Blodets sång (PRS)

"Jag betalar", försäkrade jag dig. "Det är det minsta jag kan göra nu när vi tar in dig i vår förbannade familj", lade jag till. Sedan funderade jag ett tag och försökte formulera ett svar, höll inne ett litet skratt vid hörseln.
"Ja, vi hör bättre. Vi ser bättre. Vi tänker snabbare än någon annan och efter ett tag kan vi praktiskt taget vartenda språk i världen utan att försöka. När vi 'dör', eller vad man ska kalla det, så försvinner spärren i hjärnan. Du använder cirka tio procent av hjärnan. Jag använder ungefär trettio då jag kan kontrollera hur mycket av hjärnan jag vill kunna använda. Tvillingarna använder runt fyrtio, det är därför de är aningen galna. Sarah har dock sänkt det till trettiofem. Du använder inte ens en tredje del av din muskelkapacitet, hur hårt du än försöker, hur hårt du än pressar dig själv. Men spärren borta från hjärnan så når vi all den där kraften. I början är den dock svår att kontrollera och spärren håller sig kvar ett litet tag tills kroppen har anpassats sig helt. Sedan bestämmer du helt själv." Jag tänkte att det borde ha täckt det mesta inom vampyrområdet. "Personalen vet givetvis hur det är. De är inte tillfångatagna eller något heller. De kan gå när de än vill. Vissa slutar, vissa stannar livet ut. Det är helt enkelt olika", nickade jag för mig själv.
"Besvarade det lite av dina frågor, åtminstone?"

”Några”, svarade jag och lutade mig bakåt i droskan som hoppade till lite då vi åkte ned i ett gupp men det hela kändes något för mycket och för en stund ville jag försöka tänka på något annat än vampyrer och bröllopet som var väldigt nära. Hur kunde allt ha gått så snabbt? Jag svalde hårt och kände mig något yr. Men jag kunde inte säga om det var blodförlusten eller något annat.
”Hur mår du? Hur illa skadade den där vargen dig?” frågade jag och tyckte Christina såg blekare ut än tidigare även om jag inte var helt säker. Och jag ville byta samtalsämne även om det var jag som hade dragit upp det.

Jag bet ihop mina käkar aningen hårdare. "Illa nog. Det gör ont att åka just nu. Såret läker fortfarande inifrån. Vävnader och sådant. Förmodligen gick någon dum muskel sönder också. Jag vill inte gå in på mer detaljer", sade jag sedan. Ifall jag berättade om blodsbristen så skulle hon tro att jag skulle attackera henne. Och för att vara ärlig? Ifall jag verkligen var på gränsen till att dö skulle jag förmodligen attackera henne och sedan be mor rensa hennes minne.

[Okej, ett av de lamare inläggen jag skrivit. x3 Men visste inte riktigt vad hon skulle säga och jag tror inte att Adina är typen som kommer på något random. Haha, tänkte hon skulle bara citera ur någon bok men tror hon har för mycket på hjärnan för tillfället. x3 ]

”Om du vill vända tillbaka så gör vi det”, sade jag och kände mig en aning orolig. Ifall jag varit Christina hade jag troligtvis legat kvar i sängen och inte följt min brors trolovade till att köpa klänning. Hennes ord fick mig att flyta ned på jorden. Jag hade kunnat ta med mig Nicholas även om den tanken inte var särskilt lockande trots hans ord i entrén.
Jag ville säga någonting mer men ville inte dra upp vampyrer eller bröllopet eller Christinas skador igen.

[Det är okej ^^]

"Gud, nej", skakade jag på huvudet. "Jag behöver några nya klänningar ändå. De har blivit slitna efter att ha tvättats så många gånger. Plus, hur hade du tänkt att du skulle gifta dig utan en klänning?" frågade jag och log stort. Ärligt talat så var det bara bra att ha smärtan där den var. Det påminde mig om min egen dumhet, och allt det där. Jag skulle säkerligen kunna påskynda läkeprocessen mer, men ville inte riskera att bli galen.
"Så, Adina, är du verkligen säker på att du vill gifta dig? Jag skulle kunna släppa iväg dig var du än vill annars. Adrian skulle aldrig tvinga dig heller. Ingen skulle tvinga dig. Även om legenderna om vår art säger att vi är blodtörstiga varelser så värderar vi egen fri vilja väldigt högt. Precis som frihet. Till och med monstren som sliter halsen av folk. De tar vampyrjägarna hand om dock. De brukar göra ett bra jobb", försäkrade jag henne.

