Rolla?

Cayden blev väldigt nyfiken på Jodies kraft, han ville verkligen se vad hon kunde göra, därför tog han chansen att titta med hon tränade medan Hestor pratade med mrs Smith.
Cayden var den ända i gruppen som inte kunde träna upp sina krafter på egen hand. Var han ensam var det som om han inte ens hade några krafter. Därför hade han och Hestor börjat öva tillsammans. Medan Cayden sa saker som 'jorden är egentligen platt och du borde ge mig alla dina pengar' och använde sig av sin kraft, bytte Hestor skepnad och Cayden fick säga hur övertygande Hestor var som personen. Cayden kunde inte minnas senaste gången Hestor faktiskt trodde på vad han sa, det var så oändligt länge sedan. Det var länge sedan Cayden gav upp på att lyckas också. Om han verkligen skulle försöka skulle han säga mindre och mer troliga lögner, men resultatet skulle med största sannolikhet inte variera. Han hade inte en chans, speciellt inte nu när Hestor var redo. Det skulle vara pinsamt att bara försöka. Det tog aldrig särskilt lång tid innan Hestors kraft fick all fokus och Caydens enda jobb blev att skratta åt hans imitationer av personerna han ändrades till.
Cayden blev besviken över att Jodie inte lyckades använda sin kraft alls. När mrs Smith var klar med Hestor hade han fortfarande inte sett någonting. Han borde inte ha väntat sig mer efter vad Jodie hade sagt i början.
Cayden gick till Hestor lagom som han fick en kudde i bakhuvudet. Cayden började fnissa som en galning. När han fick syn på den blåa örnen som växte fram från Jodies händer slutade han tvärt. Han stirrade med gapande mun tills fågeln försvann. Så det var så hennes kraft fungerade. Cayden såg mot Hestor, som så lika imponerad ut som Cayden kände sig.

Jodie kollade upp igen när hon märkte att det hade blivit dödstyst i rummet. Allas ögon var vända mot henne och de flesta gapade, som guldfiskar. Hon log ursäktande mot dem och vände sig sedan mot Jason, som nu nästan hoppade upp och ner, som ett ivrigt barn. Han gick fram till henne och sänkte rösten.
"Det är alltså tanken på din syster som triggar din förmåga... Tanken på att hon kan vara i fara... Det var därför som du frammanade en drake mot utplånarna igår natt."
Jodie skulle precis svara när hon stelnade till.
"Hur vet du att det var en drake?" frågade hon kort.
"Ehh..." mumlade Jason. "Du sa ju att det var ett monster, så jag antog..."
Han såg väldigt nervös ut och Jodie betraktade honom misstänksamt. Sen skakade hon av sig det. Det var nog bara slumpen.
"Äsch! Jag är glad att du hjälpte mig i alla fall."
Jason log, innan han gick bort till en flicka med ljusa flätor, som Jodie inte kom ihåg vad hon hette. Jodie själv betraktade sina händer igen och log för sig själv. Var det kraften som fick det att pirra i magen, eller var det något annat...?

Amber fick ett ursäktande leende av den nya tjejen, precis som alla andra. Hon ryckte på axlarna och sköt kraftfullt ifrån sig resten av kuddarna. Hon log lite nöjt när alla träffade sina mål.
Det var något med den nya tjejen som hon inte riktigt gillade, men hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske var det hennes till synes oskyldiga och något naiva utstrålning. Amber skakade på huvudet åt sig själv. Hon hade ingen anledning att ogilla Jodie, hon var säkert jättetrevlig.
Amber gick bort till förrådet och lyfte upp en av de tunga medicinbollarna med tanken. Hon flyttade den ut i salen, och tog sedan ut tre till. Ju tyngre ett föremål var, desto svårare var det för henne att flytta det med tanken, precis som det skulle vara att lyfta det med kroppen. Dessutom blev hon tröttare fortare.
"Såg du vad Jodie gjorde?" frågade Beata när hon kom svävande över till Amber sida av rummet.
"Jag tror ingen missade det", svarade Amber tyst. "Tänk att hon aldrig fått lära sig att hantera det". Hon lyfte upp de tre medicinbollarna samtidigt, och övade på att helt enkelt hålla dem i luften så länge hon orkade.
Beata nickade. "Undrar var hon växt upp? Knappast någonstans där det finns andra med krafter. Då borde hon fått lära sig"
Amber nickade. "Det är väldigt konstigt"
Hon sneglade bort mot Jodie, som inte verkade veta vart hon skulle ta vägen. Sedan vände Amber blicken mot Jason, som lite väl ofta vände blicken mot Jodie. Hon undrade vad det handlade om.

