The unexpected (prs)

Lektionen är slut. Ashe har inte känt sig lättare till mods på länge. Med två extra hjärnor i sin egen förstör hon nästan det hela men lyckas avsluta det.
"Artemis. Ashe. Stanna här är ni snälla", låter hon läraren säga. Det ger dem en anledning till att stanna medan alla andra går. Och alla andra går. De pratar samtidigt men till slut lämnar de allihop klassrummet.
"Stäng dörren", säger läraren och Ashe lyder sin egen befallning och stänger dörren efter eleverna. Hon mumlar en sanningsformel som får magi i rummet att glittra. Hon ser sin egen illusion glittra. Sin bubbla glittra. Hon ser sin plats hon satt på glittra på grund av all magi hon använde. Men inget mer.
Hon suckar och låter magin rinna ur henne. Hon flämtar till när hon inser hur trött hon är. Med ett skakigt andetag ramlar hon ihop på golvet.
"Får. Inte. Svimma", muttrar hon och försöker ställa sig upp igen. Hon ramlar på första försöket men lyckas på andra. "Måste fixa henne", fortsätter hon mumla. Lärarens medvetna är fortfarande kvar i hennes och spökar.
Illusionsmagin var svår att uppehålla men det här... det här är välbekant efter alla gånger hon flytt från polisen. Det här är enkelt. Hon andas ut av lättnad när hon är färdig med att ersätta minnena och lägga till de nya. Sedan väcker hon läraren.
"Så, miss Takahashi? Hur finner du vår utbildning här? Rektorn sade att ni skulle vara mycket mer envis och... hon beskrev dig som en bråkstake, vill jag minnas." Läraren ler inte ens.
Ashe skrattar nästan men nickar bara av utmattning. "Den var... krävande, minst sagt. Fick använda mina kunskaper mer än jag trodde", ler hon vagt innan hon tar upp sina saker.
Läraren ser på Artemis. "Vad gör du här, miss Nela?"
Ashe blundar men svimmar nästan så öppnar genast ögonen igen. Jag tänkte inte på den här delen. Självklart skulle inte den duktiga eleven stanna kvar medan läraren talade med den nya.
"Du bad henne stanna", säger Ashe vagt. "Hon ska ju visa mig vägen till nästa lektion." Den här gången lägger hon i lite magi, så mycket hon kan lägga i åtminstone.
Läraren nickar och verkar nöja sig med det. "Skynda er till nästa lektion då."
Ashe kan knappt stå upp. Hur fan ska hon klara nästa lektion?

Artemis ser hur det är fatt med Ashe och kommer snabbt fram vid hennes sida. Oron rusar genom henne och hon hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till. För ovanlighetens skull var hon inte helt lugn inombords och det skrämde henne, som om hon inte kunde kontrolera sig.
Hon drog efter andan och försökte samla sig samtidigt som hon la en arm om kvinnans midja och hennes arm över sina axlar. Även om Artemis inte gillade kroppskontakt, var detta något hon hade kontroll över och då gick det.
"Ashe mår inte så bra miss, jag tar henne till sjuksyster. Den veckan på månaden du vet." sa hon med ett menande leende till läraren som nickade förstående.
"Som du vill Artemis, jag meddelar er bortavaro." svarar läraren mot henne, hennes lilla bästa elev. En elev som inte kunde göra något ont, en som lydde deras minsta vink, det visste de. Artemis nickar, tar ett bättre tag om Ashe och börjar gå ut.
Artemis är uppjagad, hon är skrämd, orolig och allt med en gång. Hon vet inte var hon ska ta vägen och det kändes som hon skulle sprängas av alla känslor. Dessutom hade hon ljugit för någon, det hade aldrig hänt innan.

Ashe andas lättat ut. "Tack så mycket", viskar hon till Artemis och låter sig bli bortsläpad, mer eller mindre. "Jag har aldrig uppehållit en sådär stark formel så där länge tidigare. Och alla sinnen... Jag trodde jag skulle svimma. Det känns faktiskt fortfarande som det", skrattar hon vagt medan hon försöker att stå upp. "Och förlåt. Det var inte meningen. Jag måste vara världens sämsta vän. Och du är definitivt bland de bättre." Ashe är så trött och utmattad att hon knappt vet vad hon talar om. "Du imponerade mig med de där små bitarna som hon hade tagit sönder. Att ha en sådan kontroll över sin förmåga... Du är mäktigare än du tror, Artemis. Mycket mäktigare. Mamma brukade bara använda formler för att hon inte orkade sträcka ut sin förmåga på ett sådant vis."
Hon suckar och letar efter någon inre styrka som kommer hindra henne från att falla ihop. Hon är så knäsvag... Till sin förvåning hittar hon något. Hon kan inte gå rakt ännu, men hon ramlar inte ihop.
Hon vägrar ramla ihop.

