The Living Weapons

[Givetvis x3]

Cilla var säker på att hon kunde minnas hans röst säga att han älskar henne också. Hon mindes det. Frågan var bara ifall det var en dröm eller verklighet. Om det fanns någon skillnad nu för tiden, vill säga.
Hon hade somnat med ett stort leende och hennes drömmar mindes hon inte för en gångs skull, vilket endast var bra. Det mesta var perfekt.
När hon vaknade var hon fortfarande i Kaelans rum, så, antingen hade natten varit sann eller så hade hon kommit in hit medan hon hade gjort det i drömmen också. Men, Kaelans armar var fortfarande om henne och hon var fortfarande nära honom.
Sedan, boom så var luften ur henne. Hon hade sagt att hon älskade honom. Hon mindes det. Eller, hon trodde att hon mindes det. Och hon trodde att hon mindes Kaelan säga det också. Men hon var inte säker. Hur i helvete skulle hon ta reda på ifall det hade skett eller inte? Skulle hon bara fråga "förresten, du skulle inte kunna säga ifall du sade att du älskade mig igår natt eller inte, eller?" för det var det dummaste hon hade hört. Till och med att komma från henne, och hon hade sagt och gjort många dumma saker.
Hon sade åt sig själv att slappna av, att hennes halvt spända muskler skulle väcka Kaelan annars med tanke på att hon var där hon var. Och den tanken räckte för att hon skulle slappna av. Hon blundade och fortsatte att lyssna på hans hjärta. Hon tyckte om det. Höra hur hjärtat slog, hur hans hjärta slog, och hur nära honom hon behövde vara för att kunna höra det.
"Gudinna, jag är i himmelriket", kunde hon höra sig själv spinna som en nöjd katt.


Richard var galen. Hon stod inte ut. Fast det gjorde hon. Han hade lugnat ner sig så fort hon hade gett honom lite droger. Han var skyhög men mådde bättre och lät henne behandla honom. Hon kunde hela de fysiska skadorna med tidens gång, men de mentala? Inte en chans. Inte ens hon skulle kunna göra det. Alice hade haft en tuff natt och hon tänkte inte försöka ge sig på någonting idag. Hon tänkte inte ens läsa. Hon tänkte bara titta på serier och filmer hela dagen. Och behandla Richard då, antog hon. Han hade fått den där döda killens rum. Av rummet att döma hade killen förmågan att kunna kontrollera energier, men han kunde inte ha varit så duktig, tänkte Alice, med tanke på att han var död och allt det där.
Richard hade inte brytt sig inte om rummet, eller så hade han redan vetat vad killen hade haft för förmågor, i någon större grad i alla fall, utan bara kollapsat på sängen. Han hade varit skyhög på medicin ändå. Hon hade läkt honom i en halvtimme innan hon hade försvunnit in i sitt rum (till synes simpelt med massvis med gömmor och dörrar till hemliga rum) och själv kollapsat på sin säng. Hon hade varit förskräckligt trött. Knappt orkat någonting.
Nu var det dock morgon igen. Hon hade sovit i hela femton timmar. Föga förvånande, dock. Det kändes som om hon hade sovit i en vecka. Och trots det var hon fortfarande trött.
Hon hade tittat in hos Richard som var för borta för att mumla någonting om hans familj, och antog att han skulle vara bäck i åtminstone fem timmar till. Minst. Hon hade dock helat honom igen. Han borde inte ha någon huvudvärk när han väl vaknar upp, men han hade mentala problem som hon fortfarande inte kunde fixa, vilket irriterande henne. Men, men. Hursomhelst så var hon på väg till ett av många köken, förmodade hon. Huset var enormt, och om hon hade hemliga rum antog hon att huset också hade det. Hon ville upptäcka dem. Inte riktigt ännu dock. Hon var utsvulten.
Hon skulle ha kunnat titta till den lilla tjejen också då deras rum inte låg allt för långt i från varandra, eller, åtminstone på första planen, men hon var blåhårigens ansvar. Visst var Alice som gjord för det här, men för fyra år sedan hade hon lärt sig att bli självisk, gradvis åtminstone. Hon var självisk mot praktiskt alla bortom familjen. Man överlevde så, märkte hon. Kanske var det ensamt ibland, men man överlevde. Och så anade hon att Cilla (hon bestämde sig att hon hette Cilla oavsett vad hon än egentligen hette) inte skulle bli så glad. Hon verkade vara en sådan person. Hon hade tagit in lillflickan under sina vingar och skulle inte låta någon annan röra henne.
Alice började nynna på en låt medan hon gjorde sig själv en frukost. The monster. Rihanna och Eminem. Hon tyckte om den, den blev aldrig gammal, tappade aldrig sin glans.