Det tog inte lång tid innan klassen återgick till sin vanliga aktivitet, även om händelse låg kvar i luften. Cayden närmade sig Hestor för att kunna prata utan att Jodie kunde höra allt för mycket.
”Tror du hon kan få fram andra saker än monster?” frågade Cayden. Han var verkligen nyfiken på Jodies kraft. ”Typ visa filmer i 3D eller något?” Hestor flinade och ryckte på axlarna. Han skulle just säga något när mrs Smith ropade på honom och Hestor gick till henne. Cayden avskydde att stå ensam på de här lektionerna, det påminde honom om hur värdelös hans kraft var när han var själv. För att undvika ensamheten gick han fram till Jodie. Hon var faktiskt lika ensam som han själv var, och verkade också ha problem med att träna själv. Om hon faktiskt bara kunde använda kraften när hon var i jobbiga situationer så var hennes kraft egentligen hyfsat tråkig. Säkert användbar då och då, men om man levde så säkert som Cayden gjorde var det inte till någon nytta. Om Jodie kunde lära sig att styra helt över visionerna kunde resultatet antagligen bli användbart även som en personlig nöjes sak. Typ om hon hade potential att få fram en vision som inneslöt en person och fick det att verka som om man var på ett helt annat ställe. Det var konstigt att Jodie inte fått träna sina krafter tidigare. Speciellt när hon nu hade sagt att de kom i vägen för henne. Hon måste verkligen komma från någon liten skitstad, i alla fall när det kom till krafter.
”Har du lust att hjälpa mig att träna? Jag kan inte använda min kraft ensam.” Cayden undrade hur mycket han kunde få Jodie att tro på. Hon hade visserligen krafter och var medveten om hans kraft, om hon inte hade glömt det, men hon verkade inte så bekant med krafter så antagligen skulle hon vara hyfsat lättlurad i början. Räknat med att Cayden inte tog allt för dumma grejer. ”Sen kanske jag kan hjälpa dig? Eller försöka i alla fall.” Han log vänligt. Han hade inte tänkt på Jodie mycket som person, han hade mest funderat på hennes kraft.

((Hann skriva ett sista inlägg innan jag helt blir av med internet uppkoppling Kommer tillbaks på lördag ))

Jodie stod ett tag och bara tittade på resten av gruppen. Hon märkte att många pratade med varandra med låga röster, som om de inte ville att hon skulle höra. Det var nog om händelsen med den blå örnen. Hon var van vid att alla pratade om henne, ända sedan hon tuppade av på mattelektionen i hennes gamla skola. Hestor stod och pratade med en annan kille, Cayden, han som kunde få andra att tro på vad han sa. Efter ett tag gick Hestor till Mrs Smith för att träna och Cayden blev ensam kvar. Han gick fram till Jodie och frågade om hon ville träna med honom.
"Visst!" svarade Jodie.
Hon undrade lite över hur hans kraft egentligen fungerade. Sa han bara något och fick den andra att tro på det? Tanken var skrämmande, men spännande.
"Ska jag göra något, eller?" frågade Jodie nervöst. "Jag är inte direkt van vid... du vet... krafter och sånt."

De övade Caydens kraft ett tag och Jodie blev förvånad över hur mycket falsk information han fick i henne. Till exempel hade han fått henne att tro att jorden var platt. I slutet kunde hon åtminstone stå emot hans kraft, så båda två hade fått lite träning. När det blev hennes tur drog hon den vanliga ursäkten att hon var trött och satte sig istället mot väggen. Lektionen verkade ändå gå mot sitt slut. Mycket riktigt, efter fem minuter klappade Mrs Smith i händerna och utropade att lektionen var slut. Alla elever sprang mot trappan och Jodie blev nästan nertrampad. Hon reste sig, borstade av sig och gick mot dörren. I dörröppningen vände hon sig om. Det var bara hon och Jason kvar i rummet. Han höll på att flytta upp madrasser mot väggarna och Jodie sprang fram för att hjälpa till. Han log mot henne och hon log tillbaka. Hon hade iallafall fått en vän här.

