Piraternas fånge(PRS)

Mona gick sakta in i cellen och såg på honom, satte sig ner på den lilla stolen som fanns. Hon fortsatte se upp på honom. Han var faktiskt inte så skräckinjagande som de andra piraterna, kanske för att han verkade vara yngst. Han var stiligast med...
Hon slog snabbt ifrån sig tanken. "Jag visste" mumlade hon och stelnade till då hon hörde kanonskottet. Det var strid. "Jag undrar vad det är för skepp" mumlade hon och hoppades det var andra pirater så det inte var oskyldiga människor. Det hördes flera kanonskott innan jubel kunde höras från övre däck, de hade vunnit.

Seamus skulle ha gått upp och firat med dem... men han kände inte för det. Det måste varit ett litet skepp. Han hör dock släpande, han hör steg innan dörren som han i princip nyss stängt öppnas upp och en yngre man slängs in.
"Han hävdade att han kände adelsflickan, kaptenen lät honom leva av någon anledning." Den unga mannen bryr sig Seamus inte direkt i. Han ser blåslagen ut. Självklart.
"Kaptenen sa också att hon inte borde känna sig ensam längre. Så kom igen, Seamus." Konstaterar den äldre mannen som slängt in honom gör en gest att han ska gå därifrån. Seamus följer order. Mannen är trots allt en av styrmännen. Styrmannen låser dörren efter honom också för den delen.

Mona undrade om hon skulle gå upp igen och fortsätta städa, men ingen hämtade henne så hon gissade inte på det. Istället kom en annan med, släpandes på en man som hon mycket väl kände igen. "Carl!" sa hon förskräckt och rusade fram till mannen.
Han var vid medvetande än. "Miss" fick han fram och hon tog hans hand och strök honom över håret. Carl var hennes fars tjänare, men en viktig tjänare som alltid fick följa med hennes far, och som ofta åkte istället för hennes far till saker. Hur hade han hamnat här? "Carl.." sa hon oroligt och kramade sedan om honom, han kramade henne tillbaka. "Miss, ni är oskadd" mumlade han mot hennes hår.

"Varför behöll kapten honom?" Frågar Seamus.
"Hon vill väl sälja honom." Svarar Pete som dyker upp med ett stort, fejkat, leende på läpparna. "Jag skulle sälja honom."
"Käften." Säger den äldre och Pete hoppar undan från slaget som kom genom luften.
"Ni ska inte våga ifrågasätta kapten." Säger han ilsket.
"Nej." Svarar Seamus och Pete i kör innan de blänger på varandra och styrmannen försvinner.
"Ni två får hålla vakt!" Ropar han bakåt och Pete och Seamus lutar sig mot väggen på varsin sida av dörren.

De hade pratat ett tag, Carl hade berättat allt som hänt sedan hon blivit kidnappad. Då hennes far fått reda på det hade han genast skickat ut ett skepp då han varit rätt att kaptenen inte skulle hålla sitt ord, vilket hon inte heller gjort. "Jag skulle rädda er miss...Men..." mumlade Carl och hans ögon slöts, han svimmade av.
"Carl!": Hon studerade honom och flämtade då hon såg hans bakhuvud, ett stort sår var där. Om det inte togs hand om kunde det bli illa. Utan att tveka tog hon sig upp och knackade hårt på dörren ut så de skulle öppna. Tillslut gjorde den det och Mona såg bönades på Pete och Seamus. "Snälla, ni måste ge mig lite rent vatten och en nål, annars kommer han att dö!". Hon vände sig mer mot Pete, kanske hon kunde övertala honom. "Snälla...jag gör vad som helst". Hon såg in i hans ögon. "Vad som helst" upprepade hon även om hon absolut inte ville.

Pete fick ett äckligt leende på läpparna och sträcker sig mot hennes midja när Seamus vrider runt hans arm och slår honom rakt in i träväggen. Tillräckligt hårt för att han kommer få bulor iallafall.
"Aj! Aj! För i helvete, Seamus!" Utropar Pete och Seamus vrider tillbaka armen och kastar honom åt sidan. Pete tumlar runt lite innan han sätter sig upp igen.
"Hämta skeppsdoktorn." Säger Seamus och Pete mumlar osammanhängande saker om hur orättvist det är att han aldrig får ha roligt. Seamus lutar sig bara mot väggen igen, som om ingenting hänt.

