~Apokalyps~

[De hjärndöda har ingen anledning att hålla fångar...]

Clementine

Kvinnan sjunker ihop när Idun kör in sin kniv i henne och jag gör mig snabbt fri. Det är bara en kvar av dem, upptäcker jag lättat. Men, sen upptäcker jag med fasa att det bara är tre kvar av oss. Den nya flickan är borta! Jag hör Idun skrika och ser henne på golvet med den sista mannen över sig. Med ett uppiggande skrik av raseri kastar jag mig över hans hals och håller fast honom. Han reser sig upp och slänger lätt av mig. Med en duns faller jag till marken och ligger kvar där som en säck potatis man har lastat ur från en fraktkärra. Det ömmar i hela kroppen och jag kvider till. Jag hasar mig fram till väggen för att få en skymt ut genom fönstret. Det är som jag hade fasat för. Vi är omringade.

Gavin såg kvinnan falla och hur Clementin hoppade på mannen som hade flugit på främlingen. Främlingen skrek och sedan flög Clementin på mannen. Gavin hann inte handla förrän Clementin låg på golvet. Han flög på mannen liknande som Clementin gjort några sekunder tidigare. De båda föll till marken och Gavins ena arm slingrade sig runt mannens hals medan den andra höll fast hans armar bakom hans rygg. Först stretade mannen emot men trots att han troligtvis var starkare än Gavin var han fast. Det dröjde inte länge förrän mannen började slappna av och Gavin visste att det inte skulle dröja länge förrän han var avsvimmad. Han fortsatte att strypa luften för honom tills han inte längre kunde känna mannens andetag och väntade ytterligare ett tag innan han släppte taget om honom. Sakta reste han sig ifrån stället han fallit.
I samma stund han ställt sig upp hörde han ett skott och för ett tag trodde han sig blivit skjuten. Trodde han att de var beskjutna men istället såg han hur deras angripare föll utanför macken. Förvånad stod han kvar, stilla och såg en efter en ramla ihop. Det var mer än en skytt, minst två, kanske fler. Paniken hos angriparna började sprida sig och de skingrade sig snabbt. Gavin drog ett djupt andetag och inte förrän då insåg han att den tredje flickan var borta. Troligtvis var hon död. Ifall de inte precis träffats hade han troligtvis känt sig ledsen över det men istället ryckte han bara på axlarna.
”Låt mig kolla på det där”, sade han till främlingen och vände sig sedan snabbt till Clementin, ”är du okej?”

Idun drar ett djupt darrande andetag då mannen inte längre är över henne. Det flimrar för hennes ögon men hon är fast besluten på att inte svimma. Hon biter ihop och drar ut kniven ur sin överarm med ett kvidande.
Det kan tyckas vid det första ögonkastet och blodflödet att det var farligt, vilket det också var. Men det var inte dödsfarligt även om hon förlorade mycket blod.
Med sammanbitna käkar och blekt ansikte drar hon sig upp till sittande ställning lutad mot väggen.
"Tack." säger hon och ser på de två kvarstående och nickar åt killen, ville han se över armen, så visst fick han det.
"Vad händer?" frågar hon efter ett tag då hon hör men inte ser skottlossningen. Hon trycker armen mot kroppen för att försöka stoppa blodflödet. Idun lägger all energi på att bete sig behärskat, inte flämta av smärtan, inte svimma, inte något.

Jag ser mig omkring i det lilla rummet. Det finns inte mycket i det. En filt, en hink och den stora stålsätter är allt som vinns i den. Jag går fram och lyssnar vid den. Fet viskas där utanför. Plötsligt slås dörren upp. Jag får den på mig och kastas bakåt. Mannen kommer in genom dörren igen. "Du!" Fräser han. Jag backar. "Vad vill du?" Skriker jag. Hans ögon glänser. Han stoppar in fingrarna i sina ögon. Jag backar äcklat bakåt. Han verkar leta efter något. Han drar ut kontsktlinser ur hans ögon. Jag stirrar chockat. "Nå?" Viskar han. Inte hjärndöda. Inte som du." "Vad menar du?" Säger jag högt. Han måste vara galen, tänker jag. "Du attackerade dom." Skriker han. "Du är en av dem." "Nej! Det Är jag inte!" Skriker jag mot den stängda järndörren.

Clementine

Jag kollar på Gavin och håller handen mot pannan. Huvudet bultar, men själva smärtan sitter i min vänstra fot. Jag försöker att röra den, vilket bara går om man vill känna en explosion av smärta i hela benet.
"Jag mår fint!" kvider jag. "Hur är det med dig Idun?"

[Förlåt för kort, men är mitt uppe i läxor...]

Gavin tar försiktigt tag i hennes arm. Blodet oroade honom och fick honom åter igen att känna sig något yr men han försökte att ignorera det och koncentrera sig istället.
”Vi måste stoppa blodet”, sade han som om det inte vore självklart och reste sig för att hämta sin väska. ”Vi har inga möjligheter att sy det även om det inte hade varit fel att göra det.” Han bet sig hårt i läppen så att han kände smaken av blod och hon kände hur yrseln lättade något. Han skyndade sig att komma tillbaka med sin väska och stannade till på samma ställe var Clementin hittat alvedonen förgående kväll. Det fanns inte mycket, tejpen var förstörd likaså alla bandage och plåster. Men han hittade mer alvedon och körde ned de i väskan.
Tillbaka vid den unga kvinnan satte han sig ned jämte henne, öppnade väskan och började gräva runt tills han fann det han sökte, en liten sjukväska.
”Jag vet inte, någon skjuter dem men jag tror vi borde bege oss härifrån så fort som möjligt”, svarade han på hennes fråga samtidigt som han tog fram en kompress, tvekade något innan han tog fram en liten fickplunta. ”Förlåt för det här men det kommer att svida”, han inväntade inget svar utan hällde drycken över hennes arm och tog sig sedan själv en klunk och grimaserade då drycken passerade hans hals.
Han hade inte mycket men placerade en kompress på såret och tog sedan en bit tyg som han hade haft som provisoriskt bandage förut och band om armen hårt.
Medan han arbetat hade skottlossningen utanför tystnat och Gavin kände sig orolig och ville därifrån. Även om personerna hade räddat dem ifrån en säker död hade han en känsla av att de var av den sortens människor han inte ville beblanda sig.