Kaelan öppnar trött ögonen och inser att det är ljust i rummet. Det brukar inte vara ljust i hans rum, inte alls faktiskt. Han är inte van vid det. Han har blicken riktad mot taket men när han tittar ned och vänder lite på sig märker han att det... finns en till i hans säng. Cilla för att vara exakt och han lyckas behärska sig själv tillräckligt för att inte skrika rakt ut. Men det betyder att han inte drömde alltihop? Eller? Det gjorde det, ellerhur? Eller är han sjuk i huvudet.
"God morgon." Säger han och rättar till sig lite så att det känns lite bekvämare att hålla om henne.

Jonna hade gått och lagt sig när solen gick upp, vaknade cirka tre timmar senare när Darius dykt upp i dörrhålet till hennes rum stirrande i golvet. Vad som hände är rätt simpelt, Darius hade spelat InFamous, när han gått och lagt sig hade han vaknat upp med en trasig tv och krafter. Hans ögon blixtrade till nu och då och han hade betett sig som om han var på amfetamin. Just nu låg han och sov på hennes säng eftersom energikicken lagt sig. Jonna lät honom vara då hon satt framför sin laptop, han hade även en minikyl så om hon ville kunde hon stanna i sitt rum hela dagarna, hennes egna rum. Darius snarkade av och till, mumlade av och till. Hon satt och googlade på närmsta vägen hem, men eftersom google inte kunde hitta var hon var fungerade det inte. Hon måste hitta tillbaka för att sticka härifrån! Hon börjar googla på kattbilder istället, kattbilder gör henne jätteglad, sjukt glad. Han klunkar lite ur en läskburk hon tagit ur sin NEONRÖDA minikul, det är underbart! Man kan faktiskt se igenom dörren när det är mörkt i rummet, hon märkte det inte förut! Det är underbart! Kattbilder, läsk och hon kan vara asocial!

(( * Jonna loves her minifridge. * ))

[Hahaha xD Jonna is awesome xP ]


"God morgon", svarade hon i mjuk ton och hennes ansikte sprack upp i ett leende när hon märkte att han inte var någon slags docka med ett bultande hjärta hon hade uppfunnit medan hon sov. Eller, tja, någonting, helt enkelt. Han var där. Och han var vaken. Och han sparkade inte ur henne ur sängen.
Men, nu när det hade ljusnat kände hon sig allt för naken på grund av den enkla anledningen att hon var halvt naken. Hon hade inget emot att han såg henne naken, eller, hon borde väl inte ha det. Hon kände sig bara väldigt sårbar i dagsljuset. I alla fall utan sina kläder.
Hon såg upp mot honom och försökte för allt i världen komma på hur man frågade det hon ville fråga. Så hon började fumla med orden. "So... uhm... Natten, du vet? Den hände ju liksom på riktigt, eller hur? Och det sista, innan jag somnade, var det på allvar också eller drömde jag ihop allt?" försökte hon och höll tillbaka en rodnad med ren viljekraft. Trots det hade hon inte riktigt släppt taget om honom ännu, och tänkte inte göra det heller. Inte förrän han bad henne åtminstone. Eller tills hon verkligen behövde gå på toa.
"För jag menade det", viskade hon sedan, fortfarande lika rädd för de tre orden som hon hade varit förut, och nu när nattens förtrollning var bruten såg hon klart och tydligt varför hon var så rädd. De gjorde henne sårbar, de gav någon annan en slags makt hon inte ville att någon opålitlig skulle ha. Hon visste att ifall hon verkligen ville det här med Kaelan så var hon tvungen att ta risker, och vare sig han var pålitlig eller inte så var hon tvungen på att lita på sina instinkter. Hon hade gjort det i natt och skulle kunna göra det igen. För hon visste att hon ville det här. Och hon skulle ta riskerna.
Riskerna var dock inte att slänga sig om honom och kyssa honom innan han svarade. Det var ingen risk. Det var urbota dumt, så det var därför hon inte gjorde det, även om det praktiskt taget kliade i hennes kropp på grund av det.

