Liams återkomst

Tack. Du återupplivade honom.

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!

Oh My Rowling, det finns inget bättre än att sätta sig vid datorn och få se ett kapitel av denna!

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!

Kommer det mer? Nu?

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!

I will always love this ff. Always.

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!

Min tacksamhet är alldeles för stor...

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!

♥ To this, and love to Emmadora!

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!

Åh gud, underbart! Vet att jag har varit urusel på att komentera men allt har verkligen varit megaawesome och superbra! Vill verkligen ha en fortsättning snart och så bra att Adam kom till livet igen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :d

Åh, vad fina ni är! Älskar er! ♥


KAPITEL ÅTTA: FÖR MÅNGA MINNEN

Dumbledore drog silverstrimman från Liams huvud ner i minnessållet med hjälp av sin trollstav och tecknade åt de andra att dyka ner i det. Chen, Alicia, Isabelle, Adam, Dylan och Daniel lydde honom en aning tveksamt, och rektorn själv kom efter. Dumbledore själv verkade ha god uppsikt över Liam, som också (om än motvilligt) fick följa med ner i sina egna minnen. Efter en stunds förvirring fann sig Alicia i Hogwarts entréhall, och den såg likadan ut som den gjorde nu. Hon fick ingen lång tid på sig att vänja sig vid den tanken att det här inte var den riktiga entréhallen, utan entréhallen i någon annans minne, för det hördes fotsteg. Många elever var redan där i olika grupper och pratade ivrigt om olika intressanta (och en del ointressanta) saker, men de här fotstegen var bestämda, och de tillhörde Liam. Alicia såg förvirrat från minnes-Liam till den vanliga Liam. Liam i minnet var nästan ännu snyggare än vanliga Liam. Hans hy och ögon lyste av liv och glädje. Alicia tyckte sig också se spår av nervositet hos honom, och det var första gången hon såg honom sådan.

Den lilla gruppen följde Liam som en svans när han gick fram till en flicka som stod och pratade med en pojke en bit bort.
"Tjenare, Ed!", sade han glatt till pojken. "Vad pratar ni om?"
"Ehm... Resultaten i senaste... quidditchmatchen. Ravenclaw vann med nästan två hundra poäng, wow!" Någonting i Eds tonfall sade Alicia att det inte alls var vad han och flickan egentligen talat om, och hon fann sig själv tycka synd om Liam. Sedan såg hon till flickan, som vänt sig med ryggen mot Liam och börjat prata med en annan flicka, som också verkade gå i Slytherin, precis som Liam och Ed. Liam såg förvirrat på Ed.
"Jag trodde inte du gillade quidditch, Ed. I alla fall så ville jag bara prata med Elle. Vi ses utanför spådomskonstklassrummet senare." Ed nickade och skyndade upp för en trappa tillsammans med några av deras klasskamrater. Liam lade sin hand på Elles axel.
"Elle", sade han med blossande kinder.
"Liam", svarade flickan och vände sig om mot honom. Alicia kunde knappt andas. Hon såg från Elle till Chen och tillbaka igen. Likheten var verkligen slående. Chen stod som förstenad och stirrade på sin kopia, och Alicia kunde tänka sig hur underligt det skulle vara att se sig själv. Elle och Chen var lika långa, båda med ett visst asiatiskt drag, och de hade likadant hår och samma ansiktsform. Alicia hade lätt kunnat missta Elle för Chen.
"Vill.... Vill du gå på Halloweenbalen med mig?", frågade Liam. Han flackade med blicken, så nervös var han.
"Gärna", svarade Elle med ett leende, och nu syntes det äntligen att hon inte var Chen. Chen skulle aldrig le på det där sättet.

Minnet förändrades och nu stod de i Stora salen och såg på när hundratals par dansade förbi dem. Alla bord i salen var undanställda, och musik kom från en scen där ett band Alicia inte kände igen spelade. Salen hade blivit klädd i svart och ett hundratal flygande pumpor hade ersatt ljusen som brukade hänga i luften vid terminsstart. Det flög också livs levande fladdermöss i hundstorlek genom luften och skrämde slag på de flesta, men Alicias blick drogs från de jättelika djuren till vad som hände i mitten av dansgolvet. Där kunde hon se Liam och Elle kyssas. Det var nästan som om Alicia ville stoppa dem. Chen kunde ju inte kyssa Liam, tänkte hon innan hon kom ihåg att det inte var Chen. Det var ju Elle. Ed stod en bit bort och lutade sig mot väggen. Han såg också på Elle och Liam, och han såg riktigt sur ut.