"Ashe jag........." börjar Artemis, men egentligen vet hon inte vad hon ska säga, bara att Ashe har så mycket fel. Artemis vet inte var hon ska börja, men Ashe måste vara helt slutkörd efter detta och det förstår hon.
Hon svänger dock av mot sjuksysters korridor och ser på Ashe.
"Du är ingen dålig vän, du är den bästa..... den enda den..... du är underbar." får Artemis ur sig, hackande på orden, ovan vid att säga dem, utrycka sina känslor.
"Sedan är inte jag den mäktiga, det är du. Allt du gjorde kan en annan bara drömma om." säger hon uppriktigt och de kommer in i sjukstugan och syster kommer fram till dem.
"Tror att miss Ashe behöver vila här, ja du vet den veckan." säger hon leende och troskyldigt mot syster som nickar och synar henne.
"Du ser själv inte så kry ut, hur mår du Artemis?" frågar hon då Artemis verkar blekare än vanligt och darrade lätt. Saken var den vad hon gjort, att hon ljög och allt det andra. Det hela började bli för mycket för henne, någonstans behövde det få utlopp och det hade hon aldrig varit med om förr.

Ashe får ligga på en bädd och kan endast skaka på huvudet åt allt Artemis säger. Den unga kvinnan inser inte sitt eget värde. Hon är fantastisk. Och att någon har mage att hålla henne tillbaka gör henne förbannad. Man måste låta en fågel själv klura ut hur mycket den kan pressa sig själv. Artemis verkar inte ens ha fått använda sina vingar själv.
Ashe är van vid att använda magi. Men aldrig så här länge. Hon var tvungen att ta med hur skuggor rör sig i någons ansikte, hur en människas ögon ser ut. Rörelserna fick aldrig bli för stela. Man fick aldrig se igenom illusionen. Hon var en attack person. Att lägga in kraft på ett slag och sedan snabbt ladda om. Hon är en pistol inte en... hon kommer inte ens på ett vapen som man måste avfyra hela tiden, på full kraft. En laser kanske. I vilket fall som helst så var det inte sådan här magi hon var tränad i.
Det gör henne svag, inser hon. Och kanske är det därför hon klarar sig bättre på egen hand. Då kan hon åtminstone slå och sedan gömma. Nu... Hon är inte hemma alls. Inte ens hennes magi är hemma... Helvete. Tog hon bort runan på lärarens hand? Det gjorde hon väl? Eller? Hon måste ha gjort det undermedvetet när hon ersatte minnena. När hon såg allt framför sig. Magin anpassar sig efter det.
När hon blir erbjuden värktabletter är hon nästan säker på att hon inte förstörde allt.
"Vad har du gjort med handen?" frågar syster förvånat.
"Råkade skära mig när jag rakade benen i morse", säger Ashe snabbt och ler vagt innan hon snabbt sköljer ner värktabletterna tillsammans med vattnet.
Syster verkar nästan tro henne när hon återvänder till Artemis och ber även henne att sätta sig ner, på bädden bredvid Ashe.
"Det ser faktiskt ut som om du känner något", ler Ashe svagt och skrattar nästan till när hon ser Artemis. "Du ser faktiskt levande ut", säger hon när hon inser det. Vilket förmodligen inte är det Artemis förväntar sig att höra från Ashe.

Syster lägger handen under Artemis haka och studerar henne ingående, hennes röda ögon och den bleka hyn. Hon slänger sedan en blick på Ashe och bara skakar på huvudet.
"Kontrolera er." sa hon skarpt till Artemis och gav henne en genomträngande blick innan hon släpper henne och går för att hämta något. Artemis är skamsen över sitt uppträdande och biter sig i underläppen medans hon försöker hålla koll på allt, som en inre kamp.
Hon håller hårt i bädden och ena gaveln av sängen då hon sitter vid Ashes fotända. Ett svagt leende uppstår som hon snabbt tränger undan då hon hör Ases kommentar och hon sluter sakta ögonen.
"Menar du att jag såg död ut innan då?" frågar hon och koncentrerar sig hårt på att kontrolera sig, tränga undan alla upprörda känslor inom henne.
"Här." säger syster som just dykt upp och ger henne en illande grön dryck som ryker. Artemis tar emot den och sväljer utan att säga något. Hon grimaserar som hon får mycket ont, vilket hon också får. Men hon säger inget, visar inget bara tränger undan allt, nu gick det enklare och syster lämnar dem för att vila.