När allt var klart frågade Jason om hon ville följa med in till honom på fika. Jodie tackade ja och de hade sällskap uppför trappan. Det visade sig att han bodde en våning över Jodie. Hans lägenhet var rätt tom och tråkig, med bara en gammal soffa och en tv i vardagsrummet. Han bjöd in henne till köket, där det stod ett rätt slitet träbord med två stolar. Hon slog sig ner och Jason började att böka runt i skafferier och kylskåp för att hitta någonting att äta på.
"Dricker du kaffe?" frågade han och Jodie nickade.
En fin porslinskopp sattes fram framför henne och fylldes med rykande, svart kaffe. Hon värmde händerna på den, fast de inte var ett dugg kalla. Jason ställde fram en korg med solbullar och slog sig ner mittemot henne.
"Det var verkligen en show du ställde till med där nere." flinade Jason.
Jodie nickade kort. Hon ville inte gärna prata om det. Det var fortfarande obehagligt, hur Jason hade tryckt sin hand över hennes mun och viskat hennes systers namn.
"Hur är handen förresten?" frågade hon och han skrattade.
"Den fick ett riktigt bett, men det gör inte så ont längre." svarade han.
De satt ett tag och skrattade och konverserade, så länge att Jodie helt glömde både tid och rum och de upptäckte att de hade många gemensamma saker, som favoritband och mat.

När lektionen var slut släppte Amber lättat ifrån sig medicinbollarna. Hon var helt slut, som om hon stått och hållit upp de tunga bollarna med armarna och inte med tanken. Hon fick hjälp av Beata att rulla in dem i förrådet igen, och gick sedan runt i salen och plockade på sig kuddarna som hon sedan slängde tillbaka i hörnet.
Samtidigt som hon övat med medicinbollarna hade hon lite diskret studerat Jodie och Cayden, framför allt för att se ifall Jodie skulle framkalla något nytt. Men inget mer hade kommit ur hennes händer. Och efter att hon övat med Cayden ett tag hade hon gått och satt sig mot väggen själv och nu när lektionen var slut gjorde hon ingen ansats till att resa sig upp och går därifrån.
Amber gav henne ett leende och en liten nick när hon och Beata gick förbi.
"Det där var ju en intressant lektion", sa Amber.
"Mhm", sa Beata med frånvarande röst. Amber himlade med ögonen åt henne. Det var uppenbart att Beata ännu inte kommit tillbaka till jorden efter ha svävat iväg i tankarna under lektionen. Hon brukade alltid sluta sina övningar med att bara sitta still i luften i skräddarställning med slutna ögon och tänka. Efter det tog det alltid ett tag innan hon var fullt kontaktbar igen.
Amber såg sig om efter Cayden istället. Hon brukade inte prata med honom så ofta, men nu var hon väldigt nyfiken på vad han hade talat med Jodie om. Hon ville veta ifall han fått reda på något intressant om henne. Både hennes mamma och Beata brukade alltid säga att hon var för nyfiken för sitt eget bästa, men hon kunde inte hjälpa det. Hon älskade att få reda på saker om människor och annat. Och Jodie verkade vara väldigt speciell. Så vart var Cayden så hon kunde fråga ut honom? Hon hade inte sett om han gått före henne och Beata från övningssalen eller inte.

Cayden var hyfsat snäll mot Jodie när de träna. Han sa bara saker som uppenbarligen inte var sanna, så så länge Jodie inte hade otrolig otur skulle hon inte ha några problem med att hålla isär lögnerna från sanningen. Jodie var helt klart enklare att ljuga för än de andra i kollektivet, om man inte räknade med Louise. Men när de var klara antog Cayden att han inte skulle kunna lita på att kraften funkade om han använde den på riktigt mot henne. Hon var nog fortfarande mer lättlurad än de andra, än så länge.
Cayden hade svårt att dölja sin besvikelse när Jodie sa att hon var för trött och gick och satte sig. Han hade hoppats på att få se lite mer av hennes kraft. För att undvika att vara ensam flyttade sig Cayden mot Hestor igen. Han stod en bit ifrån honom eftersom att han fortfarande var upptagen med något annat. Cayden hoppades att han inte såg efterhängsen ut. Det var tur att lektionen nästan var klar.
Cayden var som vanligt en av de första ute ur salen. Han ville få tag på Vince och Evelina och komma ifrån kollektivet. Plötsligt snubblade han till. Hans ena skosnöre hade gått upp. Med en suck satte han sig på sitt ena knä och började knyta snöret. Han hörde steg gå förbi honom och såg upp. Han möttes av synen av Filippas rygg. Hon verkade inte heller sugen på att hålla sig kvar i salen längre än nödvändigt.