[Okej, Adina är grymt naiv men jag gillar att hon är det. x) Du kommer säkert tycka hon är irriterande och tråkig. x3 ]


Jag kände mig lättad över hennes svar.
”Jag hade alltid kunnat ta med mig Nicholas”, sade jag tvekande men slog bort tanken. Jag behövde inte tänka på det mer, eller honom.
”Ni har varit så otroligt snälla emot mig”, sade jag och visste inte riktigt hur jag skulle besvara hennes fråga. Jag kunde upprepa vad jag sagt till Adrian men jag behövde dela med mig av min tveksamhet med någon och något sade mig att ifall jag sagt det till Adrian hade det sårat honom. ”och även om jag inte riktigt vet vad eller hur jag känner inför giftemålet så kommer jag stå jämte honom i kyrkan och säga ja. Det är vad min familj förväntar sig och jag vet att det inte är vad du vill höra men ifall det inte är Adrian kommer det att vara någon annan. Jag tror att Adrian är bättre än många andra män där ute.” Jag rörde lätt vid mina läppar och tänkte tillbaka på hur han hade kysst mig. Det hade varit min första kyss. Jag kände hur mitt ansikte hettade till något. ”Jag tror att vi skulle kunna vara lyckliga, det måste jag tro. Ifall han och ni, hans familj är dem ni säger er vara så skulle det vara en ära att vara med i er familj. ”
Jag drog en hand över mitt hår för att se ifall allt fortfarande satt på plats som det skulle och lade sidan mina händer i mitt knä.
”Eller ja”, jag tittade bort ifrån Christina, ”Maxell skrämmer mig något.” Jag tvekade igen, ”känns det alltid så att bli biten? Hur går det till?” För första gången slog det mig att de kanske dödade folk. Monster som sliter halsen av folk, vampyrjägare. ”Dödar ni människor?” Min röst var något ostabil.

[Hon förstår inte riktigt ännu vad det innebär att vara med i deras familj. x3 Jag vet inte om hon skulle kunna komma över det eller inte ... Men jag vill ju att hon ska det så troligtvis kommer hon ta det chill. x)]

[Jag tycker om henne x3 Jag tycker inte att hon är naiv. Ifall hon vore naiv skulle hon tro på varje ord Christina sade x)]

