Walking Dead

Xenia log svagt och drack upp sin buljong.
"Städar jag upp allt kan jag vila med gott samvete sedan. Dessutom visar jag att jag ändrats en del sedan skolan. Eller snarare att världen har ändrats åt mig." sa hon och log snett åt honom. Egentligen var hon den samma hon alltid varit men hon hade då levt i en värld hon inte kunde hantera. En värld som fått henne dricka, röka, ta starkare saker och skada sig. En värld där hon tyst ropade på hjälp men ingen hörde henne. En värld där hon svarade med att vara ohyfsad, uppkäftig, bråkig och allt man inte fick vara.
Hon lyssnade sedan på honom och nickade.
"Skönt att jag kom i rätt tid då." sa hon enkelt och log snett mot honom. Hon ställde undan muggen och kröp ner under filten. Hon huttrade till, det var som om kylan inte ville överge hennes kropp. Hon la sina fötter mot hans friska ben och de var som två isklumpar.
"Det är kallt där ute. Jag hade varken kläder eller mat, tack för att jag fick komma." sa hon plötsligt och såg in i hans ögon.

Ryan nickade sakta, det kanske var sant men han ville inte att hon skulle känna sig tvingad att städa. Det var hans hem efter allt, han kunde städa när han kände sig bättre. Men han bråkade inte mer om det utan bara slappnade av och drack utav sin buljong. Den var varm och värmde honom ännu mer, men det var en behaglig värme.
Han log sedan mot henne, han hade saknat henne väldigt mycket de senaste månaderna. "Det är bra att se dig igen" sa han och satte ner sin kopp när den var tom. "Jag har saknat sällskapet, känn dig fri att stanna här så länge du vill. Jag har resurser så det räcker för flera månader".
Han såg sig omkring, han hade en massa mat av olika slag, skinn och pälsar och andra saker som grytor och kastruller. Vatten kunde han gå ut och hämta på vintern genom att ha håll på isen.

"Du kan få mer smärtstillande om du vill. De är febernedsättande med." sa hon och visade honom en karta med tabletter.
"Kom och värm mig, jag kan kyla ner dig." mumlade hon sedan och log svagt då hon kröp ner under filten med honom. Hon var så stel och kall att hon knappt kunde röra sig. Hon kunde inte få upp värmen själv och han var hennes enda värmekälla förutom brasan då. Men hon ville inte lägga på för mycket för att slösa eller hetta upp honom alltför mycket.
"Jag har saknat dig med. Att tala med någon." mumlade hon och la armarna om honom för att få värmen. Det fanns inget sexuellt i det hon gjorde, hon gjorde det för att få värme och han kyla. Ingen av dem var frisk och de behövde hjälpa varandra för att överleva.
"Jag fann ett sjukhus och jag gjorde......" mumlade hon plötsligt svagt men hon fick inte fram ett ord utan allt slutade i ett kvidande.
"Fann min bror med, han....., jag fick..." hon hackade sig fram på vart ord, men allt slutade i ett kvidande och hon gömde sitt ansikte mot hans bröst.

Ryan skakade sakta på huvudet. "Tack men nej tack...Jag vill inte slösa på dem". Och han var inte i alltför mycket smärta, han klarade sig gott och väl. Men kanske han skulle ta någon tablett senare för att få ner den sista febern. Han skulle nog vara bättre sedan, han behövde inte röra sig så mycket nu mer än att hämta vatten varje dag, och det var nära till ån. Han hade allt annat, ved, mat och nu sällskap. Han log lite.
Han kramade henne tillbaka och slöt ögonen för en stund, njöt av hennes kyla och närhet. Han hade verkligen saknat detta, han hoppades hon skulle stanna längre än sist. Men vart fanns det att gå nu på vintern? Han bara höll om henne och slog undan sina tankar.
Han hörde sedan hennes ord och kramade henne hårdare och sa inget om det utan bra strök henne över håret. "Såja..." mumlade han. "Du hittade honom åtminstone". Det var alltid något positivt. Han höll om henne ett tag och såg sedan ner på henne. "Som sagt, känn dig fri att stanna här så länge du vill, vi borde behöver nog lite omvårdnad".

