Cowboys and indians

Dave nickade. "Ett liv för ett liv". De var kvitt åtminstone på punkten det gällde vargen, men hon hade hjälpt honom mycket mer också. Han såg på henne då hon rättade till honom, ställde undan maten och la på ved så han skulle ha det så bra som möjligt. Det var omtänksamt av henne. Visserligen var han ganska säker på att hon var tillsagd att göra detta, men det var snällt ändå.
Han ryckte till då hon pratade med honom. "Jo jag..." började han men tystnade sen. "Jag tänkte bara att du var vacker" fick han fram tillslut och gav henne ett leende. Hon var det, vacker som en dag med sina mörka ögon och hy.

Aiyana stannade upp i sin rörelse med elden och vände sig mot honom då han sa det.
"Vacker?" sa hon och visste inte hur hon skulle känna. Det var fint att han sa så, hon kände sig varm av det. Men han var en vit man och hon skulle giftas bort. Det var hennes utseende och inte status och värde som fått henne bortgift till den mycket äldre mannen i en annan stam. En man som redan hade en fru men ville ha en ung en, en man som hon gissade var våldsbenägen mot de sina.
"Det var fina ord." sa hon vänligt men såg olyckligt på honom över hans ord.

Dave nickade återigen. "Ja, vacker". Han log mot henne och la händerna bakom huvudet. Hon var det, egentligen spelade det väl ingen roll men det hade bara sluppit ur honom. Han fortsatte studera henne, det var något olyckligt över henne nu. "Vad är det? Skulle jag inte ha sagt så?" sa han ångrande och tog sig upp från sin bädd och gick sakta fram till henne. "Förlåt mig".

Aiyana såg på honom, oförstående och en aningen rädd då han kom närmre.
"Vit man inte säga fel, Aiyana vacker, inte vill, inte...." hon bara skakade på huvudet kunde inte förklara.
"Aiyana hedrad, vill inte. Mäktig man, vill ha Aiyana, Aiyana gör det, för sitt folk." fick hon fram på ett mycket förvirrat sätt. Varför bad han henne om förlåtelse? Varför brydde han sig? Hur kunde han märka att något var felande?

Dave la huvudet lätt på sned. Hon verkade så nervös, nästan rädd. Han kom ännu närmare och lyssnade på henne. Det var förvirrande men snart förstod han nästan vad hon menade. Hon skulle bli någon annans för att deras folk skulle hållas sams? Han antog att det var så det fungerade hos infödingarna.
"Jag förstår, jag förstår" sa han mjukt och för att lugna henne la han armarna om henne och drog in henne i en kram. Sådant som vita ganska lätt kunde göra med varandra, han var van vid det.

Aiyana stelnade till vid kramen, inte för att de var ovanliga. Men det var något som skedde inom familjen, dem man höll kär. Hon hade varken det ena eller det andra och att Dave gjorde det gjorde henne än mer rädd.
Men slutligen lyckades hon slappna av i hans famn hur otroligtdet än lät. Hans armar och röst var lugnande, hela hans stora värme omslöt honom. Hon kände att hon avrundades hans kvinna, avrundades alla som slapp hennes situation.
"Aiyana otacksam, mannen stor, stark, mycket makt. Vill ha Aiyana, det är ära för Aiyana." fick hon kvävt ur sig och det hördes att gråten var nära. Varför berättade hon sådant för denne man? Hon hade inte berättat för någon.

Dave kände att hon stelnade till men kramade än om henne. Hans händer gick till hennes rygg och han strök den sakta. "Såja" mumlade han då hon äntligen slappnade av. Han lutade sin haka mot hennes hår och visslade en tyst melodi. "Men är det du själv vill då?" undrade han och kramade henne hårdare då han hörde att hon var på väg att gråta. "Där jag bor får man själv bestämma vem man vill gifta sig med" sa han sedan bara och släppte henne tillslut. Han tog sig till sin bädd och kröp ner igen.

"Aiyana vill, vill för sitt folk." sa hon och trängde undan tårarna som så väl behövde få fram. Men egentligen var inte det svar på hans fråga. Men hon som han ljög, undanhöll sanningen. Hon förundrades av hans ord, bestämma själv? Hur kunde det gå till? Vem bestämde de sig för då om båda skulle gå med på det? Om det inte gällde två män vilket skedde ibland även om de flesta ville ha en eller flera kvinnor.
Då han släppte henne saknade hon värmen och omfamningen, men hon gissade att han var trött.
"Tack, god natt." sa hon då och försvann ut för att låta honom sova.

Dave höjde på ett ögonbryn, "Men vill du verkligen helt själv, om du fick bestämma helt själv, utan att bry dig om någon?" undrade han och drog täcket om sig. Det var så varmt och skönt inne i tältet...Han höll nästan på att somna direkt om det inte vore för att hon pratade. "Godnatt" mumlade han och somnade då hon försvann ut. Han sov tungt hela natten, ända in till morgonen kom sov han. Han vaknade sakta och åt lite av den mat som var kvar.

Aiyana stannade upp i tältöppningen och såg på honom i eldens sken.
"Nej, Aiyana vill inte, men Aiyana måste." sa hon endast och lämnade honom. Hon gick till sin egen fäll tog lite mat men hade ingen aptit och försökte sedan somna, men det gick inte bra. Då morgonen grydde och hon klev upp med de andra kvinnorna hade hon inte sovit mycket. Men hon hämtade vatten, bar ved och tände brasor för att ha morgonmålet ordning för männen då de vaknade.