Jag fnös lätt till och drog bort gardinen och såg ut. Sedan log jag lite lätt. "Jag antar vi alla måste tänka på oss själva också. Och Adrian är förmodligen bättre än någon annan du kommer hitta här i närheten. Åtminstone som faktiskt är tillgänglig, vill säga", lade jag sedan till, skrattade väldigt lätt till.
"Maxell skrämmer alla. Han är en sociopat. Men, han kan även vara den gulliga lillebrodern som hoppar i ens säng och släpar med en för att visa att en buske har blommat. Han blir alltid så överväldigad över livets förmågor. Han är gullig på det viset", log jag och kände värmen i bröstet. Han var en bra bror för det mesta. Hans period skulle snart gå över och snart skulle han och Sarah kasta kaststjärnor på måltavlor, peta på varandra och försöka välta varandra. Deras skratt skulle snart fylla husets väggar igen. Så fort hela familjen var samlad igen. Han och Marcus kom bäst överens. Maxell hade alltid varit lite kärleks sjuk. Han ville alltid att familjen skulle vara samlad, att vi skulle le och vara snälla mot varandra. Han ville att vi skulle vara lyckliga. För det mesta, åtminstone.
"'Känns det alltid så att bli biten?'" mumlade jag sedan och såg upp mot molnen. "Jag vet inte vad du förväntar dig att jag ska säga. Om en vampyr som har kontroll över sig själv biter dig borde det inte kännas mer än ett nålstick. Sedan tar alla kemikalier över. Som ormgift, eller vad man ska säga. Förutom att det inte är dödligt då. Och med hur det går till antar jag att du menar vampyromvandlingen? Den som förvandlar till ska ha antingen bitit dig på insidan av underarmen. Eller skurit upp din arm och druckit blod. Sedan så ska personen i fråga skära upp sin egen arm, praktiskt taget spotta in ditt blod som denne har haft i munnen och sedan trycka såren mot varandra. Sedan så reagerar kroppen snabbt och du ligger i en chockdöd inom två minuter. Det går snabbt. Ena sekunden känner du dig bra. Andra sekunden ligger du helt stel. Då menar jag stel. Man kan inte röra på ens ditt finger då du inte är död död. En chockdöd. I alla fall, efter någon eller några timmar eller så så vaknar du upp. Med en gigantisk huvudvärk. Du kommer förmodligen sova i tre dagar i skräck, och sedan kommer du dricka lite blod och testa din kropp. I början kan den vara sjukt skör eller sjukt stark. Vilket som så måste man träna upp den så att den anpassar sig till det verkliga livet. Det tar väl ungefär tre månader. Sedan så... tja, ifall du är i vår familj så lär vi dig att kontrollera din hjärna innan vi börjar undervisa dig. Hos andra vampyrer så sänder de förmodligen ut dig på jakt eller så." Jag ryckte på axlarna. "Det är väl det i stora drag. Oh, jo, förresten, du kommer fortfarande ha kvar din själ. Och, tja, det är väl det i stora drag."
Sedan funderade jag på hennes sista fråga. "Jag kan väl inte påstå att jag inte är en mördare, nej. Jag har mördat fler än jag kan räkna. För att rädda mor, för att rädda far, för att rädda alla mina syskon... Jag är deras privata ninja", suckade jag. "De har blivit mycket mer bekymmerslösa efter att jag verkligen blev bra på att slåss. De räknar med att jag kommer och räddar dem oavsett vad. De har blivit ganska lata. Eller, tja, Marcus har jag inte räddat någon gång ännu. Kanske därför jag glömmer bort honom så lätt. Han klarar sig själv. Håller till för sig själv också, för det mesta. Han är nästan alltid bortrest, så du behöver inte oroa dig om honom.
Men, i alla fall. Nej, Adina, jag har aldrig dödat någon för blodets skull. Jag är bara en överbeskyddande syster och dotter som inte tål när någon försöker skära halsen av en av mina familjemedlemmar", förklarade jag. "Är du fortfarande säker på att du inte vill rymma? Du sitter i en droska med en mördare, det borde göra vem som helst nervös. Eller så sitter du i en droska med en privat livvakt. Du väljer. Finns flera olika aspekter och synonymer till vad jag är just nu.
Marcus är den enda som faktiskt har dödat för föda. Han är adopterad dock. Mor och far vägrade låta en sådan vilse pojke gå lös på gatan så de tog in honom i familjen och har undervisat honom i livets regler sedan dess. Numera är han en utmärkt affärsman med en fru, uppenbarligen."
Jag väntade halvt om halvt på att hon skulle skrika och kasta sig ur droskan. Det var i alla fall vad jag skulle ha gjort när jag fortfarande var människa. Men, människa-delen av mitt liv är dock inte en period som jag är stolt över. Ugh. Jag önskade att jag kunde radera den delen av mitt liv. Inte minnet. Bara... hela fasen.

Mina händer började lätt darra och jag kände hur mitt hjärta dunkade fortare än vad de brukade. Jag slöt mina ögon för en stund. Det kändes overkligt. Det var overkligt. Kanske, skulle jag vakna om jag bara nöp mig i armen men jag trodde inte det. Om jag drömt skulle huvudvärken ha väckt mig.
Ifall Christina velat skulle hon enkelt ta mitt liv och jag visste inte riktigt vad hon ville. Om hon försökte skrämma mig lyckades hon.
Jag knöt samman mina händer i knät, såg knogarna vitna medan jag stirrade ned på dem.
”Jag är säker”, sade jag med blicken fortfarande i mitt knä. Förstod hon inte vad rymma skulle innebära för mig? Förstod hon inte att gatorna inte var säkra och med makten familjen Argent hade skulle de om de velat finna mig. Och min egen familj skulle bli förnedrad. Trots mina motsägelser med far och Nicholas kunde jag inte göra något sådant emot dem. Visst hade jag alltid fantiserat om att förälska mig i någon man och gifta mig med den jag ville men aldrig skulle jag kunna försvinna utan ett ord. Och i mina fantasier hade mina föräldrar och min bror tillslut accepterat min kärlek även om han så var av lägre status. Och jag kunde inte vara så falsk och lova Adrian att gifta mig med honom för att sedan bryta det även om jag inte då vetat hela sanningen. Även om jag inte ännu visste hela sanningen. Den tanken var som en kall dusch och jag kände mig själv stelna till.
”Jag tror jag mått bättre om jag fått leva i ovissheten ett tag till men jag antar att det är bättre att veta”, sade jag och förvånades över hur stabil min röst lät medan allt jag ville var att dra för gardinerna och krypa ned i sängen och sova. Jag ville säga till Christina att jag ville leva, att jag inte ville dö, att jag inte ville vara som dem men istället höll jag inne med det. Med hennes ord var det som om hon tog det förgivet. Det var för mycket att ta in på en gång och även om jag utåt sett satt blek och stilla, skrek jag inombords.
Vagnen stannade till och jag tittade upp ifrån mina händer. Genom Christinas fönster såg jag affärer, gata och människor även om det inte var så många av dem. Plötsligt kändes det som om vagnen var alldeles för trång, som om luften inte riktigt räckte till. Utan att invänta kusken öppnade jag dörren och tog mig ut. Jag drog några snabba, friska andetag och det kändes något bättre.
”Vad hade du tänkt dig för klänningar?” frågade jag lätt även om mina tankar var någon helt annanstans. Jag ville byta ämnet igen.