Xenia sa inte mycket, bara låg och kramade om honom. Hon behövde den närhet han gav, den tröst han kunde ge henne. Sorgen och smärtan var ännu färsk och hon hade känslor även om man kanske inte kunde tro det.
Hennes känslor förr hade stängts in och sedan kommit ut i självskada. Hon hade slutat med det då världen blev annorlunda, men hennes armar bar än tydliga spår som aldrig skulle gå bort.
Nu när världen hade blivit annorlunda kunde känslorna gå i att hugga ner Walkers. Hon visste inte varför hon sökte sig till honom, det var ovanligt. Men hon gillade det, som han tröstade henne och inte verkade tycka att det var fel.
"Tack" mumlade hon slutligen och bara njöt av då han strök hennes hår.
"Jag ska hjälpa dig, jag lovar. Hämta vatten, sköta om dig, jag kan." sa hon snabbt, som att hon ville visa sig att hon kunde, att han inte bara skulle ta emot henne.

Ryan kände sig så glad över att ha henne där igen, han hade saknat henne, saknat att höra hennes röst och känna en annans värme nära sig. Bara tanken att man inte var ensam. För ibland kändes det som om han var ensam i hela världen, nu var han inte det.
Han log för sig själv samtidigt som han fortsatte hålla om henne. De behövde båda äta och sova mycket, kanske det var det enda de skulle göra de senaste dagarna. De klarade sig på vattnet de hade, det var några flaskor även fast det inte var alltför kallt längre. I värsta fall kunde han ta snö utifrån och koka det för att få rent vatten, men det var inte kallt ändå. Han hade ibland tagit snö och kokat men det var bättre att ta från bäcken som var ren.
"Du behöver inte" sa han mjukt och kände att han skulle somna snart. "Bara du är här är allt bra...". Han somnade sedan till med ansiktet mot hennes hår.

Det fortsatte så i ett par dagar som blev till en vecka. Xenia var upp då och då för att lägga på mer ved eller göra buljong och te. Hon gjorde även mer matnyttig mat åt Ryan men fick inte i sig något själv. Hon mådde hemskt illa av bara lukten av mat och låg helst bara under täcket. Hon frös än även om hennes kroppstemperatur hade börjat gå till det normala. Men det tog på krafterna att bara röra på sig, laga mat eller utföra sina behov.

Ryan försökte ta hand om henne lite tillbaka men kunde inte. Han sov mest de kommande dagarna och blev sakta bättre, han åt lite mer och mer och var uppe längre stunder och lyckades till och med hämta lite snö att koka till vatten då han inte orkade ta sig till ån. Han var orolig för Xenia då hon åt mindre och mindre och inte verkade bli bättre. En dag då han precis hade ätit la han sig vid henne för att värma henne något. Hans feber hade försvunnit men han var än dålig. "Du måste äta" mumlade han till henne och kramade försiktigt om henne. "Snälla? Du blir inte bättre annars".

Xenia nickade och kröp närmare honom för att få av hans värme. Inte för att hon var iskall längre och hans feber försvunnit. Men det kändes som hon fortfarande frös inombords, som om hon hade frostbrytningar ibland.
"Jag vet." mumlade hon, vände sig om och mötte hans blick. Hon skämdes nästan över att hon inte fått i sig något. När hon visste hur det var att vara utan mat i dagar. Hon hade haft det så under hennes uppväxt och var undernärd då socialen började komma. Hon visste hur det var då hon nyligen varit ut i snön utan mat. Ändå låg hon här nu, fick inte i sig något och mådde illa av rösten. Hon hade ändå fått i sig, te, buljong och vatten.
"Jag får bara inte i mig något." mumlar hon fram i oro, det var fel och hon visste det.

(Jag är hopplös .-. Har haft en hel del prov så jag har inte haft så mycket tid. Men snart är de slut åtminstone!)

Ryan fortsatte att möta hennes blick och såg strängt på henne. Han visste att det inte var lätt, men han tänkte inte ge sig fören hon mådde bättre. Han fortsatte hålla om henne och fick tag på en mugg med buljong. "Snälla, lite bara" bad han och satte den mot hennes läppar. Det var bättre än inget. Han skulle försöka ta sig upp och göra buljongen matnyttigare senare, göra den till en soppa.