Julens stjärna ~Julkalender~

Jag åkte till London den 5/3-14 och var på THE MAKING OF HARRY POTTER. Ska du dit?
JättebraH@nna

Kommer att tagga Hermione Granger12 så att hon kan läsa när hon kommer tillbaka!




5 december-Troll

*Detta hände igår*
Katie träffar tvillingarna Twixie och Trixie som ska följa med henne till påskharen. Dom förbereder sig för avfärd...

*
Det var en tidig morgon. Jag visste faktiskt inte vilken dag det var, men det var som sagt tidigt. Vi åt frukost i tystnad och sen så gav vi oss av.

Visst har du någon gång varit ute på en utflykt med dina föräldrar en solig vinterdag? Då vet du hur härligt det är till en början. Solen skiner, snön glittrar och om packningen är tung så är det bara roligt att få kämpa lite. Man springer lite, lägger sig i snön och gör snöänglar.
Men om du någonsin har det så vet du också hur jobbigt det blir efter ett tag. Det blir kallt, packningen blir tung och det kommer nästan alltid in snö i stövlarna.

Det är en så när precis beskrivning av våran resa. Till en början var det härligt. Jag och Trixie fäktades lite på lek och Twixie sprang före. Vi körde snöbollskrig och tävlade vem som kunde se flest fåglar. Med allt eftersom dagen gick så blev det kallare och kallare. Mot eftermiddagen så började det snöa och det blåste kalla vindar. Jag (och säkerligen de andra två också) huttrade mycket och mina fötter domnade bort. Solen lyste fortfarande starkt men den gav inte längre (om det någonsin gjort det) någon värme.

Resan pågick bara i några timmar men det kändes som en evighet. Den största anledningen var nog det faktum att jag sällan (aldrig) hade varit ute på en sån resa förut. Jag hade faktiskt aldrig varit ute på en lång rese förut alls. Bara korta promenader.

Helt plötsligt knakade det till i skogen. Jag vände mig om och drog mitt svärd. Jag hörde ett (nästa) ljudlöst knarrande bakom mig och vände mig för att de om det verkligen VAR Twixie som spände sin båge och inte något annat. Det var hon. Jag vände mig mot skogen igen.

Buskarna skakade och ut ur skogen kom tre (små) stenbumlingar utrullandes. De vill säga, jag TRODDE att det var stenbumlar först, innan jag insåg att dom hade ben. Jag höjde svärdet när "stenbumlingarna" rätade på sig, jag kunde inte låta bli att ge ifrån mig en hörbar flämtning. Det var inga stenbumlingar, det var troll. Det vill säga, jag visste inte att det var troll, men Twixie ropade ut det och spände sin båge ytterligare när dom rätade på sig.

Det var de konstigaste varelser jag någonsin sett. Dom såg ut som avlånga, mossiga stenar. Dom hade gröna, små ögon och gräs på huvudet som hängde ner till deras axlar. Armarna och benen såg ut som tunna pinnar, den sortens pinnar som ändå är väldigt sega och svåra att bryta av.

"Vad vill ni?" ropade Trixie högt och höjde sitt svärd. Jag förstog först inte varför, småtroll kunde väl inte vara farliga, men sen så tittade jag en extra gång på deras vassa fingerspetsar och insåg att man nog kunde få ljupa skärsår från dom. Jag greppade extra hårt i svärdet.

"Ni har stulit magin! Ni har gjort skogen sjuk!"

Jag blev rädd. Dom trodde att VI hade tagit magin!

"Men vi har inte tagit den!" ropade jag gällt.

"Ni har stulit magin! Ni har gjort skogen sjuk! Varför har ni tagit den? Ge tillbaka den!"

"Vi har inte tagit magin!" ropade Twixie och spände sin båge ytterligare.

"Ge tillbaks den!" fortsatte trollen och kom närmare. "Ge tillbaks den!"

Jag vet inte vad som brast i mig. Jag var bara rädd, och jag har också alltid haft ett häftigt humör.

