Nya halvgudar

Apollons stuga glimmade i skymningen. De guldfärgade väggarna som var obehagliga att se på i klart solsken såg betydligt mer behagliga ut under kvällen.
Stugområdet var tomt, då alla hade gått bort till allsången. Han skulle just gå in i stuga 7 då han såg Erik komma ut från stuga 11.
"Erik!" ropade Nathaniel och gick emot honom.
"Tja, Nate", svarade Erik och gav honom ett leende. Nathaniel ogillade egentligen att folk kallade honom Nate, men det var omöjligt att få folk att sluta med det, så han hade gett upp.
"Hur mår hon?" frågade han och nickade mot stuga 11.
Erik rynkade lite bekymrat på ögonbrynen. "Hon verkade nästan rädd för mig, och hon höll på att hoppa ur skorna när jag rörde vid henne".
Nathaniel syn mörknade, vilket var ovanligt för honom då han alltid sågs med ett leende på läpparna. Erik såg hans blick och höll upp händerna framför sig.
"Det var bara en vänskaplig klapp på ryggen!" försvarade han sig. Nathaniel slappnade av.
"Okej", sa han och log igen. "Sover hon?"
"Jag skulle tro det, hon såg ut att vara nära kollaps under hela middagen. Jag gav henne min säng tills vidare", sa Erik och Nathaniel gav honom ett tacksamt leende.
"Okej, bra", sa han. "Då ska jag inte uppehålla dig längre. God natt". Han gav Erik ett sista leende innan han gick tillbaka till stuga 7.
Därinne gick han rakt till sin säng, som stod längst in på vänstra sidan. Han drog av sig kläderna och la sig ner, utan att orka borsta tänderna. Han somnade så fort han la huvudet på kudden.

Följande dag vaknade Estelle sent då solen stod mitt på himmelen. Stugan var tom och solen lyste rakt mot hennes ansikte.
Hon sträckte på sig och kände sig förvånansvärt utvilad, kanske var det för att ingen klocka väckt henne eller att hon sovit så ovanligt bra.
Sakta tar hon sig ur sängen och bäddar, hon hade sovit i de kläder hon kommit i så hon såg ut där efter. Hennes hår var fortfarande tovigt och hade blod i sig. Inte ens kläderna var särskilt hela och rena längre, något hon inte tänkt på igår. Estelle stönar tyst, hon hade kläder hemma men inte här. Hon drar i håret i en hästsvans för att det inte ska se allt för hemskt ut och går ut genom dörren. Hon hade ett svagt minne av att Keiron ville träffa henne och Nathaniel, fast hade hon sovit över det?

Det var något med Apollons ungar och alltid vara uppe med solen. Det kunde bero på att deras far var solguden. Nathaniel hade i och för sig aldrig haft något emot att vara morgonpigg, det kändes skönt att komma igång med dagen. Dessutom fick Apollonungarna har träningsarenorna för sig själv ett tag innan de andra lägermedlemmarna började vakna.
Men det här morgonen var det segt att ta sig upp, och han hade gärna sovit ett tag till, men hans syskon hade fått för sig att starta ett kuddkrig, vilket han inte hade kunnat undvika att bli indragen i.
När han väl var uppe hade han direkt efter frukosten tagit sig upp till Stora huset för att ge sin rapport till Keiron, och sedan fått order om att gå och se efter Estelle.
Han satt utanför Hermes stuga och njöt av solen, när Estelle äntligen kom ut. Hon hade samma kläder som igår, och han insåg att hon såg förskräcklig ut, med tovigt hår, och blodiga och sönderrivna kläder.
Han reste sig upp och gick fram till henne.
"Godmorgon", hälsande han med ett leende. "Sovit gott?"