"Ja." Svarar Kaelan så snart han förstår vad hon sagt i sin nyvakna dvala. Han är aningen trög, väldigt trög på morgonen. Han ler lite, känner sig allmänt awkward där han ligger och inte vet vad han ska säga alls. "Jag menade det också." Fortsätter han och nu rodnar han dessutom... och när han inte är skyddad av mörkret så försöker han dölja det genom att göra det enda han kommer på för tillfället vilket är att försöka kyssa henne igen, wow, han måste bli bättre på romantik. Få lite kontroll över blodflödet är också bra, det skulle vara häftigt.

"Jonna?" Hör Jonna Darius röst och hon snurrar runt på sin stol mot honom.
"Japp?" Frågar Jonna glatt leende.
"Tackförattduintekastadeutmigigår." Rabblar Darius smått panikslaget och Jonna blir förvirrad.
"En gång till... och försök med en mindre paus mellan orden. På datorn kallas det mellanslag." Svarar Jonna och Darius, som är nyvaken, svarar.
"Tack för att du inte kastade ut mig..." Mumlar Darius och ser extremt trött ut.
"Varför skulle jag?" Darius svarar inte på vad Jonna frågar utan somnar om, stackars pojke.

Cilla besvarade kyssen innan hennes hjärna ens hunnit bearbeta vad som just hänt. Like that...? Just like that? Everything just like that?
Hon insåg att hon inte skulle bekymra sig mer om det utan hängav sig till kyssen istället och njöt av livet, skulle man väl kunna säga. Nu när hon hade hans läppar mot hennes så spelade kläderna ingen roll, så hon rätade på sig. Lade armarna om hans nacke och satte sig gränsle över honom.
Bara en liten stund, tänkte hon medan hon retsamt bet i Kaelans underläpp. Hon hade absolut inga som helst tankar på sex, snarare tvärtom. Hon ville sjukt gärna ha en frukost, hon bara fann en väldigt bra distraktion på väg till köket, typ. Bortsett från att hon inte riktigt hade rest sig ur sängen ordentligt ännu, vill säga. Men annars så var allt perfekt. Hon kunde dock inte låta bli att undra ifall hon skulle äta frukost med Kaelan eller inte. Hon var van med att äta frukost vid datorn och scrolla nerför tumblr medan hon som hastigast kastade i sig all mat. Det kändes som en evighet sedan hon hade ätit frukost tillsammans med någon.
"Jag hade lovat mig själv att inte förälska mig i dig", skrattade hon lätt mitt i kyssen, "när jag först verkligen såg dig. Jag älskar verkligen hur det löftet gick. Och, hur galet det än är, så älskar jag dig. Galet är väl dock en del i våra liv nu, tycker du inte?" avslutade hon det hela och lutade sin panna mot hans, hennes näsa mot hans.

