PRS mellan Queen Boo och Harry-Potter-Bokslukaren

"Det är inte särskilt gott", säger jag, "jag vet. Men det är nyttigt."
Som om det skulle hjälpa, tänker jag sedan tyst för mig själv, och börjar rycka av barr från granen.

Jag fortsätter att äta barren.

Efter en kvart slutar vi äta. Jag har så mycket etersmak i munnen att jag tror att det aldrig kommer gå bort.

"Uh... jag är inte lika hungrig längre" säger jag och tar ett sista.
"Ska vi gå igenom huset nu?"

"Tror du inte att det kan vara farligt då?" frågar jag skeptiskt.

(sorry för lite fantasi, jag har inte sovit någonting inatt (bokstavligen) och är för trött för att skriva mer)

"Jo, kanske..." säger jag tvekande. "Vad ska vi göra då?"
(Samma här...)

(men jag menar det, jag var vaken hela natten... men nu sov jag lite på dan då!)

Jag suckar och ser ut över landskapet. Det har börjar mörkna, så nationalsången borde spelas närsomhelst.
"Jag vet inte", säger jag uppgivet.

"Vi kanske borde gå tillbaka till huset. Vi kan sova där" säger jag med en aning frågande ton.

"Det blir bra", säger jag oengagerat.

Jag börjar gå tillbaka till huset när jag hör ett skrik, och tre sekunder senare ett kanonskott. Jag rycker till, eftersom skriket var nära.