World War II

Anne nickade och log svagt.
"Ta hand om dig, vi ses till kvällen." sa hon mjukt och tacksamt då hon gick och snart så sov hon tungt och drömlöst med lätt öppen mun.

Isabell nickade och tog sig tillbaka och fick sin portion med mat och åt än hungrigt, men hon var mättare på länge. De fick sedan gå till samma ställe som dagen innan och fortsätta gräva.

Anne sov tungt, men då både hon och armen fick vila sjönk febern och hon blev bättre. Hon sov än tungt och drömlöst.

Isabell jobbade hårt hela dagen, nu gasade solen istället och deras nackar och händer brändes i solen. Men tillslut kom kvällen och den efterlängtade brödbiten och kaffet serverades. Hon åt upp sitt och tog sedan med sig Annes in till rummet.

Anne satte sig försiktigt upp då hon kom och drog på sig overallen. Hon verkade vara mycket bättre, vilan hade gjort henne gott.
"Hej, hur är det?" sa hon lågt och tog sig från sängen innan de andra kom.

Isabell räckte henne maten och satte sig vid henne. "Bra, antar jag" mumlade hon även om hon alltid kände sig tom då de gjort sådant arbete, det var hemskt.

"Tack" sa hon men gav henne brödet. Isabell hade jobbat idag och Anne var inte hungrig. Hon lägger en arm om hennes axlar och dricker sakta upp kaffet där de sitter på sin bädd. Anne försöker på så vis trösta henne ordlöst.

Isabell tog brödet och knapprade sakta på det och lutde sig mot henne för att få värme, hon hade bränt sig men frös ändå nu. "Tack" mumlade hon för både brödet och närheten. Hon såg ut över de andra kvinnorna, allt det här hade kanske känts bättre om hennes mor ändå levt. För. om hon nu kom härifrån så vad skulle hon göra? Hon kanske inte hade någon familj kvar.

"Jag är ditt bärbara element." flinade Anne med det vanliga skämtsamma leendet och såg över de andra kvinnorna. Sedan började hon sjunga en folkvisa, en österrikiskt, faktiskt den enda hon kunde.
"Edelweiss, Edelweiss
Every morning you greet me
Small and white, clean and Bright
You look happy to meet me
Blossom of snow may you bloom and grow
Bloom and grow forever
Edelweiss, Edelweiss
Bless my homeland forever"
Hon fortsatte och sjöng den lågt igen och snart hängde de andra med, alla hade hört den som skolbarn och Anne hade lärt sig den av en vän.

Isabell skrattade lågt. "Ja, och jag din bärbara kylare". Hon lutade sig mot henne och lyssnade när hon sjöng. Hon kände igen visan, hur många gånger hade hon inte sjungit den som liten? Hon sjöng med tillslut med och en tår rann sakta nerför hennes kind och gjorde en ren rand. Hon skulle aldrig kanske få sjunga den och känna glädje igen.