"Alice?"
Hon vände sig om och skrek till, ett gällt skrik som knappt hördes av chocken (som definitivt inte skulle kunna väcka någon, lugnade hon ner sig med).
"Du ska inte vara uppe på fötter ännu!" utbrast hon och satte ena mackan i sin mun medan hon tog den andra mackan och räckte den till honom.
"Tack", sade han utan att ta emot mackan.
"Ät", beordrade hon honom. Han nickade och började äta smörgåsen med det tunna lagret av smör. "Hur blir det med min familj?" frågade han sedan. "Ifall jag inte återvänder kommer de döda dem. Och ifall jag återvänder i det här skicket kommer de att döda dem."
"Många alternativ där, va?" sade Alice torrt. Sedan skakade hon på huvudet. "Oroa dig inte. Vi fixar något. På något vis", försäkrade hon honom. Han nickade och verkade försjunken i sina egna tankar medan han åt av Alices macka. Hon suckade och lät honom vara medan hon fortsatte med sin frukost och försökte klura ut hur han ens kunde vara på benen.

Kaelan ler lite, bli kär? Förälska sig? Han hade knappt samtalat med annat än affärsexpediter de senaste månaderna. Självklart hade han inte väntat sig att bli kidnappad och dessutom bli kär på kuppen. Han kanske blivit galen ändå. Han är galen i Cilla iallafall. Han har nästan accepterat att han blev kidnappad och mördade indirekt ett antal människor... nästan. Han är glad iallafall, han försöker att inte tänka för mycket på det, det kommer bara göra honom deprimerad.
"Minst sagt." Svarar Kaelan med ett snett leende på läpparna och försöker lägga hur hennes panna känns mot hans, han är helt förlorad, han kommer aldrig kunna gå tillbaka igen. Han kommer aldrig känna likadant för någon annan än Cilla. Han vet inte vad han gjort i sitt liv förrän nu. Hur gärna Kaelan skulle vilja ligga kvar i sängen med henne för all framtid så känner han suget i magen som tyder på att han är hungrig. "Vad tror du, dags för frukost?" Frågar han försiktigt, inte för att han är rädd utan snarare att han inte vill förstöra ögonblicket. Han har dock inte ätit med någon annan på väldigt, väldigt länge.

"Darius?" Frågar Jonna och buffar på den yngre pojken vars mage precis gurglat för att han är hungrig. "Vad sägs som att gå till köket och äta något istället för att ligga här?" Frågar hon när den sömndruckna pojken efter fyra eller fem försök äntligen vaknar upp. Darius ser på henne, spärrar upp ögonen och sätter sig hastigt upp.
"Ta det lugnt, Darius." Fortsätter Jonna lugnande och flinar stort. "Kom igen så ser vi vad som finns i köket, sedan kan vi försöka fixa din tv så du kan återgå till dina spel." Förslaget verkar gå fram genom hans slöja av trötthet och Darius reser sig ur sängen, Jonnaoch han börjar gå mot köket under delvis tystnad, Jonna visslar "I'm walking on sunshine" samtidigt som de går.

Cilla nickade och gav Kaelan en snabb kyss precis under hans käklinje men blev kvar med ansiktet nergrävt i hans hals. "Det låter bra. Vi äter väl tillsammans, eller? Jag måste bara se till hur Emilia mår också."
Kaelan hade en väldigt, väldigt lätt skäggstubb men Cilla mindes att hon tidigare alltid hade blivit irriterad på män med ännu mindre skäggstubb än Kaelan, men på något vis så tyckte hon liksom om den. Det var en konstig känsla, att veta att hon fann till och med något sådant attraherande bara för att det var en del av Kaelan.
Sedan reste hon sig och gick mot deras gemensamma vägg. Hon tvekade i ungefär två sekunder innan hon löste upp den och smet igenom till hennes rum. Hon tänkte att Kaelan var tillräckligt logisk för att inse att det inte skulle spela någon roll ifall en del av väggen inte var där i en sekund. Men, när hon återuppbyggde dörren så vände hon istället på molekyluppbyggnaden och skapade en dörr.
Cilla öppnade dörren och lutade sig fram till Kaelans rum, fortfarande med fötterna i sitt, och såg på honom där han låg i sängen, väldigt lockande. "Vill du ha en dörr mellan våra rum, förresten? Det är bara en galen idé jag just fick. Jag förstår dock ifall du inte vill ha den", sade hon och hon menade orden. Hon tyckte om hur hennes röst kom ut. Ärlig, lugn, inte för nervös. Första meningen kanske lät aningen för kärleksfull dock, men bara pyttelite. I vilket fall som helst så tyckte hon om att hon inte började stamma som hon började göra ibland när hon var för full av känslor.
Hon började få gåshud när hon inte hade värmen som fanns i sängen, och inte några kläder heller för den delen.