Estelle kom ut och såg på Nathaniel som kom leende emot henne, han såg ut som solen själv.
"God morgon, man kan verkligen se vem som är din far." hälsade hon, som solguden själv. Dock sneglade hon på solen och insåg att god morgon var fel benämning, det måste vara lunchtid.
"Jag har sovit underbart, bättre än på evigheter." log hon och det syntes att hon menade vad hon sa. Hon såg bättre ut, inte så sliten och trött.
"Du själv då?" sa hon frågande och kom ner till honom, hennes ögon var klart gröna nu och till och med dem verkade piggare än förr. Hon sträckte på sig och såg frågande på Nathaniel.
"Skulle Keiron tala med mig?" frågade hon och hennes ögon fylldes plötsligt med oro.

Nathaniel skrattade högt åt hennes kommentar om att han liknade sin far. Han visste att det inte riktigt var sant, då hans var var allmänt känd som den "snygga" guden, och han själv både kunde varit mer vältränad och haft ett fagrare ansikte.
"Tack, antar jag", log han brett. Han uppskattade ändå komplimangen.
"Så bra att du har sovit gott", sa han, och kände sig lättad för hennes skull. "Jag hoppas inte att Hermesungarna gav dig några problem?". Han gillade många från stuga 11, men ibland var de inte riktigt att lita på. De gillade spratt lite för mycket, och att deras far var tjuvarnas gud hjälpte inte.
"Jadå, jag har sovit bra, även om jag önskade att jag fått sova lite längre. Jag har redan varit vaken i flera timmar", sa han med ett snett flin och kliade sig i nacken.
Han mötte hennes oroliga blick när hon frågade om Keiron.
"Ja, han ville gärna tala med dig, och förklara lite om lägret och vår värld", förklarade Nathaniel. "Det är ingen fara, Keiron är den mest omtänksamma personen du kommer att träffa. Men jag följer med dig dit. Om du vill förstås?"
Han gav henne en något förlägen blick. Hon kanske inte alls ville ha med honom?
"Men först har jag fått order om att ta dig till duscharna, och se till att du får en uppsättning rena och hela kläder, samt att du får något att äta", sa han och var tillbaka med sitt glada leende.

Estelle ler lite och skrattar till lite åt hans ord.
"Nej de har varit snälla som lamm, eller annars sov jag som en stock utan att märka det." sa hon och var förvånad själv över att hon skrattade. Det var som om hon kände någon befrielse här att hennes andra liv var långt borta. Hon visste med sig själv att hon måste hem och fortsätta arbeta, betala av skulderna, men visst kunde hon vara här en dag till? Hon ville det så gärna.
Då han talade om att han inte fått sova länge rodnar hon lätt och ser ner i marken.
"Jag menade inte att sova så länge." sa hon ursäktande. Hon hoppades att det var sant om Keiron, men hon nickade åt hans erbjudande.
"Gärna" mumlade hon osäkert, hon visste inte varför hon blev såhär. Men hon brukade oftast undvika situationer där hon var tvungen att träffa nya och Keiron verkade skrämmande. Hon såg upp då han talade om dusch och nya kläder.
"Det behövs inte, jag klarar mig." sa hon något förskräckt. Hon ville inte tvinga dem att ge henne kläder, men hon erkände att dusch, kläder och mat lät bra. Hon var hungrig vilken var en ovanlig känsla som hon inte känt på länge.

Nathaniel gillade att höra Estelle skratta. Det var en klar förbättring mot den rädda och oroliga tjej hon varit kvällen innan.
"Nej, du behöver inte be om ursäkt!" utbrast han något förskräckt och höll upp händerna framför sig. "Jag brukar alltid gå upp tidigt, det hör ihop med att vara solgudens son, man går nästan alltid upp med solen". Han gav henne ett försäkrande leende.
"Dessutom så tror jag du behövde sömnen, annars hade du inte sovit så här länge. Det är inget att be om ursäkt för", sa han, och hoppades att hon skulle förstå att hon inte hade något att be om ursäkt för.
Han log lättat när hon tog emot hans erbjudande om att följa med till Keiron, och låtsades inte om hennes protest om att hon inte behövde några nya kläder.
Han fnös. "Klart det behövs. Du kan inte fortsätta att gå runt och se ut sådär, du ser förskräcklig ut", sa han, för att genast ändra sig. "Nej, alltså, eh, du ser inte förskräcklig ut... bara dina kläder..."
Han försökte att inte rodna, och hoppades att hon inte tagit illa upp.
"Kom, jag ska visa dig duscharna", sa han och harklade sig, för att sedan klämma fram sitt vanliga leende. Han började gå mot duscharna.

