En berättelse: Ynk eller inte?

Berättar bara för dig hur bra du är!

Tusen tack! Jag har inga ord!!!!!


Kapitel 14.

Jag levde livet som dödsätare. Men jag blev deprimerad. Deprimerad av att gång på gång mörda och tortera. Och tillslut fick jag nog. Jag flydde. men hann inte långt. Voldemort insåg tydligen vad som hade hänt när natt blev dag och kom efter mig.
- Synd att behöva döda dig Bronzelda. Du hade möjligheter. Men du väljer att kasta bort dem. Nåja jag visste väl att det var dumt att ge en barnunge en sådan här chans. Men det finns fler ormviskare i värden. Fast dessvärrre tror jag inte att det finns sådana som enbart behärskar svartkonster. Nåja livet är hårt.
Jag skrek och sprang. Voldemort kom ikapp mig. jag skrek igen transefererade mig på måfå. Smärta, Blindhet. Mark under fötterna. Voldemort dök skrattande upp framför mig igen. Skrik.

I nästa sekund föll jag kall och stilla mot marken. Mitt liv var över. Inte mycket till liv. Ett rätt värdelöst liv faktiskt. Bara... Inget....

Bra

mmeerrrr!