Alice hade precis fått Richard att lugna ner sig från sin hysteri och undrade i sitt lugna sinne ifall de hade någon slags morfin som kunde slå ut honom ett tag. Sedan så dök de två andra upp och Richard verkade tappa kontrollen helt. Mackan hamnade på golvet och tårar började rinna nerför mannens kinder av ren och skär skräck.
Alice tog tag i Richards axlar och försökte möta hans blick men det var omöjligt då han blundade hårt. Hon lade en sval hand mot hans kind och slog väldigt lätt till honom. Det var inte ens riktigt ett slag. Hon daskade snarare till honom.
"Richard. Kom igen nu. Du är en fullvuxen man. Skärp dig. Ingen kommer skada dig. Kommer du ihåg att jag lovade dig det?" undrade hon och han öppnade lätt ögonen, såg på henne och nickade. Han vägrade se på Jonna som hade kommit in och hon förstod ärligt talat honom.
"Fortsätt äta din frukost nu", sade hon sedan. Det kändes som om hon försökte be sin egen pappa att äta frukost och inte freaka out som ett litet barn. Richard måste dock ha varit ungefär tio år yngre än hennes pappa.
Han lyssnade på henne, böjde sig upp för att plocka mackan och slängde den. Sedan började han leta i kylskåpet men kastade vaksamma blickar på de två andra hela tiden. Han var fortfarande livrädd men Alice började ana att han såg på henne som sin egen dotter i all förvirring och försökte verka stark i hennes närhet. Trots att hon var den starka av dem två. Vem som helst var förmodligen starkare än honom.
"God morgon", sade hon till de två andra. "Sovit gott?" lade hon sedan till och skyndade fram till Richard som skakade för mycket för att kunna fixa kaffebryggaren. Hon gjorde det åt honom.

Herrejösses, Kaelan vet inte vad han håller på med när han nästan känner sig snurrig av att bli tillfrågad något sådant. Han sätter sig upp ordentligt på sängen innan han svarar dock, mest för att han inte har sina glasögon och vill se henne lite bättre. Fast han ser inte mycket mer än former. Hans närsynthet är en förbannelse ibland; oftast faktiskt. Han nickar helt enkelt.
"Japp, det låter som en bra idé." Svarar han med ett leende, hans huvud sneddar lite också. Det lägger han inte märke till själv dock. Fast det känns lite kallare när hon inte är i sängen med honom; vilket betyder att hon måste frysa ihjäl. Han borde lära sig någon gång i livet om att alla inte upplever temperaturer som han gör. Fast han brukar ändå alltid anta att alla fryser om han gör det. Trots att han bara börjar frysa lätt. Sedan blir han inte speciellt varm heller; han brukar skämta och säga att han är kallblodig. Fast på senare tid börjar han oroa sig för att det faktiskt är så också.