Amber fick syn på Cayden framför sig där han hade böjt sig ner för att knyta sitt skosnöre.
"Cayden!" ropade hon och skyndade fram till honom. Beata svävade en bit bakom henne.
"Hej", sa hon när hon stannade framför honom. "Läget?"
Hon log, och insåg plötsligt att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga. Cayden höll sig nästan alltid för sig själv, och pratade nästan bara med Hestor. De enda gångerna de egentligen pratat hade varit när de varit tvungna till det. Om man inte räknar tiden innan deras krafter utvecklats och blivit märkbara. Vilket var ungefär någon gång när man var runt fyra-fem. Även om krafter kunde visa sig även tidigare. Beata hade till exempel tydligt svävat iväg upp mot taket i samma stund som hon föddes.
"Så, hur gick det att träna med Jodie?" frågade hon rakt på sak. Det var lika bra, istället för att försöka stå och kallprata med honom.

Cayden knöt klart skon samtidigt som Amber kom fram till honom. han reste sig fort upp. Först var han riktigt förvirrad, han pratade ju aldrig med Amber. Inte på detta frivilliga sättet i alla fall. Det var ansträngande att inte låta förvirringen synas i hans ansikte, men han klarade det i alla fall. Han skulle aldrig kunna ljuga om hans ansikte avslöjade allt.
"Det är bra" svarade Cayden som om det inte alls var något konstigt med att kallprata med Amber. Han blev ändå väldigt lättat när hon erkände vad hon egentligen ville veta.
"Helt okej, fast jag är besviken på att hon inte tränade sin egna kraft." Det hade varit väldigt annorlunda att träna mot någon som gick på hans lögner, men det var inget han tänkte säga. Han ville inte påminna Amber om sin kraft. "Hon försökte inte ens, bara skyllde ifrån sig." Förutom det hade Jodie verkat helt okej. Hon hade berättat vad som hände när hennes familj hade blivit attackerade och hur hon använt kraften. Cayden kunde egentligen ta in att det hon sa verkligen var sant. På något sätt kändes det hela som en lögn för att få dem i klassen att vara försiktigare med krafterna. Cayden tänkte inte tro på det förrän han fick riktigt bevis. Men det tänkte han inte säga. Ifall det faktiskt var sant så skulle det vara otroligt elakt mot Jodie att tvivla på henne.
Cayden kom plötsligt på att Jodie kunde komma ut ur salen närsomhelst. Han hoppades verkligen inte hon skulle höra något av vad han sa.

(Jag kör en gång till! )

Amber lyssnade uppmärksamt och nickade för sig själv. Hon var glad att Cayden ändå verkade vara ärlig mot henne. Man visste ju inte alltid var man hade honom. Fast hon var ju ganska van nu vid hans kraft, så hon var inte så lättpåverkad, men hon misstänkte att han ändå skulle kunna lura i henne mindre och mer svårupptäckta saker, som till exempel saker om Jodie som hon inte visste något om. Fast varför skulle han göra det? Amber bestämde sig för att lita på Caydens ord den här gången.
"Så tråkigt", sa hon och menade det. Hon hade gärna sett lite mer av Jodies kraft. "Men hur verkar hon vara som person då?"
Amber ville veta ifall Cayden, som faktiskt pratat med Jodie, fått ett annat intryck av henne än vad Amber fått. Plötsligt insåg hon att Jodie faktiskt var kvar i träningssalen, och kunde komma ut därifrån när som helst. Cayden verkade tänka samma sak. Amber nickade åt honom att de kunde börja gå, och tog tag i Beatas arm för att dra henne efter sig. Annars skulle hon väl stanna svävande kvar på samma ställe tills hon vaknade till. Vilket kunde dröja.