HP_Maja :*

"Eh... Okej."
Hazel visste nu att det var något Alison inte ville berätta.
"Ehm, är de ändå dina kompisar?"

Alison ryckte å axlarna. Det var bara ett försök att försöka få det att se ut som om allt var normalt, men egentligen skämdes hon.
"Alla är kompisar med alla", sa hon och kollade sedan in i Hazels ögon. "Jag hade en kompis", började hon tyst, "men han... försvann."

"Försvann?"
Hazel nästan viskar ordet.
"Hur då försvann?"

"Från jordens yta", mumlade Alison. Att säga ordet död klarade inte Alison av. Hon kände redan tårarna bränna i halsen.

Hazel förstod.
"Jag beklagar", viskade hon.
Det lät så futtigt.
"H..hur?"

"Han blev dödad." Alisons röst lät stadig, trots att hon inte var långt från gråten. "Av din älskade Republik."

Hazel kan inte kontrollera det, hon ställer sig upp och skriker.
"JAG ÄLSKAR INTE REPUBLIKEN, FATTAR DU? JAG HATAR DEM LIKA MYCKET SOM DU MEN DU HATAR MIG BARA FÖR ATT JAG RÅKADE FÖDAS I EN FAMILJ SOM MIN!!"
Hon tar ett djupt andetag och innan Alison hinner reagera öppnas dörren till deras kupé. Det är en gråhårig man med buskig mustasch som står där. Hans tatuering ovanför högra ögonbrynet avslöjar hans identitet. Han är från innersta kretsen.
"Vem sa det där?"
Hans röst är skrovlig. Hazel ser inte ens på Alison. Hon måste bevisa att hon inte är lika idiotisk som de andra rikemansbarnen.
"Det var jag", säger hon, lite för snabbt men rösten brister inte.
Mannen nickar och tar tag om Hazels handled.
"Kom med här"
Hazel ser Alison i ögonen en sista gång och låter sig släpas med mannen.

Först var Alison bara rädd att mannen skulle se hennes smutsiga kläder och släpa med henne bort från.. Vad? Livet? Men sen när han släpade med sig Hazel ut blev hon bara storögd. Kan rika människor ens göra så mot varandra? Alison sköt tyst upp dörren till kupén (den gick mycket lättare än de i den fattiga delen av tåget) och tassade efter Hazel och mannen. Det var trots allt Alisons fel att Hazel hamnat i den där situationen.

Hazel följde efter mannen, som fortfarande höll ett stadigt grepp om hennes handled. Han ledde henne genom korridorer och dörrar som aldrig verkade ta slut. Ett styng kändes i örat när Hazel insåg att Alison inte gjort något för att stoppa mannen. Men det var väl rätt åt Hazel - hon borde bara dö direkt. Så kände hon. Hon kände sig som en så dålig människa. Så en liten del av henne ville bara att mannen skulle öppna dörren och kasta henne av tåget.

(Måste sova nu) #tired


Alison smög efter mannen och Hazel. Alla heller muskler var på helspänn och hon var bärädd på att i vilken sekund som hest hoppa in i närmaste kupé. Han kunde bara hoppas att inte rikemansbarnen vässade dina kviver eller nåt. Men varken mannen eller Hazel verkade se eller höra Alison, så hon slappade av lite. Alison ville verkligen säga till Hazel att hon var här, precis bakom, men det skulle äventyra hela uppdraget, så hon lät bli.