"Herregud, mannen, Darius har inte gjort dig något." Säger Jonna och skratta lite; ett kallt skratt. Jonna ser det roliga i alltför mycket; tyvärr. Avsaknaden av empati för andra finns också där, men han lever i alla fall. Vilket betyder att han är ett levande bevis på Jonnas krafter, Jonnas makt. Sedan kan alla andra gå och slänga sig i väggen. Darius står och ändrar vikt från höger till vänster fot om och om igen. Som ett nervöst djur eller något.
"Jag har inte sovit speciellt mycket." Svarar Jonna och när hon drar upp sin långärmade tröjas ärmar kan man se hennes lappar med kanji på. De ger henne energi, tack och lov för det. Hon sover aldrig mycket, om hon sover kan folk komma åt henne. Jonna vänder sig till Darius, nickar åt henne.
"Jag har sovit okej." Svarar Darius med ett litet leende innan han försiktigt tar sig fram till kylskåpet för att plocka åt sig något att äta. Jonna själv lutar sig mot en vägg. Hon är inte speciellt hungrig, det är också något de här sigillen gör. Speciellt de som ger henne energi. Hennes behov försvinner i bakgrunden av de rungande energikickarna som slår igenom hennes kroppar om och om igen.

Cillas leende var något enormt, vilket egentligen var löjligt. Men hon kunde inte hindra sig själv. Så, hon klev in i Kaelans rum igen för hon längtade redan efter honom. Som sagt; löjligt. Hon kunde inte förstå hur hon så gärna ville lägga sig vid hans sida och känna hur han andas under hennes fingrar, hur hans bröstkorg höjdes och sänktes. Hur hans hjärta slog extra snabbt. Det gav henne ett rus. Ett lyckorus som höll i sig i en all evighet. Hon kunde helt enkelt inte låta bli att le.
På tillbaka vägen greppade hon även tag i hans glasögon och satte på honom dem innan hon gav honom en till kyss.
"Tack!" Det kom ut aningen för lyckligt för hennes del, men, fortfarande inget stammande. Hon hatade stammandet. Hon blev helt trög i hjärnan av det då hon försökte om och om igen säga ordet ordentligt. Vilket aldrig gjorde saken bättre. Men, i vilket fall som helst så föredrog hon lyckan framöver stamningen.
Cilla höll nästan på att resa sig igen när hon närmade sig honom igen för att kyssa honom. Hon kunde inte rå för det. Hon tyckte verkligen om honom i glasögon. Och utan. Hon tyckte om hela honom. Han fick henne att sväva på moln.
Fallet kommer göra ont dock, hann hon precis tänka innan hon reste sig igen.
"Emilia. Just det. Emilia", mumlade hon för sig själv för att kunna lyckas tänka på något annat än Kaelan.

Richard kunde inte slappna av, men Alice ignorerade det med flit. Hon nickade lätt.
"Bra. Antar jag. Jag vet tyvärr inte vad de där symbolerna föreställer", sade hon och letade i frysen efter pizza. Hon var sugen på pizza. Hon brukade hata pizza, men just denna morgon var hon sugen på pizza.
Hon hittade flera pizzakartonger och tog fram en kebabpizza hon började värma.
Alice försökte att inte brista ut i gråt. Hon orkade verkligen inte med mer av det här. Hon ville bara hem. Herregud. Hon hade en lillasyster som endast slutade gråta i hennes närhet ibland. Och hennes föräldrar skulle vara utom sig av oro. Hon ville ringa dem. Kunde hon göra det? Var det farligt att ringa dem? Kunde folk spåra det? Eller skulle folk försöka attackera hennes familj ifall hon ringde dem? Hon ville inte skada dem. Det var ungefär det sista hon ville.
Hon valde att inte ringa dem.
Hon blinkade bort tårarna och började fingra på ringen. Gudarna skulle veta att hon hatade det här. Hon ville inte vara med på det här. Hon ville sitta hemma och läsa. Läsa på alla olika språk hon nu hade möjligheten till. Hon ville studera språken. Hon ville studera skrivsätten. Hon ville kunna minnas varje ord (vilket hon kunde tack vare ett fotografiskt minne som fanns redan innan ringen). Hon ville bara... vara. Hon ville vara sig själv.
Hon visste inte hur länge hon skulle kunna hålla inne tårarna men men hon skulle försöka så länge hon kunde. Hon tänkte inte framstå som svag. De svaga blir alltid överkörda av de starkare. Det visste hon säkert efter låg och mellanstadiet.
Hon vände sig om mot de andra, klistrade på en mask av glädje. "Så, hur tror ni dagen kommer bli?"