Minnet förändrades igen. Nu var det dag. Det var fullt av elever omkring dem, men de visste att det var Ed och Elle de skulle följa. De stod en bit bort och viskade till varandra. Chen, Isabelle, Adam, Dumbledore, Dylan, Daniel, Alicia och Liam fick gå väldigt nära för att uppfatta deras ord.
"...älskar dig, Elle, men du är mugglarfödd. Om min familj skulle få reda på det...Om Ed skulle få reda på det så skulle han berätta för alla direkt."
"Din bror kommer inte få reda på någonting, och du är ju snart myndig, eller hur? Då får väl du göra som du vill?", frågade Elle.
"Ja, men...", börjdea Liam oroligt.
"Möt mig i badrummet på andra våningen ikväll under middagen", sade Elle och log. "Då kan ingen se oss."
"Jag älskar dig, Elle." Elle log igen det där o-Cheniga leendet, och vände sig sedan om för att låtsas som om hennes samtal med Liam aldrig ägt rum. Liam vände ryggen till, men Alicia kunde se hur Elle log mot Ed och viskade någonting i hans öra.

Medan minnet bytte form vände sig Alicia mot Liam. Han hade tårar i ögonen, och Alicia tyckte igen ganska synd om honom. Som hon förstod det så var Ed Liams bror, och Elle den flicka som Liam tyckte om, men Alicia anade att Elle och Ed hade mer tillsammans än de visade utåt. Alicia flämtade till när hon insåg var de plötsligt befann sig. Det var det badrum där hon spenderat största delen av sitt femte skolår. Det badrum där Liam varit fast i en spegel innan Isabelle och Alicia försökt döda honom, men av misstag släppt honom fri. Liam själv stod i dörröppningen bakom dem med ögonen uppspärrade av fasa, för mitt i rummet stod Elle och Ed och kysstes passionerat. Liam som var med oss verkade inte veta hur han skulle reagera.
"Jag klarar inte det här! Inte en gång till!", och innan vi hann reagera så var han borta. Dumbledore såg på oss andra.
"Ni stannar här", sade han. "Det är viktigt att ni ser resten. Jag tror nämligen inte att det är slut än." Sedan försvann han också. Alicia, Chen, Isabelle, Dylan, Daniel och Adam såg förvirrat på varandra, men ett skrik ryckte de tillbaka till vad som hände i rummet.
"Jag älskar dig, Elle! Hur kunde du? Varför Ed?"
"För att jag är mycket bättre än dig, storebror", sade Ed kallt. "Vad skulle någon kunna älska hos dig? Du är bara... patetisk." Alicia fick nog. Hon gick fram mot Ed.
"Det är han visst inte!", sade hon, med Ed verkade inte ta någon notis om att hon ens var där.
"Det där fungerar inte", sade Chen och drog Alicia tillbaka. "De är minnen. De ser oss inte." Elle såg på Liam med hat i blicken.
"Jag älskade aldrig dig", sade hon. "Jag visste bara hur mycket Ed ville få bort dig för att få ärva efter era föräldrar, och vi kom på en vattentät plan." Liam knöt nävarna.
"Jag hatar dig, Ed", sade han med skakig röst och kände efter i bältet.
"Letar du efter den här?", frågade Elle och viftade med Liams trollstav. "Jag tog den från dig när vi träffades i korridoren idag." Liam verkade koka av ursinne när Elle höjde sin trollstav
"Capti eritis in speculo. Unus dies videbis me. Tunc innocens eris", sade hon. Sedan upprepade hon trollformeln tre gånger. Liam skickades bakåt genom luften, rakt in i spegeln. Liams kropp var borta, men hans ansikte susade omkring under spegelns yta.
"Han kan inte komma ut nu va?", frågade Ed glatt.
"Nej", sade Elle. "Inte förrän jag eller någon som ser ut som mig sätter sin fot här inne nästa gång, och det ska jag se till att jag aldrig gör."
"Men tänk om någon faktiskt kommer som ser ut som dig", sade Ed tankfullt.
"Då är inte Liam vårt problem längre, utan hennes." Alicia såg på Liams ansikte i spegeln. Det snurrade runt, runt, antagligen helt förvirrat av vad som just hänt.

