Medival Times [Öppet för alla]

Hon ryckte till när hennes namn ropades och hon gick upp och gick fram till dörren. Hon öppnade den och stack ut huvudet.
"Okej ropa om det är något." Hon såg ner på sina nakna fötter.
"Den där bruna saken smakade illa." Hon menade potatisen och hon stängde dörren efter sig. Inget annat att säga så hon kunde bara ta det lugnt.

Hanna kom efter men tvekade i dörröppningen. Vem mannen egentligen var och vad han egentligen ville visste de inte.
Fast egentligen? En snabb död här skulle vara bättre än hennes liv nu. Om det nu ville sig så illa, men trots hennes liv så hade hon det ändå kärt.
Det var inte försen hon hörde flickrösten hon vågade ta första steget på trappan upp. Hon såg bak på kvinnan som höll hårt i limpan. Hanna kunde inte låta bli att muttra något ohörbart.
Trodde kvinnan att hon skulle ta den eller? Hanna stal förvisso när hon behövde. Men det var av dem som kunde avvara som inte själv skulle svälta, fint folk.
Tillslut fortsätter hon försiktigt upp efter mannen. Hon kom in i ett rum, det var behagligt varmt där inne. För Hanna som frös var detta himmelriket och för hennes bara fötter var plankorna underbara.
Hon drar åter rosslande andetag innan hon sätter igång med djupa hostningar som hon dämpar i tröjärmen, bland smutsen där ser man spår av blod.

James gick bort mot sitt arbetsbord och öppnade upp ett par pergament där han dokumenterade ner lite uppgifter om dem två han hittat i hamnen. Han stoppade glatt ner pennan i bläcket och ställde sig rakryggat upp medans han vände sig om mot hyllorna. Han tog ner ett par burkar med kryddor och ett par burkar med insekter. Han ställde alla burkarna vid sitt arbetsbord och gesterade mot dom tre tomma bårarna som stod i ena hörnet av rummet. Han gick bort mot ett annat rum och man kunde lätt höra hur han håll på att leta igenom skåp efter något att äta, han kom ut i rummet igen med ett par morötter och gav varsin till dem två innan han gick vidare bort mot det tredje rummet, han öppnade och gick in till Rose, han tog av sig masken och log mot henne innan han höll upp en morot.
''Det här kanske är bättre än potatisar, du skalade dom med kniv dock, eller? Annars är det klart dom smakar hemskt!''

(We should wait forWemmy! Så hon inte hamnar för långt bak ^^ Vi måste ha koll på varandra :3)

Då mannen försvann tar sig Hanna med ljudlösa steg fram till bordet och ser på burkarna. Hon har armarna bakpå ryggen så kvinnan inte kan anklaga henne för stöld. Eller visst kunde kvinnan det ändå, men hon hoppades inte det.
Hon såg på insekterna och hoppades att hon slapp äta dessa, hon hade smakat insekter då det varit som värst men undvek det helst, det var vedervärdigt.
Då hon åter hörde fotsteg backade hon bak ett par steg om han skulle bli arg av hennes nyfikenhet.
En djup hostning lät undkomma tystnaden, men det var inget Hanna reflekterade över. Hon hade varit såhär länge, det hade blivit värre. Men samtidigt var det vanligt bland gatans folk.
Vattnet som de drack var förorenat av stadens alla sopor, av latrinen man tappade i vattnet.
Då mannen kommer åter och ger dem varsin morot tar hon den som ett hungrigt rovdjur. Hon hade lärt sig att slåss om maten med gatans invånare. Därför tog hon den snabbt om han skulle ändra sig.
"Tack herrn." säger hon dock artigt och sätter sig sedan lydigt på en av bårarna som han visat. Sedan börjar tugga i sig moroten snabbt, för att ingen skulle få för sig att ta den och för att hon var hungrig. Hon kliar sig frånvarande i håret då hon ätit upp moroten. Den värsta hungern hade stoppats, kliandet? Ja, hon hade löss med.

(Ursäkta att jag varit borta! Fick oplanerade saker att styra upp på eftermiddagen och kvällen..)

Tine klev in innanför dörren och vände sig sedan om när hon stängde den och stod med ryggen vänd mot de andra. Tankarna om vad hon egentligen hade att vänta sig fick henne att bli lite tveksam över hennes beslut, men hon vände sig sedan tyst om. Sedan såg hon sig lite omkring medan hon tog några långsamma steg längre in. När hon tagit sig in i rummet till arbetsbordet så blickade hon lite mot tiggaren som verkade helt klart ha lite dålig hälsa. För henne stod det klart att hon inte ville komma så nära, när hon tyckte sig veta hur ohyra kunde sprida sig..

