The master and his maid(Anna-Chan)

Anne hade faktiskt lyckats lugna ner sig något nu. Hon hörde Ciel prata med Sebastian och slappnade av på riktigt. De var säkra nu, de skulle tillbaka till herrgården och äntligen kunna sova något. Hon hade inte insett fören nu vad hemskt trött hon var.
Det hade verkligen varit en händelserik dag och det fortsatte då Ciel faktiskt log och lät trevlig. Hon vände sig mot honom och log svagt tillbaka. "Ja, jag är okej". Hon hade lite märken efter repen men förutom det mådde hon helt bra.
Åtminstone tills Sebastian föll ner, tillsynens död. "Sebastian!" Anne kunde inte låta bli att skrika. Han rörde sig inte en centimeter och blodet bara forsade ut, han kunde inte vara annat än död.
Hon såg på kvinnan och stod stilla då hon riktade pistolen mot henne. Hon skulle skjuta, det var Anne säker på, för hon hade nyss mördat Sebastian. Hon vågade inte säga något, för vad skulle hon säga i sådana fall utan att göra något värre? Hon höll bara sin blick på Ciel, försökte få sig själv att inte skaka.
Men återigen gled hennes blick till Sebastian på golvet, bara för att se att han inte var på golvet längre. Han stod upp. Fullt levande, med ett håll i sin kostym. Han hade ett hemskt leende på läpparna och ögonen...ögonen var röda. Kvinnan såg honom också och riktade snabbt pistolerna mot honom och skulle just skjuta då Sebastian tog tag i hennes händer och tog pistolerna från henne. "Ni borde vara försiktig, ni kan göra illa någon" sa han milt och vände huvudet mot Ciel.
"Master, det finns en vagn utanför här, ni kan ta er oskadda ut dit så kommer jag snart" meddelade han och vände sig sedan mot kvinnan igen. Anne nickade snabbt och utan att tänka på vad hon gjorde tog hon CIels hand och drog honom ut ur rummet. Hon ville inte se vad som skulle hända.

Ciel kände hur Anne greppade hans hand och drog honom med sig, och utan att protestera följde han efter.
Efter bara en liten stund var båda framme vid vagnen och Ciel vände sig mot Anne.
"Jag ber så mycket om ursäkt för alla saker som har hänt denna afton. Jag hoppas verkligen att inget liknande händer igen." Ciel's röst lät inte fullt lika trevlig som den innan hade gjort, men den lät i alla fall lite trevligare än vad den vanligtvis gjorde.
Han öppnade dörren till Anne - något som han hade lite problem med på grund av att dörren var ganska hög, och Ciel inte var såvärst lång - och höll upp den för henne. Efter allt vad hon hade behövt genomlida den kvällen var det antagligen det minsta han kunde göra. Och för att komma från Ciel var det ganska mycket.
Den unga earlen räckte ut sin hand mot Anne så att hon kunde ta stöd på den och gav henne sedan litet, litet leende som dock ganska snabbt försvann. Men det hade i alla fall varit där en liten stund, ett äkta leende.

Anne sa inget utan bara drog med honom tills de var utanför vid vagnen. Hon var inte i chock direkt, men rejält uppskrämd och förvirrad efter allt som hänt.
Hon såg på Ciel och var tyst en stund till innan hon sakta nickade. "Det hoppas jag med". Hon undrade vad de hade viljat ha egentligen, hon hade aldrig fått höra det, men det måste vara något riktigt värdefullt. Hon visste att hans företag gjorde godis och leksaker, fanns det något värdefullt i det? Något recept kanske?
Hon slutade tänka på det och log svagt mot Ciel då han höll upp dörren till henne och kunde inte låta bli att le större åt hans besvärigheter med den. Han var ganska kort och liten för en pojke, men hon var väldigt mager och liten hon med så de matchade varandra.
"Tack so mycket". Hon tog hans hand och tog sig upp i vagnen. På de få sekunderna deras hud mötes så kände hon hur len hans hand var, det var nog på grund av att han mest verkade sitta inne i sitt kontor.
Hon satte sig på sättet längst in och väntade tills hans satt sig med innan hon vände sig mot honom. "Jag trodde Sebastian verkligen var död där ett tag...Han blev ju skjuten genom bröstet och såg så död ut..." mumlade hon fundersamt. "Ingen människa skulle väl kunna överleva det...". Och Sebastian var väl en människa?