Någon klev över tröskeln. Det var Professor Dumbledore.
"Vad försiggår här?", frågade han. "Jag förväntar mig att ni vill äta middag som de andra eleverna miss Ze och mr Reed?"
"Javisst, professorn", sade Elle oskyldigt. "Vi letade bara efter vår vän, Liam. Han verkar ha försvunnit, men han är säkert nere vid middagen."
"Det är han säkert", svarade Dumbledore, som inte verkade lägga märke till spegeln. Han gick ut, men frös till på tröskeln. Elle frös också till, men Alicia kunde se att det var av skräck för vad rektorn skulle säga. Hade han kommit på dem.
"Ni har inte möjligtvis sett ett rum fyllt av chokladgrodor?", frågade han med ett litet leende.
"Nej", svarade Ed tyst och verkade andas ut. Dumbledore nickade och gick ut.
"Phew!", sade Ed. "Det där var nära."

Minnet försvann och snart var de alla tillbaka i Dumbledores kontor, förvirrade över vad de sett. Dumbledore var inte där, så de sex ungdomarna började prata med varandra istället.
"Hur kunde han vara så dum?", frågade Isabelle.
"Vem?"
"Dumbledore förstås. Det syntes ju hur väl som helst att Elle och Ed ljög."
"Ja, jag kan hålla med om att det inte var speciellt snabbtänkt av mig", sade en röst som verkade komma från ingenstans. Dörren till kontoret öppnades och Dumbledore steg in.
"Oj. Förlåt, professorn", sade Isabelle, och hennes kinder blev alldeles röda. "Det var inte min mening att kalla er dum det var bara..."
"...helt förståeligt", fyllde Dumbledore i. "Jag har inte insett förrän nu hur mycket jag var blind för. Ni ska snart få berätta exakt vad som hände efter att jag fick lämna er i minnet, men jag måste berätta en sak först. Liam försökte fly, och jag anar att han tog en tunnel ut i slottet. Jag är en gammal man, och hann inte ikapp honom, och min sökningstrollformel kunde inte finna honom. Liam är lös igen."

Meeeeeen. Liam. Din. Skit.


Chen.

Superbra igen!!! Fattar inte att inte fler upptäckt denna ff. Helt sjukt.

Jättebra :d men aw, stackars Liam!

Gissar fortfarande på att en uppföljning kommer!

Du skriver hur bra som helst!!!

Detta är det sista kapitlet. Det kommer en uppföljare

KAPITEL NIO: LJUS OCH MÖRKER

Solljuset började strimma in mellan professor Dumbledores mörkröda gardiner. Gryningen var på väg, men inte med glädje för den nya dagen, utan med förtvivlan. Isabelle insåg att det var dags för henne att säga adjö, för inte kunde väl rektorn låta henne gå kvar på Hogwarts efter allt hon orsakat? Skulle hon bara bli relegerad, eller också skickad till Azkaban?
"Det var mitt fel alltihop", sade hon tyst och mötte ingens blick. Adam såg irriterat på henne.
"Hur kan du ens tro att det här skulle vara ditt fel?", frågade han. "Jag berättade inte för någon om min planerade skendöd så det här är lika mycket mitt fel som ditt."
"Jo, men det var ju jag som ville gå in i skogen och möta Liam. Jag ångrar det..."
"Så du hade hellre sett att Dylan och Chen hade dött?", frågade Adam, nu än mer irriterad till döma på hans röst.
"Det var inte så jag menade", svarade Isabelle. Hon började också bli riktigt arg. Hur kunde han beskylla henne för något sådant? "Du är inte så fantastisk som du tror heller. Du pratar bara om dig själv hela tiden. Om när jag inte kunde komma på din gobbstensmatch och..."
"...det var en viktig gobbstensmatch", sade Adam med höjd stämma. "Du skulle ´plugga´. Jag tror inte ens du ville umgås med mig från första början. Du försökte bara hitta på en ursäkt."
"Jaha! Så du tror inte att jag hade en massa läxjobb efter mig sen förra året? Tror du att jag hittade på allt eller?" Isabelle kokade av ilska. Just nu förstod hon inte hur hon någonsin hade kunnat bli tillsammans med en sådan träskalle som Adam.
"Nej, men du kanske överdrev. Du och Alicia pratar alltid om 'förra året'. Om det var så jävla roligt att ni vill prata om det i tusen år efteråt, så kanske jag borde fixa någon attack på er varje år så ni är nöjda. Låter det som en bra idé? Är det så jag ska hålla min flickvän nöjd?" Isabelle pillade på sin trollstav. Hon skulle helst bara förhäxa Adam, men inte framför rektorn.
"Stryk det där med flickvän", sade hon. "Den biten vill jag inte vara med på längre."