Jag stirrade på dörren. Mannen som gått ut genom denvar så otroligt... Ja konstig. Kontaktlinser? Kidnappning? Vem var han? Jag gick runt i rummet och såg mig omkring. Sedan satte jag mig på golvet och virade filten om mig.

Idun vänder sig bort och biter tag i filten medans han håller på. Det gör ondare än hon vill erkänna och då han häller på spriten härs ett svagt kvidande från hennes läppar. Hon visste att tysthet var av nöden om de skulle kunna ta sig därifrån med livet i behåll.
"Tack." får hon svagt fram då han är färdig och med en snabb armrörelse med den friska armen torkar hon bort svett och några förrädiska tårar längst kinderna. Hon putsar sina glasögon rena för att se bättre och ser sedan ner på sin arm. Han hade gjort ett bra jobb och förhoppningsvis skulle det inte blöda igenom.
Hon kommer darrande upp på fötter och trängde bort yrseln allt vad hon förmådde.
"Vi måste ge oss av, hur är det med er båda?" frågar hon dem.

Clementine

Jag försöker att ställa mig upp, vilket jag misslyckas med. Med en duns slår jag i golvet igen och gnider stönande min ömma bakdel.
"Min fot..." kvider jag innan de salta, svidande tårarna tränger sig på.
Nu skulle jag helst bara vilja krypa ihop på golvet och somna in, men det säger jag ju inte högt. Jag vill inte visa mig svag. Det är då jag hör den... Rösten börjar som ett bultande i huvudet och utvecklar sig till ord.
"Död..." väser den.
Jag slår händerna för huvudet och försöker att stänga den ute. Det går inte.
"Död... Sorg... Plåga..."
Jag skriker och sparkar med benen, vilket sänder en explosion av smärta genom kroppen och får mig att skrika ännu mer. Jag kniper igen munnen och håller båda händerna för. Känslorna blir till tårar som letar sig ner för mina kinder. En kvinna uppenbarar sig framför mig och sträcker ut sin hand. Det är min mamma och jag sträcker mig efter henne. Hon lämnar mig med mitt namn över sina läppar, hon viskar det ödmjukt. Skottlossning bryter tystnaden efter henne, skottlossning som bara jag kan höra. Mamma och pappa ligger på golvet, döda. Rösten skrattar triumferande.
"Låt mig vara!" mumlar jag tyst, medan jag nervöst vaggar fram och tillbaka.
"Låt mig vara!" skriker jag ut i tystnaden.

[5_lollipop_5, vet inte om jag gick över gränser för pp? Säg bara till mig i sådana fall så ändrar jag mitt inlägg. ]

”Inga problem”, sade han till Idun och öppnade munnen för att säga något olämpligt och stängde den igen. Han bet sig lätt i kinden.
Gavin snarare hörde än såg Clementine falla till golvet och först trodde han att de var åter igen under attack och adrenalinet som börjat ebba ut för att lämna en enorm trötthet började åter igen att pumpas ut i hans ådror. Automatiskt ställde han sig i en defensiv position och gjorde sig redo, ivrigt kollandes omkring dem men inget skedde. Nästa stund skar Clementines skrik genom luften. Varenda levande och död människa i närheten skulle höra det. Han försökte ta sig fram till henne men hennes ena spark fick kontakt med hans ben och Gavin svor irriterat till.
”Hej”, sade han och försökte låta lugnande men han kunde inte hjälpa att tänka på alla hot som fanns runtomkring dem. ”Raring”, mumlade han och höll sig på ett avstånd så att hon inte kunde få tag på honom, ”du är tuff, du kommer att klara dig igenom det här.” Han hade ingen aning vad som var fel på henne, eller vad hon såg men han hade sett sin far tillräckligt många gånger få flashbacks ifrån kriget att han visste att hon inte var med dem i affären längre.
Hon säger något och slutar att sparkas och börjar istället vagga fram och tillbaka, något som skrämde Gavin mer än hennes tidigare hysteri. Sist han sett en människa försvinna till andra sidan, som han kallade det, hade han suttit och vaggat fram och tillbaka. Mumlat ord för sig själv.
Gavin brydde sig inte om flickans ord utan de var snarare dem som fick honom att handla igen. Han satte sig på golvet bredvid henne. Drog upp henne i sin famn och höll hennes armar stadigt på plats så att hon inte ska kunna skada honom och omfamnade henne.
Han vägrade att säga orden som blivit sagda till honom då andra försökt att trösta honom för de var bara patetiska. Och han kunde inte lova att allt skulle bli bra, att allt var okej. I brist på några bättre ord sade han ingenting, utan fortsatte att hålla Clementine emot sitt bröst och vaggade sakta fram och tillbaka.