"Kan ni idioter bara lyssna på oss? Vi har inte tagit magin! Vi försöker få tillbaks den! Och vi skulle kunna vara på väg till Påskharen NU om ni inte hindrade oss!"

Det var ett stort misstag. Trollen började skrika och sprang mot oss. Jag vek undan för en av dom och höjde mitt svärd. Inte för att jag visste hur vi skulle kunna kämpa mot sten med järn, för trollen var förstås gjorda av sten. Jag hörde hur Twixie avfyrade sin pilbåge, och hur pilen klang till när den träffade den hårda stenen. Jag kunde förstås inte göra så mycket utan att trubba av mitt eget svärd, och det verkade Twixie och Trixie också fatta. Vi försökte bara hoppa undan från trollens vassa fingrar. Plötsligt hände det. Jag trampade bakom mig, och kände att det var en avgrund. Jag stog på kanten av ett stup. Jag morrade ilsket åt mig själv. Det var den mest grundläggande regeln av alla i fäktning, ja ALL sorts strid. Titta ALLTID bakom dig! Ett troll kom framrusande. Jag var inte berädd, och fastän jag visste vad som skulle kunna hända så flyttade jag på mig. Trollet, som var gjort av sten och alltså för tungt för att kunna göra snäva svängar, ramlade över kanten.

"Nej!" skrek jag och kastade mig framåt. Jag tittade ner över kanten och spg att.trollet hängde i en gren ungefär tre meter ner. Jag vände mig om och såg de andra trollen. Dom såg helt chokade ut. Twixie och Trixie kom framrusande till mig. Jag skyndade mig att säga:

"Hörni! Jag är ganska så styv på att klättra! Om ni halar ner ett rep så skulle jag kunna få upp honom.

"Okej", svarade Trixie. "Jag har ett rep här", hon drog fram ett rep ur ryggsäcken."Men skynda dig! Jag vet inte hur länge trollet orkar hålla."

Hon och Twixie skyndade sig att släppa ner repet. Dom tog ett hårt tag och spjärnade emot när jag började klättra ner. Jag hade repet om magen IFALL jag skulle falla, men jag skulle inte lita mig för mycket på det. Jag höll mig stadigt i bergväggen och upprepade sakta för mig själv vad Twixie hade sagt för en vecka sen hos jultomten:

"Ha alltid tre lemmar i berget! Om du ska flytta dig så flytta en arm eller ett ben i taget. ALDRIG två samtidigt! Titta inte ner, men titta inte för långt uppåt heller! Du kan få svindel åt båda hållen!"

Jag blundade i några sekunder och tittade sedan igen. Efter något som kändes som en evighet kom jag äntligen ner i jämnhöjd med trollet.

"Här!" sa jag. Men redan när trollet började krångla sig upp på min rygg märkte jag att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka. Istället så tog jag ett fast tag i berget och började sakta hala av mig repet. Långsamt och försiktigt.

"Vad gör du Katie?!" ropade tvillingarna högt. Jag ropade tillbaka:
"Ni måste dra upp honom först, annars kommer det inte att fungera!"
"Okej!"

När jag fått av mig repet så trädde jag det över trollet. Eftersom han var lite rundare än mig (troll brukar vara rundare än människor) så behövde jag lossa repet lite. Det var väldigt svårt eftersom jag bara hade en hand, jag höll mig fortfarande fast i berget.

Till sist så lyckades det, och trollet blev upphissat. Jag kom också upp som jag skulle och vi stog tillsammans uppe på höjden. Jag, Twixie, Trixie och småtrollen.

"Vi hoppas att ni förlåta oss!" sade det älsta av småtrollen. "Vi trodde ni vara magitjuvarna. Tack för att ni räddade våran bror.

"Det är lugnt", sade Twixie. "Kan ni säga åt vilket håll påskharens slott ligger."

"Ditåt", sade trollet jag hade räddat från stupet. "Än en gång tack för hjälpen. Mig står i skuld till er."

"Det behövs verkligen inte", sade jag glatt. "Bara kul att få hjälpa till, även om det till mestadel var mitt fel att du ramlade ner!"