Ashe skrattar till. "Nej. Bara det att visa några känslor faktiskt får dig att framstå som aningen mer levande. Inte lika... kontrollerad." Perfekt, tänker Ashe. Hon tror inte på att perfekta människor finns och att se att hon har rätt tillfredsställer henne. Hon har nästan lust att pressa Artemis så att hon kan känna kroppen bubbla av magi. Hur mäktig man kan känna sig. Och definitivt vid liv. Ashe vet att hon är en "adrenalin junkie" som Kai brukar beskriva henne. Med all rätt också. Hon älskar den där extra kicken som får magin att bubbla och sprudla.
Hon lever för de stunderna.
Förutom nu. Ärligt. Hon skulle mycket väl hellre ligga i en skön säng. Hon känner sig blåslagen och mör nu när adrenalinets effekter börjar blekna. Att röra på sig gör fysiskt ont. Hon kan inte minnas senaste gången hon kände sig så här.
Hon mår förskräckligt. Och ärligt talat är hon inte säker på att den där veckan om månaden är särskilt långt borta heller med tanke på hur hennes bröst känns.
Välkommen till skolan. Också kallat helvetet av väldigt, väldigt många, tänker hon och har lust att slå in skallen på sig själv. Hon kommer i alla fall inte försöka bråka med fler lärare i alla fall, det måste väl ändå vara något bra, eller hur?

Artemis rynkar på pannan till svar, men säger inget mer försen hon trängt undan allt. Ashe må säga vad hon ville men hon trivdes bättre såhär. Att ha kontroll trivdes hon med, det andra skrämde henne enormt.
Hon hade inte varit med om något liknande förr, inte såhär kraftfullt. Kanske hon hade varit det då hon var liten, men mycket från sin barndom mindes hon inte.
Syster kommer förbi och studerar Artemis, hennes nu alltför bleka och iskalla hy.
"Du bör vila du med." säger hon lugnt och lägger henne på kudden vid Ashe. Systern var glad att det inte blivit värre, att hon hunnit stoppa Artemis medans tider var och att den andra flickan inte verkade kry heller, varför hade ens rektorn släppt in en sådan?
Hon lämnar dem båda och går in till sitt kontor.
"Hur är det?" frågar Artemis Ashe och vänder sig mot henne, något obehagd att ha någon så nära.

"Bättre. Känns som om jag precis gått med i ett gangster gäng dock. Deras invigningar brukar ju vara att man slår skiten ur den nya. 'Först knäcker vi dig och bygger sedan upp dig från grunden, starkare än någonsin' eller någon annan skit. Ont har jag i alla fall", suckar hon och vågar fortfarande inte röra på sig. Hennes huvud börjar dunka också.
"Frågan är hur du mår? Jag överlever nog tills jag får en kula i huvudet. Och även då överlever jag förmodligen, med någon hjärnskada förvisso, men att överleva är min specialitet", ler hon och tittar upp mot det vita taket. "Jag skulle ha kunnat hela dig med några helande runor men jag är rädd att jag skulle sabba det och istället råka skada dig. Man ska inte använda magi ifall man inte är säker på att man klarar det. Inte utan uppsyn i alla fall", mumlar hon och tänker tillbaka på alla gånger hennes mamma sade det till henne. Ifall man gjorde fel behövde man någon som såg till att fixa misstagen. Det, enligt Ashe, är det lärare egentligen ska göra. Allas energier är olika, det har munkarna rätt i åtminstone, och man måste få en chans att upptäcka ett sätt som passar bäst för en själv. Vissa styrs av känslor, vissa av motivation, vissa av kärlek, vissa av hat, vissa av lugn. Det är omöjligt att kunna upptäcka sådana saker ifall man faktiskt inte får försöka upptäcka dem.
Hon vänder huvudet mot Artemis och betraktar den bleka, unga kvinnan. Hon griper försiktigt tag om hennes hand och försöker kanalisera sin förmåga till henne. Förmågan att läka snabbt, att överleva. Den förmågan som aldrig kommer ta slut hur mycket hon än använder den. Hon har ingen gräns på den och det är hon innerligt tacksam för, annars skulle hon ha dött sedan länge och det vet hon själv.

Artemis nickar svagt med slutna ögon och vet inte om Ashe kan se det. Men hon orkar inte öppna dem, det skarpa lysrörsljuset får det att sticka i ögonen och det gör ont i huvudet.
"Mmm, det är nog så det är. Jag är uppbyggd från grunden, du kom hit på tok för stark." sa hon och verkade knappt vara medveten om sina ord för aldrig att Artemis skulle yttra något sådant. Men så fort orden lämnat hennes mun visste hon att det var alltför sant. Hur sant det var visste väl knappast Ashe då hon uttryckte de orden.
"Jag hoppas dock att du blir bättre." säger hon trött och rycker till då Ashe tar hennes hand. Hon rycker sig bakåt som att någon bränt henne och är nära att falla ur sängen av rena förskräckelsen.
Artemis hade inte varit beredd att Ashe skulle ta hennes hand och nu drog hon sig snabbt upp med dunkande hjärta och skrämda ögon innan hon fann sig.
"Åh, förlåt." mumlar hon skamset och lägger sig åter i sängen med ett huvud som snurrar och hon mår illa av yrseln, av den snabba rörelsen. Hjärtat dunkar fortfarande snabbt även om det skräcken lagt sig, att det bara var Ashe och ingen annan.
"Vad tänkte du göra?" frågade hon slutligen då hon lugnat sig.