Klaine [PRS]

"I don't care", är det första Blaine säger. Men tar genast tillbaka det. För Kurt vill inte, han måste för i ******* behärska sig. "But okay, I'll wait for you. Whenever you're ready."
Han drar sig tillbaka. Sätter en hand på Kurts kind. Ler. Lutar sig tillbaka och sätter sig på förarsätet igen.
"We better go now", säger han. "Don't misunderstand me, I love this, I love you, but... You know... I want to go home before it's too late."
Han hatar sig själv för att han gör detta. Men det är för Kurt. [Eller, JAG hatar att han gör detta xD]

"It's okay", mumlar Kurt lite besvärat. "I hope you're not disappointed. I really love you too. But I don't want to do it now."
Han sätter sig på sätet igen, knäpper fast säkerhetsbältet och försöker att slappna av. Hjärtat bultar fortfarande lika hårt trots att Kurt förstörde allting genom att säga det där. Han skulle inte gjort det. Tänk om de bara hade fortsatt i samma spår, och att de nu skulle hetsigt kyssa varandra. Det är en smula pinsamt att erkänna, men Kurt saknar redan Blaines läppar.
"Could you drive me home first, and then continue to your house?" undrar Kurt. "It should be very kind."

"No no no no no, it's okay, I'm not gonna forcing you to do something you feel unconfortable with, no way, that's insane, you know, if it's for you, I would do anything. I hope you know that."
Han ser hur skamsen Kurt ser ut där han sitter i bilstolen. Hur söt får man vara egentligen? Det måste stå i lagboken någonstans att man inte får vara sådär söt. Det är ju rent av farligt.
"Hey there", säger Blaine och lägger en hand på Kurts arm. "Don't be sad. It's good. It's fine. Let's drive you home."

"Thanks", suckar Kurt lättat.
Att Blaine inte verkar det minsta arg på honom är ett mysterium. Eller, egentligen inte, han är den vänligaste varelsen på hela jordklotet, Kurts pojkvän. Men ändå, ingen kan klandra Kurt för att han oroar sig en smula fortfarande, nu när allt är frid och fröjd får han inte komma och sabotera det direkt.

Bara att starta bilen. Sätta i nyckeln. Blaine's händer skakar när han stoppar in den i hålet. Motorn börjar brumma tyst. Shit, han vet inte om han klarar att köra. Inte när Kurt är bredvid. Hans energi liksom strålar ut från honom, får Blaine att vilja gå tillbaka till det de höll på med för ett par sekunder sedan. Men Kurt vill inte. Bara att acceptera. Han får en stor lust att stänga av bilen igen, slänga bort nyckeln och leva där för evigt med Kurt. Gud, det skulle vara paradiset.

Bilen startar, och börjar rulla på den asfalterade parkeringen. Ljudet från motorn är lugnande, det ljudet är Kurt vad vid. Fortfarande känner han den där egendomliga känslan av att vilja kasta sig över Blaine precis nu, men ändå inte. Det var å andra sidan bäst att inte göra det, för då skulle Blaine antagligen krocka, och det skulle orsaka ännu mer skada än om Kurt lät bli (om det nu skulle göra så mycket skada att låta bli, bortsett från denna trånande längtan att kyssa Bilisten med stort B).

[*ett par minuter senare*]

Kurts hus är ett par tio meter bort, Blaine kör in på garageuppfarten och stannar. Han vill inte att Kurt ska gå, han vill inte att allt det här ska ta slut. Han fasar nästan för att Kurt ska öppna dörren och gå, vilket är det självklara alternativet.
"Kurt", börjar han, tar ett djupt andetag men får inte ut mer än "See you soon." Men lägger sedan retsamt till "Boyfriend."

"Bye honey", flinar Kurt.
Han öppnar och stänger dörren försiktigt, så ljudlöst som möjligt, och ler så smått. Med fjäderlätta steg går Kurt mot dörren till det välbekanta huset, med ett ännu lättare hjärta, och ett ännu bättre humör.

Men Blaines hjärta är däremot tungt. Med en stor kraftansträngning startar han bilen igen och kör ut efter att ha följt Kurt med blicken hela vägen in till Kurts hus. Han såg så lycklig ut. Skuttandes in i huset där folk han älskar bor. Blaine önskar att han kunde känna så om sin familj också. Men det är ganska svårt om man inte har accepterande föräldrar.
Det känns som om bromsen fortfarande sitter i när han backar ut. För han vill inte lämna. Aldrig någonsin.

Kurts pappa och Carole sitter och samtalar lågt vid köksbordet. Caroles hand ligger på hans pappas och båda ser rätt lyckliga ut för att säga sanningen. När Kurt stiger in i ljuset av taklampan ser Burt ut att slappna av, trots att han inte såg särskilt orolig ut innan.
"There you are", säger Kurts pappa.
"I've been looking for you forever" fortsätter Kurt tyst för sig själv, och tänker på Blaine.