"Hejdå!" sade Trixie och vi började våran vandring igen. När jag vände mig om för att vinka till småtrollen igen så var dom borta."

"Visst är dom bra på att gömma sig?" log Trixie. "Dom är ju till hälften stenar."

Jag log tillbaka och kände en vild, hoppande glädje inom mig. ÄNTLIGEN kunde äventyret börja på riktigt!








*






Så! Hoppas att ni gillade det! Ses imorgon

Superbra!

Awesome!

Förlåt att jag inte kommenterat tidigare, har inte haft internet Men nu har jag det, jättebra kapitel, hur spännande som helst!!!!!!!

Du har verkligen potential att bli en riktigt bra författare H@nna!

Jättebra H@nna!!
Du är JÄTTEDUKTIG på att skriva!!!!!!!!!

MEGAMUGGLISFANTASTISKT!!!!!!!

Tack♥♥ Ni är bara för underbara!!♥♥

bäst som vanligt ♥

Hermione Granger12

6 december-Skuggan

*Detta hände igår*
Flickorna stötte på tre småtroll som trodde att dom hade tagit magin. Katie räddade ett av dom från att dö.

*

Vi gick vidare genom skogen. Det var kallare nu, och mycket mörkare än förut. Jag hade glömt hur snabbt det blev mörkt på vintern. Twixie ledde oss lite längre in i skogen innan hon slutligen stannade.

"Här slår vi läger."

Trixie sa ingenting. Hon gick bara fram till ett passande träd och lade sin packning där. Vi började började med vindskyddet medans Twixie försökte göra upp eld. Vi började med att välja ut två träd. Det var viktigt att dom skulle vara stabila men ändå nog böjliga för att inte brytas av i en storm. Vi valde ut två ungbjörkar och jag såg fascinerat på hur Trixie klättrade upp i det enda av dom med en gren för att hänga upp den.

"Katie! Kasta upp snöret!"

Jag kastade upp snörnystanet till henne och hon snörade fast enda änden av grenen. Sen gjorde hon likadant med den andra sidan och hängde upp presseningen över den. Nu hade vi ett litet tält.

Vid det laget var Twixie färdig med elden. Vi åt torkat renkött till middag medans vi pratade.

"Hur kommer det sig att ni bor hos jultomten?" frågade jag Twixie.

"Jo," svarade hon. "Vi är halvnissor. Våran mamma är människa och våran pappa är en nisse. Så eftersom han jobbade för tomten så gör vi det också."

"Fast det förstås", tillade Trixie. "Vi gör mer otyg än vad vi jobbar. Men eftersom vi får personer att skratta på samma gång och aldrig går över gränsen så låter Tomten oss få julklappar ändå."

"Och det är tur!" fortsatte Twixie. "För annars så skulle jag inte bo kvar där så länge." hon log. "Att man får extra bra julklappar är bara en av fördelarna av att bo hos Jultomten!"

"Lyckliga ni!" sade jag och tänkte bedrövat på mitt eget så kallade hem, och på vilken bestraffning jag skulle få när jag kom tillbaka dit.

"Du då? Var bor du då?"

Jag var inte berädd på Twixies fråga, och jag ryckte därför till när den kom.

"Det har väl inte du med att göra! Varför vill du förresten veta det?" jag hade inte menat att låta så elak, men det bara slank ur mig. Twixie såg sårad ut. "Hörru! Förlåt!" sade jag snabbt tillbaka. "Jag menade inte så det är bara...ingenting jag vill prata om, okej?"

"Okej" log hon tveksamt.

Vi satt vid elden. Det var väldigt mörkt nu, och man kunde se stjärnorna. Jag frös bara lite och elden gav ett hemtrevligt och varmt sken. Plötsligt knakade någonting till i skogen. Jag vände mig snabbt ditåt, i tid för att se en offantligt stor, mörk varelse rusa ut ur den...

*

Vad kan det vara för varelse? Är det en vän eller en fiende? Läs nästa del imorgon!