Hon blev smått överraskad när mannen kom fram med en morot till henne och log lite lätt, medan hon tog emot den och blickade sedan mot rummet dit han försvunnit. "Tack. Herr..?" hon kom på sig med att hon inte visste hans namn och tog något steg mot det tredje rummet. 'Var det någon form av piga eller något han hade här?' tänkte hon medan hon försökte nyfiket få en glimt av vad som var för en i det andra rummet, innan det avbröts av det tillfälliga tuggandet och vände sedan blicken mot han som stod där. Tine log lite svagt mot honom när han kliade sig i håret och gick sedan fram mot en av borden/britsarna och bröt en bit av brödet hon hade med sig.
"Här.." sade hon menande och lade fram det på britsen innan hon gick fram till en av de andra. Blicken drog sig sedan mot burkarna som läkaren ställt fram och tyst förde hon moroten till munnen och tog en tugga. Så tuggade hon så tyst hon kunde innan hon frågade: "Jag heter Tine.. Tine Johnes."

Hon började känna sig lite illa till mods och började sakta avverka moroten.

Hon såg upp från sina händer och tog emot moroten och log svagt.
"Den var brun och väldigt hård. Den smakade inte så gott som det jag åt igår." Hon hostade till och slöt ögonen.
"Jag mådde ju bra förra veckan varför är jag så?" Hon såg upp på honom och sedan på masken.
"Den där är riktigt otäck ska du skrämma slag på mig eller?"

James log mot Rose ganska brett och lite varmare, eller gladare, än vad han brukade göra när han log. Han klappade henne lätt på axeln och skrockade till.
''Du måste skala den lilla du. Vi gör lite tester sen, kanske det hjälper mot hostan.''
Han skrattade till högt vid kommentaren om masken, han släppte hennes axel och började gå ut ur rummet igen.
''Det är bara min uniform, var inte rädd du.''
Han öppnade dörren och klev ut igen till dom båda han hade plockat upp från gatan, han log brett under masken och återgav sin kyla, han gick fram mot pojken på båren och gick ner på knä framför honom, tittande upp mot honom, han synade snabbt igenom pojken innan han åter igen reste sig och hämtade lite kryddor och ett par verktyg, han gick bort mot pojken igen och tittade upp på honom.
''Så, jag kommer behöva titta på dig efter täcken på digerdöden, får jag se på dig?''
Han vände sig bort till flickan och inlade lite snabbt.
''Du kan ha ett bandage runt dig med tanke på att du kanske inte vill visa delar av din övre kropp.''

Hon spg på honom och nickade och åt vidare.
"Jag stannar här tills jag kan komma ner då." Hon lade sig på sängen medan hon sakta slöt ögonen och drog filten löver kroppen. Med en halv morot i handen somnade hon och hon skakde lätt av kylan i kroppen.-

Hanna såg på brödbiten och sedan på kvinnan. Var det meningen att hon skulle få den? Tydligen var det så.
"Tack frun, men behöver ni den inte själv?" frågar hon men i nästa nu hugger hon tag i den och sliter i sig brödet. Hennes bordskick var väl inte det bästa men hon hade inte lärt sig något annat heller.
Då kvinnan presenterar sig ser hon om i rummet, men de är själva, tydligen ville kvinnan veta hennes namn med.
"Hannes." svarar hon, en lögn var det, men det var namnet hon gjort åt sig.

Då mannen åter kommer in har Hanna ätit upp brödbiten och känner sig förhållandevis bra. Mat i magen gjorde en hel del för människan. Det lilla leende hon hade på munnen försvann då mannen kom. Hon gillade honom inte, inte hans sätt. Men hon var nu i skuld till honom då hon hade fått mat. Han kunde närsomhelst kalla på vakten som kunde föra bort henne.
Hon sa inget försen han frågade om undersökningen, hon insåg att om kvinnan måste ta av sig om överkroppen måste hon det med. Hennes bröst var omlindade i den mån att få dem platt.
Hon bleknade märkbart och nickade stumt samtidigt som hon började dra upp skjortärmen. Hon förstod väl att det inte skulle räcka, men hon hoppades det. En hostattack skakar åter den magra kroppen och hon ser skräckslaget på mannen, tänk om hon var smittad?

"Jag har så att jag klarar mig." svarade Tine till Hannes medan hon tuggade i sig den sista delen av sin morot och försökte höra vad de andra sade till varandra där i rummet. De orengeröda ögonen blickade mot läkaren när han kom ned igen och mot Hannes.

"Ursäkta mig, men vad har ni egentligen tänkt undersöka? Vad för tecken?" sade hon medan hon fick en antydan till att rynka sin panna lite skeptiskt medan hon stoppade ned brödet hon haft med sig i sin största sidoficka.
"Jag vet inte ens ert namn." sade hon nu med viss antydan till kylighet mot läkaren medan hon stod ett halvt steg från britsen som var ämnad åt henne. På ett visst sätt så gav läkaren henne en olustig känsla, samtidigt som hon visste att det var en del av hans jobb. När Hannes hostade till blickade hon lite mot honom och la sedan upp sin hand mot sin nacke, medan hon avvaktade på svar.