Allt blev tyst. Sedan tog Chen till orda.
"Ni behöver inte bråka om vems fel det var, för det var mitt."
"Vad menar du?", frågade Alicia tyst. Alla var mycket nedstämda vid det här laget.
"Jag är väldigt lik Elle, om det undgick någon. Jag vet inte om det bara är slumpen eller om vi faktiskt är släkt på något vis, men om någon som såg ut som Elle skulle kliva över tröskeln till Liams toalett så skulle förbannelsen brytas. Det var inte ni, Alicia och Isabelle, som släppte Liam fri. Det var jag." Daniel lade en arm runt Chens axlar.
"Det var inte ditt fel. Du kan inte rå för att du var lik henne." Chen puttade bort honom.
"Rör mig aldrig igen, Daniel", sade hon hårt. Alicia himlade med ögonen, och sade precis vad Isabelle tänkte.
"Vad är det här?", frågade hon. "Vi var vänner. Vi kom alla överens bra. Vad hände med oss?" Ingen svarade, och under tystnaden ställde sig Dumbledore upp.
"Jag vill att ni ska försöka prata med varandra om vad som har hänt, och att ni ska lära er någonting. Det finns inget starkare än kärlek. Den kärlek som finns i vänskap är inget ni vill förkasta. Det kommer ta tid för en del av er att bearbeta det trauma ni varit med om, men jag vill att ni var och en ska ta med er att ni har agerat helt rätt. Ingen hade kunnat vänta sig mer från sex minderåriga magiker, även om ni borde ha gått till mig tidigare än vad ni gjorde."
Ingen svarade. Alla var antingen för trötta, skakade eller irriterade för att veta vad de skulle säga. Till sist tog Dylan till orda.
"Och Liam? Vad händer med honom?"
"Det hade ju underlättat om vi visste var han befann sig", sade rektorn trött. "Givetvis ska jag skicka ut en varning till ministeriet, och jag ska söka dag och natt för att finna honom. Ni behöver inte känna oro."
"Är det bara jag som tycker en aning synd om Liam?", frågade Alicia de andra. "Med allt det där med Elle. "
"Jo", svarade Isabelle. Hon kunde inte släppa känslan av irritation över Adam. "Men han har ändå inte rätt att kidnappa oss. Jag förstår inte riktigt vad han ville få ut av det heller. Han sa det som om allt handlade om hämnd för att jag och Alicia försökt döda honom, men jag är inte så säker längre." Isabelle vände sig mot Chen, som höjde på ögonbrynen.
"Menar du att han ville åt mig hela tiden? Nej, det tror jag inte..."
"Vad än Liams motiv var, så spelar det oss ingen roll nu", sade rektorn. "Vi överlevde alla hans attack, så ingen skada är egentligen skedd på er fysiskt sett. Jag skulle vilja att ni inte sprider ut historien för era andra klasskamrater. Det skulle lätt skapa en ganska kaotisk stämning, om ni förstår vad jag menar." Isabelle nickade. Hon förstod precis vad rektorn menade.
"Gå till sjukhusflygeln så kan hon nog se till att pyssla om era småsår och se sen till att Dylan och Chen får i sig lite mat. De har varit utan tillräckligt länge nu. Ta hand om varandra."
De förstod alla att mötet därmed var slut, så de reste sig.
"Isabelle? Skulle du kunna stanna kvar?"
"Givetvis, rektorn", svarade Isabelle och satt kvar medan de andra gick ut.
"Hur mår du?", frågade han när de andra var ute ur hans rum.
"Så där", svarade Isabelle ärligt. "Jag... Det har hänt så mycket."
"Jag vet det", sade professor Dumbledore. "Händelser involverande en person så förtärd av mörk magi sätter spår. Se till att spåren inte blir för djupa."
"Menar du att jag kan bli som han? Som Liam?"
"Risken finns alltid", sade rektorn outgrundligt. "Du kan alltid komma hit om du vill prata."
"Jag vet", sade Isabelle. "Varför pratar ni bara med mig om det här? Alicia har blivit minst lika påverkad av Liam som jag har." Dumbledore såg inte direkt på Isabelle, utan ner i sin skrivbordslåda.
"Vi är olika mottagliga till svart magi", sade han bara, men Isabelle förstod.
"Så ni menar att jag är mer mottaglig än Alicia? Hur kan ni se det?" Dumbledore svarade inte direkt på den frågan heller. Han tog upp en låda ur sitt skrivbord.
"Du har en talang för att skriva", sade rektorn och Isabelle log.
"Tack, rektorn."
"Skriv när du känner dig arg. Skriv när du vaknar av mardrömmar. Det kan skrämma iväg den svarta magin."
"Fungerar det så för alla?", frågade Isabelle förvånat. "Kan man skrämma iväg magi genom att skriva?"
"Det fungerar olika för olika personer. För en del är det dans, för vissa är det musik och för en del är det en gobbstensmatch som skrämmer iväg mörkret, men alla har vi något. Vi behöver bara lära oss att hitta vad som är bäst för oss."
"Vad fungerar för er, rektorn?"
"För mig? Jag brukar lyssna på kammarmusik och äta citronkarameller." Isabelle frustade till, men insåg med ens att professor Dumbledore var allvarlig. Han var verkligen knäpp, tänkte hon och rodnade.
"Jag ska nog gå nu", sade hon hastigt.
"Givetvis", sade Dumbledore, och Isabelle ställde sig upp.
"Vi ses", sade hon innan hon slank igenom dörren. När Isabelle kom ut i korridoren stötte hon på någon hon inte väntat sig möta. En hufflepuffpojke i hennes egen ålder sprang nästan rakt in i henne i sin iver att komma in till Dumbledore.
"Vänta... Jag känner igen dig", sade Isabelle. "Har vi träffats förr?" Sedan kom allt tillbaka. Det hade varit exakt på samma plats de träffats förr. Isabelle hade kommit direkt från sovsalen i sin pyjamas för att hälsa på Dumbledore och överlämna breven som berättade om förra årets händelser.
"Japp", sade pojken. "Och du är som vanligt finklädd", tillade han med ett flin. Hans ljusbruna dreadlocks ramade in hans ansikte på ett ganska vackert sätt. Han var i allmänhet ganska fin, och Isabelle kunde inte låta bli att undra hur hon själv såg ut. Hon såg ner på sin söndertrasade och blodiga skoluniform.
"Givetvis. Nya modet", sade Isabelle med ett flin. Hon sträckte fram handen för att skaka pojkens. "Isabelle."
"Simon", svarade han glatt och gick mot stenfigurerna. Sedan stannade han plötsligt.
"Droobles bästa bubbelgum", sade Isabelle.
"Vad?", frågade Simon. "Jaha.. lösenordet. Tack!" Isabelle såg honom försvinna bakom stenfigurerna som vaktade rektorns kontor innan hon fortsatte ner mot sjukhusflygeln. Hon behövde prata med Chen och Alicia så snart som möjligt. Hon behövde en vän.

