En magisk romans

AWSOME! Sirius, du har rätt. DU ÄR ETT AS.

Awesome!!!

superbra

Herregud vad bra du skriver!
*bevakar*
Du ska veta att jag precis har sträckläst din ff och den var helt fantastisk!

Vad kul att ni gillar det och att ni fortfarande vill läsa. Till er som läser mina andra fanfictions: De kommer att uppdateras nu i veckan, det lovar jag. Här har ni kapitel åtta.

KAPITEL ÅTTA: GENERAD OCH SKAMSEN

DEL ETT

Sarahs perspektiv

Jag har huvudet böjt ner mot mitt pergament och skriver i rasande fart,för jag vet att professor Zarco går runt i klassrummet och inspekterar. Han får inte kommentera på vad vi skriver, för det är trots allt ett läxförhör vi svarar på, men när han går förbi min bänk kan jag inte låta bli att lägga märke till ett litet leende på hans läppar. Jag får genast svårt att koncentrera mig och börjar svettas i handflatorna, men jag försöker koncentrera mig. Jag vill verkligen vara den som blir färdig först, för jag vet att om jag blir det så kan jag visa professor Zarco att jag är ambitiös. Att jag kan. Kanske kan det väga upp mot mitt fula utseende. Jag upptäckte att jag hade ett munsår i morse förresten. Är det inte ironiskt att jag, som sedan innan inte är speciellt vacker, ska få "tillägg" på mitt ansikte såsom munsår och finnar? Varför kan inte Aziza, som ser perfekt ut sedan innan, få lite acne? Det skulle säkert inte ens synas på henne just för att hon ser så bra ut annars.

Jag sliter mig från mitt pergament och mina tankar. Det enda man kan höra i rummet är skrapet med fjäderpennor mot pergament, och när jag ser upp lägger jag märke till hur koncentrerade alla är. Det är fler än jag som vill visa vad de kan. Professor Zarco har slutat vanka omkring i klassrummet och står nu istället längst fram med de mörka ögonen ständigt vandrande från elev till elev. När han kommer till mig och ser att jag tittar tillbaka ler han lite och stannar upp med blicken. Jag ser blygt ner mot mina frågor och doppar fjäderpennan i bläcket igen.

Jättebra!!

KAPITEL ÅTTA: GENERAD OCH SKAMSEN
DEL TVÅ

Sarahs perspektiv

När jag en kvart senare har svarat på alla frågor lägger jag ihop mina pergamentark i en prydlig hög och går fram mot professor Zarco där han står framme vid katedern med armarna i kors. Hans svarta hår ligger glänsande över hjässan och hans bruna ögon verkar glittra mer än vanligt. Han är inte speciellt lång, men å andra sidan är det inget jag brukar lägga märke till. Kanske är det för att jag själv är en bra bit under medelsnittslängden på flickor i min ålder.
"Redan färdig, miss Furlow?", frågar professorn med höjda ögonbryn, men jag kan se ett leende på hans läppar. Åh, som jag skulle vilja kyssa dem. Kanske inte nu. Kanske inte här, men någon gång.
"Eh... va?", frågar jag förvirrat. Mina tankar har tydligen glidit iväg till en annan plats. En plats där jag kan vara ensam med professor Zarco. Han ger ifrån sig ett litet, tyst skratt och ser sedan ursäktande på de elever som nyfiket eller irriterat ser upp från sina pergamentark.
"Är ni redan färdig, miss Furlow?" Jag är plötsligt förvirrad. Menar han med mina drömmerier om honom och mig? Hur kan han veta om dem?
"Färdig med vad, professorn?" Jag kan se att han är nära att börja skratta igen.
"Era svar på läxförhöret, miss Furlow. Vad annars?" Mitt hjärta slår snabbare.
"Javisst", säger jag generat och ger honom min pergamenthög. Tillbaka får jag en liten lapp som får mitt hjärta, som tidigare slog snabbare än normalt, att nästan hoppa ur bröstkorgen.

Vi ses på mitt kontor klockan halv åtta i eftermiddag.

Jag viker ihop lappen och lägger den i fickan på klädnaden innan jag ler mot professorn, som tankfullt ser på mig. Jag vet inte hur jag ska reagera på lappen. Han vill träffa mig. Han vill faktiskt träffa mig.
"Kan jag gå?", frågar jag, som ärligt talat är lite obekväm med att han ser på mig på det där sättet. Professor Zarco nickar och jag lämnar rummet.

Oh shitttt

Så himla bra!

Superbra♥♥♥