingret på vem det var men när hon kom ännu lite närmre såg hon att det var en av riddarna, Hector. Hector.. Rose stannade till.

Rose såg in i Hectors lekfulla ögon. Han hade tjatat på henne att de skulle gå till sjön och bada och tillslut gav hon med sig.
"Sisten till sjön är en rutten sill!", ropade Rose och började springa mot sjön. Hector var starkast men Rose var snabbast. Hennes lilla kropp flög över vägen.
"Hector, nu är du en rutten sill!", skrattade Rose när Hector närmade sig. Han muttrade något, såg upp på henne och flinade.
"Ska vi brottas?", frågade han utmanande. Rose skakade på huvudet. Även fast båda var sex år var det stor skillnad mellan de två barnen. Hector var stor och stark medan Rose var liten och snabb.
"Vågar du inte?", flinade Hector.
"Du kommer ju ändå att vinna", mumlade hon. Hector log stolt. Rose började också le innan hon kastade av sig kläderna.
"Kom!", ropade hon till Hector och närmade sig vattnet. Hector ställde sig bredvid henne och de hoppade i tillsammans. Senare den eftermiddagen satte de sig på stenarna och lekte med sanden.
"Du är min bästa vän", sade Hector till sin kära kamrat. Rose log stort.
"Du är min."

Rose vaknade upp ur sin flashback och hon kunde känna tårarna i ögonen. Hon och Hector träffades nästan varje dag tills de fyllde fjorton och Hector började sin riddarträning på riktigt. De hade inte träffats sedan dess. Visst, de hade väl sett varandra, men de hade inte umgåtts.
"Hector!", ropade Rose och började springa. Först såg han lite förvirrad ut när hon kastade sig i hans famn, men förstod inom ett ögonblick att det var Rose. Hector tryckte henne mot sin bröstkorg.
"Åh, jag har saknat dig", sade Rose mellan tårarna.

(Really? XD)

Maximillian och Alicia stod båda plötsligt väldigt obekväma och såg från Rose till Hector.
"Äh, vad tusan", ryckte Maximillian på axlarna och Alicia höll bara med och de fortsatte att hjälpa hästarna. Det såg ut som om Hector och Rose hade mycket att tala om och Maximillian hade precis lika mycket arbete.
"Tobias, hämta resten av hästarna!" ropade han till den unga lärlingen.
"Självklart!" ropade han tillbaka. Maximillian nickade mot Alicia att följa med och hämta vatten tillsammans med honom. Tillsammans kunde de bära fyra hinkar då Alicia var van vid hårt arbete. Efteråt fick de äta hö ifall de ville.
"Känner de varandra?" undrade Alicia vagt.
Maximillian nickade sakta. "Jag menar... jag antar det." Han tystnade. "Jag insåg precis hur lite jag vet om Rose. Jag tror inte det finns någon möjlighet att jag kan gifta mig med henne inom en snar framtid."
Alicia tittade bort och bet ihop tänderna. "Jag har inte samma val."
"Åh... Alicia... Kära vän." Maximillian stannade upp i att fylla hinkarna och kramade om sin vän. "Vi ska fixa det här. Vi ska klara oss igenom det här."
Hon lutade sin panna mot hans axeln och suckade djupt. "Problemet är att jag är ganska säker på att du skulle välja mig ifall det stod mellan mig och Rose."
Maximillian tystnade. Han hade inget svar till det. Han varken höll med eller förnekade. Han visste inte ens själv vad han skulle välja. Vem han skulle välja. Han älskade båda men innerst inne anade han att Alicia hade rätt. Åtminstone idag. Kanske inte imorgon, men idag, i den stunden höll han med henne. Att förlora henne skulle betyda att förlora sin själ, att förlora Rose skulle betyda ett krossat hjärta.
"Fan ta dig, Alicia. Jag älskar dig för mycket", muttrade han fördömt och skakade på huvudet och drog sig undan. Hon suckade och började också fylla sina hinkar från brunnens vatten tillsammans med honom.
"Och jag skulle aldrig kunna lämna dig", sade Alicia ärligt. "Men Hector... Det kanske skulle funka mellan oss..."
"Du litar inte på honom."
"Hur skulle jag?"
"Så tills vidare är vi fortfarande varandras störta kärlekar i livet."
"Vad patetiskt", fyllde Alicia i åt honom. Maximillian nickade.
"Visst är det?"
De suckade samtidigt och bar vattnet till smedjan igen där Tobias nu hade samlat alla hästar. De hällde i vattnet och började sedan sprida ut höet medan de båda kastade blickar mot Hector och Rose.

(Jag trodde jag hade skrivit inlägget och postat det så var på tumblr i ungefär en halvtimme utan att märka något XD)

Rose skulle precis berätta allt för Hector, men plötsligt ropade en av riddarna på honom.
"Jag är snart ledig", sade han och log sorgset mot Rose. "Vi ska träffas då, det lovar jag."
Rose sade farväl, kramade Hector och gick sedan för att hjälpa Max och Alicia. Hon hörde att det var mitt inne i ett samtal och hon ville inte störa. Rose kunde inte undvika att höra vad de sa. Alla Max ord kändes som små sting i hennes hjärta. Han älskade Alicia mer än Rose. Rose tänkte efter lite, skulle hon 'välja' Hector eller Max? Det gjorde inte bara lite ont när hon insåg att hon skulle välja Max. Men det är klart, Rose hade ju inte träffat Hector på ett bra tag. Ett ögonblick ångrade hon nästan att allt var som det var. Rose klämde undan tårarna och gick ut till Max och Alicia.
"Hej", mumlade hon.