Amnesia and revenge

Samantha hörde att han kom närmare men vände sig inte om och märkte inte bladet i hennes hår. Men hon vände sig om då han pratade med henne. "På hur jag ska få ditt minne tillbaka..." mumlade hon och såg nere ut. "Tänk om du aldrig får tillbaka det? Om du inte minns mig...Då kan jag förstå om du inte vill vara med mig mer" mumlade hon med smärta i rösten och sänkte blicken.

Cale flinade åt det röda som stack upp på hennes huvud men blev genast allvarlig. "Vi får väl vänta och se hur det blir med den saken antar jag.." mumlade han tyst, rädd att hon skulle falla i gråt. Sådant var inget Cale kände sig bekväm med, han visste aldrig vad han kulle göra när folk grät. "Men nu stannar jag här, tills jag åtminstonde kan orientera mig och har säkert för mig att jag har ett hem." sade han och log vagt.

Samantha såg hur han flinade först och förstod inte åt vad och bara såg på honom med sorgsna ögon. Hon nickade sedan och suckade. "Jag antar det...Men jag hoppas du ska minnas mig och minnas våra månader tillsammans, hur mycket jag älskar dig". Hon nickade dock bara igen och började gå ut ur trädgården. "Vi kan gå ner på gatorna om du vill".

Cale nickade lättat, gatorna lät mycket bättre än trädgården. De tog sig ut ur huset, och gick sedan ett tag. Trotts att de var i huvudstaden så låg Samanthas hus ganska avlägset. Då de var inne i gränderna såg Cale fascinerat på alla hus. De var mycket vackra, i olika typer av stenar, och med färgglada pälsar överallt. "Är inte det där monsterpälsar?" frågade Cale.

Samantha gick på och berättade lågt vilka husen tillhörde medan de gick förbi. Hon nickade åt hans fråga om pälsarna. "Ja, de är väldigt eftertraktade" berättade hon och log svagt. De hade några hemma av en lila räv som var väldigt vackra.

Cale lyssnade uppmärksamt på det Samantha hade att berätta. Han behövde verkligen veta allt hon kunde, för Cale hade börjat frukta att minnena inte skulle återvända. Detta var såklart lite fånigt, han hade ju bara levt sitt nya liv knappt en hel dag. Dock kändes det lite som om det var slutet för Cale, och han var verkligen orolig. Å andra sidan - var hans minnen något att ha, eller skulle de bara få honom att må sämre än han gjorde nu?
Cale spände käkarna. "Jag gillar inte att de hänger upp djurs pälsar sådär. Jag menar, vi hade inte tyckt om det så mycket om vi hade varit de som hängde på monsters hus." muttrade han.

Samantha nickade sakta. "Inte jag heller, de är vackra men vi borde bara låta dem vara". Även fast djuren kunde försvara sig själva gav de sig på människorna så ofta de kunde. En monsterfågel hade attackerat henne en gång och lyckas riva ett ärr över hennes nacke.
"Men nu är det så och vi bestämmer inte..." mumlade hon och fortsatte gå. Det fanns många monsterdjur även om det inte var så många i staden de bodde i. Men det fanns en del monsterkänniskor. De flesta bodde hos en högt uppsatt adelsman och som hon visste var alla män.

Cale nickade instämmande. "Vi är verkligen förfärliga vi människor, tycker du inte?" suckade han. Han stannade plötsligt upp. Utan att veta att det var hans riktiga hem såg han på en grå port till ett stort hus. "Det där var minsann ett ruskigt hus." mumlade han förvånat och såg på en stor skalle, av något djur, som satt fast över porten. På marken vid ingången låg ett till djurskinn, och när dörren öppnades steg en blek, sammanbiten man ut på gatan. Han var tydligt beväpnad, och hade ett stort ärr över ansiktet. Cales far. Cale kände dok inte igen honom, utan fokuserade mest på den långa, totalmörka korridoren innanför porten. "Usch, tänk så hemskt det måste ara att bo där!" sade han.
Stackaren anade inte hur rätt han hade.

Samantha hann inte svara fören han stannade upp. Hon haglade sig lätt och tog hans hand. "Det där är ditt familjehem Cale...Och det där är din far" mumlade hon. "Och du hatade att bo där, så du flyttade in hos mig" förklarade hon och kramade om hans hand.

(Kanske för att 'testa' henne om hon talar sanning och sådant så kanske han är riktigt romantisk och kärleksfull för att se hur hon reagerar? xD)

(Hm.. sure^^)

Cale nickade, han kunde nog förstå sig själv rätt så bra om han flyttat därifrån. "Vi kanske borde gå, jag tror inte min far är så glad..." gissade Cale med ett oroligt ansiktsuttryck. Trotts att han inget mindes stack det till i ärret när han såg på sin far. Det räckte som varningssignal för att Cale skulle förstå att den mannen inte var att lek med. Han ryste, och drog iväg Samantha. De kom till parken han vaknat upp i och han slog sig ner på bänken.