Ciel satte sig ner i vagnen så fort han hade hjälpt Anne in. Bara en liten stund senare hörde han Anne mumla något, och Ciel var osäker på om han verkligen hade viljat höra vad hon sa. Men även om han ville det eller inte så gjorde han.
Ciel sa inget utan var bara tyst. Efter allt så hade hon ju sagt det väldigt tyst, vilket betydde att hon kanske pratade med sig själv. Men Ciel var ganska säker på att så nog inte var fallet.. Han suckade lätt, och vände sedan sin blick ifrån Anne ut mot fönstret. Han kunde inte ge svar på hennes funderingar, inte utan att avslöja allt.
Sekunderna senare såg Ciel en gestalt komma springande mot dem i ultrafart, för att senare när denna någon närmade sig vagnen lite bromsa in och elegant kliva upp på kuskbocken. Piskan som snärtades mot hästarna hördes och i nästa stund började vagnen rulla.
Ciel sneglade lätt på Anne, som för att kolla om hon hade släppt tankarna på Sebastian, för om hon började tänka mer på det och kanske rent av fråga... Det skulle inte vara så bra..

Anne hade väntat sig ett svar från Ciel, för att höra vad han tyckte om saken. Men suckade då hon inte fick det. Hon vände sig om och såg ut genom fönstret medan de väntade på Sebastian. Hon kände igen hur trött hon var, nu fick hon nästan kämpa för att hålla ögonen öppna. Det hade verkligen varit en händelserik dag.
Hon hörde och kände att vagnen började rulla och slöt då ögonen. Bara en liten stund senare sov hon tyst, och någon minut senare hade vagnens rörelser fått hennes huvud att hamna mot Ciels axel medan hon sov.
Bara en stund senare stannade de igen men hon vaknade inte. Sebastian kom och öppnade dörren. Han dolde ett leende då han såg flickan och bugade lätt för Ciel. "Jag kan ta hand om henne young master, jag tror hon behöver vila ut efter idag". Försiktigt tog han henne i sina armar och bar henne upp till sitt rum.

Ciel såg att Anne hade somnat och suckade lätt innan han fortsatte att titta ut på landskapet som de åkte förbi. Plötsligt så kände han något mot sin axel, och han vände snabbt på sitt huvud bara för att se att Anne lutade sig på hans axel. Hon sov och verkade inte märka vad som hände.
Ciel studerade Annes ansikte. En tes av hennes långa, svarta hår hängde ner över hennes ansikte och Ciel fick ett infall av att rätta till hårslingan, vilket han också gjorde. Försiktigt fäste han den bakom hennes öra, bara för att sedan rodna svagt och fråga sig själv varför han hade gjort så. Snabbt vände han bort huvud från henne och försökte tänka på andra saker.
Nästan direkt efteråt stannade vagnen och Ciel tackade sin lyckliga stjärna för att Sebastian inte hade öppnat dörren när han satt och tittade på Anne. Det hade varit högst pinsamt om Sebastian hade kommit på honom.
"Jag kan ta hand om henne Young master, jag tror hon behöver vila ut efter idag." hörde Ciel Sebastian säga och han nickade kort. Sebastian lyfte försiktigt upp Anne och bar sedan iväg henne till sitt rum.
Ciel suckade lätt och började sedan att gå mot sitt rum. Han gäspade lätt och satte sig sedan på sin säng och väntade på att Sebastian skulle komma.
Så fort Sebastian hade lagt Anne på sin säng gick han till Ciel för att hjälpa den unga earlen göra sig iordning för sängen. Butlern kunde inte låta bli att undra hur en pojke i Ciels ålder kunde vara så hjälplös, men han visste bättre än att fråga.
Ciel fick hjälp av Sebastian att göra sig iordning och kröp sedan ner i sin säng och slöt sina ögon. Bara några sekunder senare sov han.

Anne sov lugnt och hade faktiskt ett svagt leende på sina läppar medan hon sov. Hon mumlade något ohörbart och verkade väldigt lugn och fridsam med att sova lutad mot honom även fast hon inte visste om det själv.
Hon sov än väldigt tungt och lugnt då Sebastian bar henne upp. Försiktigt la han henne i sängen och drog av hennes skor och ytterklänningen innan han stoppade om henne. "Hm, jag undrar varför han valde dig egentligen, vad är det för speciellt med dig?" undrade han lågt och fundersamt innan han lämnade hennes rum och tog sig till Ciel.
Hon sov tungt tills nästa morgon kom och solen sken in och väckte henne. Hon tog sig upp och mindes allt som hänt dagen innan, och hur Sebastian blivit skjuten men bara tagit sig upp. "Jag kanske bara inbillade mig, eller så är det något skumt med honom" mumlade hon och klädde sig i pigkläderna och satte upp håret innan hon tog sig ut och ner till köket. Den enda som stod där var Sebastian, han hade en bricka med frukost i handen. "Godmorgon Anne" sa han och såg på henne med studerande ögon en stund innan han räckte henne brickan. "Du ska ge young master sin frukost, och hjälp honom med vad han än vill" sa butlern och hon nickade och gick iväg. Han log efter henne, han ville gärna veta hur Ciel skulle reagera.
Snart var Anne där utanför och knackade på Ciels rum innan hon kom in och ställde brickan på hans säng. "Frukost" log hon.