Estelle nickar men rynkar lätt på pannan.
"Varför sov du inte vidare då om du var sömnig?" undrade hon, det kändes som hon ändå gjort fel. Men då han försäkrade att så var inte fallet drog hon inte på det mer.
Han hade rätt, hon behövde sömnen hon kände det.
"Jag brukar aldrig sova, ha sovmorgon. Antingen jobbar jag eller går i skolan." sa hon förklarande, varför visste hon inte. Men hon ville väl visa att hon inte var lat, att hon inte brukade bete sig såhär.
De börjar gå mot duscharna och Estelle flinar halvt åt det han sa. Än var det ovant att le, men hennes ögon var roade.
"Jag ser ut att ha vaknat i en soptipp med en ilsken katt. Är det så du menar?" sa hon skämtsamt och snart var de framme till duscharna. Åter verkade Estelle rädd eller osäker och kastar en blick på honom.
"Här vill jag gå in själv." mumlar hon fram. Hon var livrädd att ha någon nära. När hon gjorde mer privata saker var det än värre, barndomsåren med fadern satt i henne än och hon hade svårt att lite på folk speciellt i sådana stunder. Men hon ville inte att han skulle gå heller och lämna henne, bara inte följa med in.

"Kuddkrig", svarade Nathaniel med ett skratt. "Då blir det svårt att sova, speciellt om det sitter en hyperaktiv nioåring på din rygg och slår dig med en kudde tills du reser sig upp och kastar iväg henne"
Han hade gärna sovit längre, men han antog att det fanns värre sätt att vakna på.
Han nickade förstående. "Du har du förtjänat en sovmorgon. Tyvärr kommer du inte kunna sova så här länge varje morgon, det finns ett träningsschema och sysslor att göra. Men Keiron kommer förklara allt det där", sa han med ett leende.
Runt omkring dem var dagen i full gång, alla lägermedlemmar var vakna - förutom förstås ungarna från Hypnos stuga, de gjorde inget annat än att sova.
Nathaniel skrattade högt åt hennes kommentar. "Ärligt talat, ja, lite så", flinade han. "Men det ska vi nog ser till att fixa"
Han mötte hennes nu återigen oroliga blick, och nickar förstående.
"Självklart", sa han mjukt. "Jag går och fixar lite kläder till dig, och sen så väntar jag utanför. Ta den tid du behöver, okej?"
Han undrade för en sekund vad som fick henne att bete sig såhär, ifall det fanns något i hennes bakgrund som gjorde henne så osäker. Det var som att hon nästan var rädd för att släppa taget och slappna av och ha roligt. Han hade inte glömt bort läkarundersökningen han lovat att ge henne, och hoppades att den kunde ge några svar.

Estelle nickade åt det han sa om log tacksamt innan hon försvann in till duscharna. Tack och lov var hon ensam och hon kunde något slappna av.
Det första man kom till var ett omklädningsrum, längre in bakom en annan dörr fanns det duschar. Hon kände med lättnad att säkerheten kändes stor. Även om Nathaniel gick in med hennes kläder skulle han inte se henne. Om någon skulle försöka se något skulle hon kunna hålla koll långt innan de kom inte.
Estelle klädde av sig och la allt i en hög då hon inte visste vad hon skulle få av Nathaniel. Men alla hennes kläder var slitna och nu var de även smutsiga och förstörda. Skorna var för små och tröjan för stor, men det gick. Tröjan var även ett sett att gömma sig i.
Hon tog en handduk och klev in bland duscharna, hängde upp handduken och satte på vattnet. Hon lät vattnet forsa om sig, det var härligt att åter vara ren och hon lånade av schampo och duschcrem som fanns där.