Jag ville lugna ner henne men det skulle oftast innebära lögner. Och ifall hon inte ville låtsas vara Adrians mamma eller mormor efter ett tag så visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Hon skulle åldras. Det skulle inte han. Folk skulle börja ana oro och min bror skulle sluta upp som ett lik någonstans. Och hur mycket jag än gillade Adina kunde jag inte låta det ske.
Jag steg ut ur vagnen strax efter henne, putade lätt med munnen och suckade sedan. Här ute fick inte jag skaka på axlarna. "Jag vet inte", svarade jag ärligt samtidigt som jag neg för en gammal dam som gick förbi. Hon log lätt tillbaka. I hennes ålder kunde man inte niga eller buga ordentligt.
"Miss Christina!"
Åh, Gud, nej.
Jag vände mig om mot mannen som kom emot mig, log väldigt lätt och neg djupt inför honom och höll blicken nere på marken.
"Se så, mitt barn, sådant behövs inte."
Jag ställde mig rak i ryggen. I mina högklackar var jag längre än Brodern framför mig. I vanliga fall så skulle någon annan dam försöka se liten ut i hans närhet, men jag hade redan nigit.
"Jag undrade bara vad som hade hänt med din far? Han var inte i kyrkan i söndags."
"Han var i Frankrike och skötte några affärer, Broder."
Broder Tom nickade. Han var ungefär 26 eller så, hade en liten förälskelse på mig och var en sexistisk jävel. "Givetvis. Det hade jag helt glömt bort."
Eller, så ville du se mig niga. Försök inte ens. Din snuskiga jäkel, du tänker på att se kvinnor underkasta sig själva.
"Vad för dig till staden idag? I detta väder?"
"Klänningar", svarade jag kort och artigt.
"Åh, det klart. Skulle inte din bror snart gifta sig?" undrade han. Han kunde bara inte låta mig gå. Jag stod precis utanför butiken! Och så stod jag framför Adina för att skydda henne från hans perversa blickar.
"Ja, det ska han. Ni råkar inte veta vem det är som han ska viga honom?"
Broder Tom tänkte efter en stund. "Fader Jacob, skulle jag tro."
Jag slappnade genast av. "Det klart. Jag vill minnas att far nämnde det."
Broder Tom verkade vara förvirrad men jag tog tag i tillfället. "Du får verkligen ursäkta, men vi har bråttom", sade jag och tog tag i Adinas arm och släpade in henne i butiken. Bakom mig gick Samuel ner från sin lilla plats.
"God morgon, Broder Tom", sade han sedan och jag kastade en tacksam blick mot honom. Han nickade nästan omärkbart till mig och Tom verkade otroligt missnöjd med det hela.
"Jävla perversa man", muttrade jag för mig själv när dörren slöts bakom mig och dörrklockan plingade till. "Han ger mig alltid gåshud."
"Vårda språket, Miss Argent", sade Talia Pierce när hon kom ut från förrådet. Hennes blick föll på mig och hennes ansiktsuttryck ändrades genast. Ett uppgivet och nästan oroat tog form. "Vad har du nu gjort?" undrade hon.
"Jag har inte gjort något!" utbrast jag.
"Du är inte rak i ryggen. Dina axlar är sjunkna. Dina ögonbryn rynkade och din andning häftig."
Jag gapade och stängde munnen flera gånger innan jag stönade. "En hybrid attackerade mig. Och sedan så envisades jag med att se lång ut i Broderns närhet och... dumt, helt enkelt."
"Gode Gud, barn. Vad har du för dig egentligen?"
"Jag räddade Adrian och Maxell!" utbrast jag.
Hon skakade bara på huvudet och sedan föll hennes blick på Adina, granskade hennes kropp och sedan sprack hennes lätt rynkiga ansikte upp i ett leende.
"Du måste vara Adrians fästmö! Han var här senast förrgår och hämtade sina kläder", log hon och neg sedan lätt inför Adina. "Talia Pierce, till er tjänst."
Jag log belåtet och satte mig sedan ner i en fåtölj och lät dem lära känna varandra.

