Flygande giraffer!

Elionora såg på honom.
"Tror du jag vill gifta mig igen? Det är enbart som änka en kvinna äger sig själv. Annars är det hennes far eller hennes man. När Karl dör tänker jag inte gifta mig. Hur det än är så kommer jag inte ärva detta, det gör hans bror så jag kommer troligen hamna på fattigstugan eller tjäna dem." sa hon och ryckte på axlarna åt det hela.

Mattias tystnade en stund och nickade sakta. "Okej...jag förstår..." Han skulle aldrig äga sig själv, troligtvis skulle han inte bli gift heller, om inte Karl gav bort honom då. "Men tänker du inte ens gifta dig om du hittar någon du älskar?" undrade han och slöt ögonen då han var trött.

"Jag tror inte på kärleken, den finns inte. Den existerar bara i verklighetsflyende sagor." sa Elionora och ryckte på axlarna och ställde sig motvilligt upp.
"Du är trött, du har jobbat hela dagen, förlåt att jag håller dig kvar." sa hon ursäktande.

Mattias kunde inte låta bli att skratta och ställde sig upp. "Jag tror på kärlek, jag har sett den hos andra men inte upplevt den själv, men jag tror på den". Han gick mot dörrne. "Godnatt då..." Han log lite och gick sedan ner till sitt rum och la sig.

"God Natt" sa Elionora och stängde dörren efter honom. Hon kände sig gladare och lättare till sinnes än på evigheter. Hon gick och la sig och sömnen kom nästan med en gång, hon behövde inte ta de vanliga tabletterna.

Mattias sov tungt hela natten och skulle nog kunna ha sovit längre om det inte vore för att han skulle arbeta. Han klev upp och klädde sig och gick och åt innan han tog sig ut och fortsatte med arbetet att måla och fixa med taket. Det var stekande sol idag igen.

Elionora vaknade senare och såg ut, hon beordrade ut tunnor med lemonad och vatten till de som arbetade samt att de kunde ta lite småraster om de ville. De kunde ändå inte ligga efter, då skulle Karl bli tokig.
Åter drog hon på sig korsetten, men lösare än vad Karl ville och hade håret utsläppt samt struntade i pudret. Alla visste ändå vad som skedde, det var egentligen bara för utomstående hon behövde dölja.

Mattias hade arbetat en stund och log då vattnet och dryckerna kom. Han tog sig ner och drog en stor skopa med vatten innan han fortsatte arbeta. Det var ganska skönt nu när det jobbigaste var över, nu var det mest mindre saker som takpannor. Han satt uppe på taket med en annan man och och la några, han hade återigen uppknäppt skjorta och solen brände honom röd i nacken och där hud stack fram.
Mattias skulle precis ta sig ner för att hämta med takpannor då stegen han stod på knackade till och steget gick sönder, han föll handlöst mot marken och slog hårt i stenplattorna där nere. Luften gick ur honom och kvinnor som såg skrek till och alla samlades runt honom.

Elionora kom ner i tid att se vad som skedde. En oro som hon aldrig känt förr griper henne.
"Stå inte bara där, ni två hämta doktor." säger hon och skickar iväg ett par drängar.
"Ni vänder på honom, se till att han återfår andan. Sedan bär ni honom till rummet." beordrar hon och de stirrar på henne innan de lyder. Aldrig förr hade frun i huset höjt rösten, eller tagit tag i något mer än att blint lyda sin man.

Mattias var vaken, han slog upp ögonen och stirrade på på alla som såg ner på honom. Han försökte säga något men fann inte luften till att göra det. Då bar några upp honom och han drog häftigt efter andan och kände då smärtan skjuta upp i hans rygg. Inte alltför farligt, men tillräckligt ont gjrode det så han stönade lågt. "Vad hände?" mumlade han.