Mona såg hans leende och slöt snabbt ögonen, hon tänkte låta det ske och inte göra motstånd, allt för att rädda hennes vän. Men innan han ens rört henne hörde hon en hög duns och piraten skrek på Seamus. Hon såg upp igen och såg förvånat på Seamus.
Hon tog några skakiga andetag då han var borta och nickade tacksamt mot Seamus innan hon gav sig in till Carl igen, han blödde från såret. Snart kom doktorn som bara knuffade ut henne från cellen och som satte sig och började ta hand om Carl. Hon såg på med oroliga ögon och märkte inte kaptenen fören hennes naglar borrade sig in i hennes axel. "Dags för dig att följa med mig upp" sa hon silkeslent och drog med henne upp på däck.

Seamus och Pete står och låtsas som ingenting när kaptenen kommer ned. Självklart får de inte göra något åt det ändå. Inte alls faktiskt. Kaptenen ser till att blänga extra på dem när hon går förbi. Skeppsdoktorn lämnar fången strax därefter.
"Han är rädd för pirater, väldigt rädd för dem." Konstaterar han när han lämnar rummet bakom sig. Pete stänger och låser.
"Roligt, hoppas han får gå i land i Tortuga." Flinar Pete. Skeppsdoktorn går sin väg och Pete kastar sig över Seamus så fort han är säker på att ingen ser. Seamus får in flera bra träffar, men tyvärr får även Pete in några vilket gör så att de helt enkelt fortsätter slåss.

Kaptenen släpade henne upp på däck och spände ögonen i henne. "Vad tror du dig ha för rätt att lämna ditt arbete här va?" väste kaptenen och pekade på däcket som inte var helt skrubbat än. Mona stirrade på henne en aning mållöst. "Men...skeppet...jag..." började hon men kaptenen bara gav henne en ordentlig örfil. "Inga men" väste hon och fick sedan ett hemskt flin. "Jag har insett en sak. Du behöver lära dig att lyda oss nu, att vara underlägen. Du tror du är bättre än oss va?" sa kaptenen ilsket till henne innan hon flinade hånfullt. "Därför så har jag bestämt att mina män får göra vad som helst utom att döda och skada dig rejält. För att du ska lära dig". De sista orden hade hon skrikit ut över hela skeppet så alla kunant höra. Hon knuffade in Mona igen och fick syn på slagsmålet. "Seamus! Pete!" vrålade hon och särade på dem. "Hörde ni inte vad jag sa?" återigen flinade hon. "Hon är fri att göra vad som helst med, hon behöver lära sig sin plats". Sedan gick hon. Mona stod kvar där innanför dörren, blek och skakandes.

Pete skyndade sig upp på fötter samtidigt som Seamus tar stöd på väggen för att kunna resa sig ordentligt. Pete hade lyckats få honom slå i foten eller något. Åt helvete med honom. Pete är självklart på väg mot Mona. Varför inte? Han är en jävla pervers sak, det är vad han är. Seamus är själv inte en ängel men han har respekt för kvinnor som respekterar sig själva. Men han har haft... vissa relationer med Tortugas kvinnor. Det skulle han aldrig ljuga om.
"Det är ett trick, jag lovar!" Utropar Seamus efter Pete som nu står i princip framför Mona när han suckande vänder sig om.
"Bara för att du inte har mage att göra något med henne." Svarar Pete ilsket och Seamus går fram bakom honom och sparkar honom med den redan skadade foten rakt över knävecken så han faller till marken framför Mona istället. Han placerar samma fot på Petes ben och tittar upp på Mona med en forskande blick.
"Seamus!" Utropar kaptenens röst och han får hennes arm pressad mot sin hals och Pete blir trampad på av kaptenen. "Ska inte du lyda mina order?"
"Jag gör det." Konstaterar Seamus. Kaptenen går extremt nära honom och har ett hemskt leende på läpparna.
"Touche antar jag. Men visst." Hon tar ett steg bort och både Seamus och Pete andas ut.
"Jag tar tillbaka tidigare uttalande, du är bara min igen." Säger hon leende mot Mona. "Precis som din vän Carl. Han är också min." Fortsätter hon lika förnöjd. "Alltså, för att alla ska förstå, så har jag numera två slavar och om jag behöver straffa dig, kommer jag straffa din vän dubbelt så hårt." Hon tittar fortfarande på Mona med en iskall blick.