[Tänkte att folk givetvis måste känna igen henne om hon så bara går ut i fem minuter xD]

[Konstigt slut men jag måste gå och lägga mig. x3 Är för trött och ska upp imorgon igen. (smartass vem ska inte det? ^^) Japp.. x3]


Min blick flög över mannen och först förstod jag inte Christinas reaktion på honom. Hon skymde min sikt och jag tog ett litet steg åt vänster utan att någon lade märke till det, vad jag kunde säga. De ignorerade mig totalt och jag var glad över det. Mannens blick var allt annat än artig och jag såg hur han ett tag stirrade på Christinas byst och jag visste att jag skruvat på mig, tagit väldigt illa vid ifall jag varit henne.
Jag ryckte till då Christina rörde vid mig men sansade mig snabbt, försökte släta över det med ett något generat leende då jag följde Christina in genom butiksdörrarna.
Jag kände hur min mun föll öppen då kvinnan i butiken verkade se att något hade skett bara på några sekunder på Christina. Jag försökte att se det kvinnan såg men var tvungen att erkänna för mig själv att jag inte kände henne tillräckligt bra för att kunna säga.
Min uppmärksamhet lämnade Christina då kvinnan vände sig emot mig. Ett vänligt leende spred sig över mina läppar och det kändes något konstigt då hon neg emot mig och inte Christina men de verkade känna varandra sedan tidigare. Verkade, de kände varandra sedan tidigare för hur kunde hon annars veta vad dem var.
”Ja, jag är Adina. Adina Arber”, sade jag och insåg hur skicklig mrs. Pierce var på att få sina kunder att känna sig välkomna. Hennes varma leende och sätt var otroligt professionellt, precis samma känsla som hennes butik utstrålade. ”Snart Argent”, fortsatte jag och på något sätt var det både en lättnad och tyngd att lämna mitt familjenamn bakom mig. Något som jag alltid vetat om men det spelade ingen roll…
”Arber, jag känner inte till några Arber. Var kommer Ni ifrån?” frågade hon och hennes blick for över mig och min klänning och jag blev väldigt medveten om mitt utseende och min hand for över mitt hår igen för att se så allt satt på plats. Mina frisyrer hade en tendens till att hårslingor föll ut, särskilt, oftast då jag satt upp det själv.
”Ifrån Soham. Min familj på min fars sida är inte särskilt stor utan de är bara vi”, Mrs Pierce verkade förstå vad jag inte sade, att vi inte hade så mycket mark eller ägor och därför inte var särskilt omtalade, något som far och Nicholas ville ändra. ”Det är en dags resa härifrån.”
Mrs. Pierce nickade och jag skruvade något på mig under hennes blick.
”Så, vad kan jag göra för Er, miss Arber framtida Mrs. Argent?” frågade Mrs. Pierce och gick runt i sin affär och gjorde en gest, ”vi har många fina klänningar men oftast syr jag på beställning så att jag kan anpassa mig till precis det min kund vill ha.”
”Snälla, kalla mig Adina”, sade jag och följde hennes blick de få men väldigt eleganta, vackra klänningarna som fanns, ”jag gifter mig i morgon men jag har ingen brudklänning…” meningen fastnade något i min hals och Mrs. Pierce tog skickligt till orda.
"En brudklänning”, sade hon glatt men hennes blick fladdrade något emot klänningarna, ”de här kommer inte att duga. Jag har några klänningar där bak som kanske skulle passa. Jag kommer aldrig hinna sy något nytt till dig men anpassa en av de…” Hennes sista ord var mer för henne själv än för mig. ”Ett bröllop, imorgon. Det här är fantastiskt.”
Jag log ett genuint leende vid hennes positiva anda.
”Ett ögonblick”, sade Mrs. Pierce och försvann genom en dörr.
När hon väl var tillbaka hade hon med sig en hög med klänningar. Det tog ett tag men tillslut fann jag en jag gillade och som även Mrs. Pierce godkände. Hon behövde sy in den något men annars satt den perfekt.