---

Men Chen var upptagen. Hon var i en ganska intensiv diskussion med Daniel.
"Så du gör slut med mig bara så där?", frågade han. "Jag älskar dig fortfarande. Det vet du att jag gör."
"Sluta upp med det där skitsnacket. Du har aldrig älskat mig", svarade Chen. "Du är en jättebra vän, Daniel, men jag skulle vilja att min pojkvän faktiskt skulle vilja träffa mig. Att han skulle sätta mig ganska högt upp på hans 'att göra-lista'. Jag skulle vilja bli behandlad som om han faktiskt älskade mig. Jag vill inte att det ska vara tomma ord, utan att han ska visa för mig att han vill umgås med mig."
"Jag vill umgås med dig, Chen. Men..."
"...du valde att brevväxla med en mördare istället?", fyllde Chen i. "För visst var det vad du var så upptagen med i somras?"
"Jag trodde att jag skulle kunna döda honom."
"Men det gjorde du inte, så då var allt onödigt, eller hur?", frågade hon.
"Nej. Adam hade dött om inte jag varit i kontakt med Liam", sade Daniel tyst.
"Om inte du varit i kontakt med Liam så hade han inte kunnat kidnappa mig från första början, så det enda din kontakt resulterade i var att din flickvän blev kidnappad. Det är inte vad jag kallar för att bli behandlad älskvärt. Jag kan inte vara tillsammans med dig just nu Daniel. Jag kanske är redo igen om ett år eller två veckor, vem vet? Men just nu vill jag bara vara din vän. Okej?"
"Okej", svarade Daniel. "Kom bara ihåg att jag alltid finns här för dig om du behöver prata."
"Det kommer jag att göra. Kom ihåg att jag finns där för dig med." De gav varandra en kram och Chen kände hur gärna hon ville kyssa honom, säga att hon ändrat sig, men hon klarade inte av en pojkvän just nu. Hon behövde lugna ner sig efter allt som hänt först. Hon behövde sluta skylla på sig själv för allt. Efter det kanske hon skulle vara redo att återgå till ett någorlunda normalt liv igen.

Under tiden satt Liam gömd. Han hade en plan, och han tänkte inte ge upp. Han skulle få tag på Chen. Han skulle aldrig ge upp. Aldrig.

E-en uppföljare? JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej, det är nog bäst att jag läser kapitlet nu!