Prs mellan Anna-chan och Alexandra Hagström

Jag log större, om det nu var möjligt.
"Så, vill du göra något speciellt?" frågade jag henne.

- Du kan väl berätta lite om dig själv, sa jag och log glatt.

Jag log mot henne. Varför var hon tvungen att fråga det..? Men visst, det var ju vanligt att människor gjorde så.
"Ja, jag är väl egentligen inte en särskilt intressant person, men visst. Jag heter i alla fall Ryan och är arton år gammal. Jag bor i den här finfina boningen ensam." jag stannade upp för att tänka om det var något mer. "Ja, det är väl det, antar jag... Så berätta lite om dig själv då~"

- Jag heter Isis är 18 år bor med min mamma pappa och storebror i en villa, sa jag.

Jag nickade mot henne och log. Hon verkade vara en hyffsat vanlig person, något jag önskade att jag var. Sanningen var att jag skulle kunna göra vad som helst för att ha haft ett annat förflutet, men nu var det ju som det var och jag var tvungen att göra det bästa av det.
Jag reste mig upp och lyfte upp våra tallrikar och bar sedan bort dem till vasken. Väl där satte jag på vattnet så att vasken skulle fyllas lite. Jag hade ingen diskmaskin och var tvungen att handdiska allt. Dock så tänkte jag lägga disken i blöt nu och diska den sedan.
"Så, något du vill göra idag? Vi kan göra i princip vad som helst." sa jag och flinade. "Eller, vi kan inte direkt åka i någon privatjet, för jag har ingen sån. Ja, om du inte har en sådan då."
Det sista sa jag med ett litet skratt innan jag log mot henne.

Jag fnissade och reste mig upp.
- Kan vi inte bara prata? Frågade jag.

Jag log mot henne.
"Såklart vi kan!" sa jag glatt.
Jag vände mig om mot henne och lutade mig mot diskbänken. När ljuset träffade hennes ansikte sådär såg hon verkligen... Riktigt vacker ut. Som en ängel. Något som var väldigt ironiskt, då det kom från mig, en demon. Änglar var ju min motsatts.
Jag flinade och började att gå bort mot tvåsitts-soffan som stod en bit bort. När jag hade satt mig ner klappade jag lätt på den tomma platsen bredvid mig för att hon skulle förstå att hon kunde sätta sig där.

Jag satt mig ner bredvid honom och lutade mig bakåt.
- Vad har hänt med din familj? frågade jag.

Såklart var hon tvungen att fråga det. Just den där ena frågan som jag inte ville höra, som jag inte ville svara på. Den frågan som fick mig att inte vilja le längre, utan bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Men trotts det pressade jag fram ett leende.
"Du vet, det vanliga. Saker händer, personer som inte tycker om ens släkt eller sort kommer, våldgästar ditt hem lite..." min röst, som från början hade låtit ganska munter började nu istället att bli dyster och knappt hörbar. "Dräper din familj..."
Min blick mötte golvet och jag höll den där ett tag. Mitt huvud var nerböjt, och jag pressade mig själv att hålla inne tårarna då hela den ödesdigra dagen upprepades inför mig. Jag bet ihop käkarna och blinkade några gånger innan jag tittade upp igen. Jag log mot Isis.
"Men det är lugnt, chill. Jag är över det. Det är bara en hemsk sak i det förgångna, och jag måste se framåt nu."
Men leendet jag gav henne var inte lika helhjärtat som i vanliga fall. Det nådde inte helt ut, och det var fyllt med en smärtsam sanning.

Jag tog hans hand.
- Förlåt jag borde inte ha tagit upp det, sa jag och kramade hans hand.