Ciel vaknade av ljudet till en röst han kände igen. Långsamt slog han upp ögonen och gnuggade sig sedan yrvaket i dem och blinkade några gånger.
Framför honom stod Anne, och han upptäckte att han hade någonting i knäet... Ciels blick vändes mot sitt knä och brickan. Frukost. Alltså var det morgon.. Men borde inte Sebastian ha väckt honom? Eller skickade Sebastian Anne..?
Tankarna for snabbt igenom Ciels huvud innan han kom på en viktig sak. Tanken slog honom som en sten i magen och den unga earl Phantomhive sträckte sig snabbt efter sin ögonlapp som låg på nattduksbordet. Med fumlande fingrar knöt Ciel snabbt ögonlappen och hoppades att Anne inte hade sett. Han hade ju inte tittat på henne så länge, men risken fanns ju fortfarande...
Ciel vände sin blick mot henne och nickade kort, en nickning i form av ett litet artigt tack. I vanliga fall tackade Ciel inte direkt för sin frukost, men han kände att han kanske var skyldig henne det efter gårdagens event. Och om inte, en nick var ju inte direkt så mycket till tack, så det var ju inte direkt som att han gjorde det...
Efter att ha tittat på Anne en liten stund slet han blicken ifrån henne och vände den mot sin mat. Det såg ganska gott ut, och Ciel bestämde sig för att han lika bra kunde börja äta och sluta fundera på om hon hade sett hans öga eller inte, och tog därför en tugga av maten. Kanske kunde han ha lite tur här i livet, men om hon hade sett... Ciel bestämde sig för att släppa tanken helt, och svalde.

Anne såg på honom och log svagt då han vaknade. Just då han slog upp ögonen så böjde hon sig ner och hällde upp te åt honom i en kopp och hann titta upp lagom för att se honom sätta på sig ögonlappen. Hon insåg just då att hon missat en möjlighet och se vad det var för fel på hans öga.
Hon såg hans lilla nick och log och drog undan lite hår som åt ut ur flätan från sitt ansikte. "Sebastian sa att jag skulle hjälpa er om det behövs. Behöver du någon hjälp?" undrade hon och stod kvar. Hon visste inte vad det skulle vara i sådana fall. Hon kände inte direkt till Ciels morgonrutiner.
Plötsligt hördes ett högt kurrande och det kom från hennes mage. Hon rodnade och såg generat ner i marken och muttrade i huvudet åt sin mage att hålla tyst. Hon var hungrig, men på de få dagar hon varit där hade maten gjort gott. Hon såg redan mindre mager ut.

Ett kurrande hördes, och Ciel vände på huvudet så att han tittade på Anne. Hon rodnade och tittade ner, vilket fick Ciel att anta att det var hennes mage som hade kurrat.
Ett litet leende spred sig över hans läppar och han försökte sitt bästa att hålla tillbaks det. Så hon var alltså hungrig..?
Enkelt bröt Ciel av en bit av sin macka som han ännu inte hade börjat äta på och räckte fram den till Anne.
"Här." hans blick letade efter hennes, så att hon skulle förstå att det var okej. Ett litet leende lekte på Ciels läppar då han öppnade munnen för att svara på frågan hon tidigare ställt honom. "Och jag tror nog inte att det är något speciellt jag behöver hjälp med."
Svaret var en lögn, men sanningen var att Ciel skulle känna sig en aning obekväm om Anne skulle hjälpa honom med att byta om. Han hade gjort det några gånger själv - och det hade ju blivit helt okej - så han borde fixa det. Det Ciel däremot inte förstod var varför Sebastian hade skickat Anne, och heller inte varför Ciel skulle känna sig generad om han skulle få hennes hjälp. Hon var ju bara en piga, eller?
Ciels tankar fortsatte djupare in på det spåret, och lyckligtvis för honom visades inga spår av hans tankar på hans ansikte.