"De ger mig bara energi." Konstaterar hon. "Lite som droger, fast i papper." Fortsätter hon och läser på lapparna. När de väl faller av kommer hon alltså tuppa av, men det spelar ingen roll för henne. "Du kan få en om du känner för det." När Jonna säger det här har hon tummen fundersamt över läpparna och resten av handen som ett stöd för hakan. Hon håller koll på Darius som hoppat undan rätt kvickt efter att ha hittat något litet att äta. Det visar sig vara ett äpple eftersom han uppenbarligen var för rädd för att stanna längre i kylen när Blondie försökte komma åt det. Så nu är han uppflugen på en av bänkarna längre bort och äter sitt äpple. Han tittar dock på Blondie på ett sätt Jonna inte riktigt förstår. Helvete till allt det här. Jonna vet inte riktigt vad hon ska göra.
Eftersom hon är för tillfället tom i skallen dyker det upp annat hon kan tänka på. Saker som hennes syrras senaste blåtira. Robin och hon bråkar ofta, senaste gången hade han faktiskt gett henne en blåtira. Det brukar vara blåmärken annars, inte i ansiktet... Jonna brukar inte se det. Jonnas senaste så kallade killing spree var nog på grund av att se den där blåtiran i sin fulla färgskala mitt i syrrans ansikte. Hon lyssnar inte speciellt bra. Hon har dock blivit väldigt arg nu, som kokande bläck.
"Jag står över frukosten." Säger hon simpelt nog och går rakt ut ur rummet och nedåt. Hon hade sett träningsbanor utanför och gudarna vet att hon behöver avreagera sig. Samtidigt som hon rusar ned så dunkar hennes hjärta hårt och snabbt, pumpar frenetiskt blod i ådror som lika gärna kan sluta existera. Hon orkar inte med jäkelskapet just nu, varenda gång hon blinkar ser hon syster fyllas med fler blåmärken... tills hon inte kan se något alls och hon snubblar nedför den sista trappan, dunsar fler gånger än hon hinner räkna och när hon ligger stilla igen kan hon ändå inte se något. Något tjockt droppar nedför hennes ansikte där hon ligger på sidan och ser hennes röda hår bli svärtat av bläcket.
Det rinner ur ögon, näsa och mun. Hennes armar har blivit omtvistade på ett sådant sätt att hon inte kan röra sig utan att det gör ont. Hon hostart till och bläcket landar på det fina golvet. Jonna blinkar frenetiskt för att kunna se något ordentligt igen.
"Helvete..." Mumlar hon och hostar igen. Det låter nästan som en katt som satt i halsen, vilket borde vara en bra beskrivning på vad som händer.

Kaelan blir liksom sittande i sängen när hon kysser honom igen, om han fortsätter med det här kommer han aldrig kunna röra sig när hon kommer i närheten eller? Det är som någon perfekt paralysering eller något liknande. Han svingar benen över kanten och går fram till garderoben, han är lite osäker på vad han väntar sig. Fast det är definitivt inte en stor del av sina egna kläder, vilket gör så att det känns som någon hällt isvatten över honom, samt något som liknar en svart spiondräkt mixat med någon sorts rustning. Det ser iallafall extremt högteknologiskt ut. Fast som om han rört vid något giftigt släpper han dräkten och drar på sig sina egna kläder. Enkla jeans och en vit t-shirt med texten: "I hate T-shirts" på i gult. Cilla skulle kolla till Emilia, vad ska han göra då? Han funderar osäkert på om han bara borde gå direkt. Han känner inte för att följa med henne, mest för att det inte känns som han behövs samt att det inte är hans plats direkt. Inte alls faktiskt. Så det slutar med att han stänger igen garderoben och undersöker sin telefon istället.