Internatet.

Daryl stängde dörren efter Jane, hon verkade nöjd, han undrade om hon skulle vara det om hon visste vad han tänkte om henne, hur lite hon betydde för honom, men han brydde sig inte, han hade fått det han ville ha.
Men den här gången kände han sig fortfarande tom, det var något som han saknade, vanligtvis brukade han må bättre av det här, han suckade och drog på sig kläderna, fixade håret och lämnade rummet och började leta efter Sams rum, han kände att han behövde prata med någon som inte var falsk eller ihålig, han hittade dörren efter en stund och knackade på.

Samantha ryckte till vid ljudet av knackningen. Hur mycket var klockan? Hon tog sig vimmelkantig upp på fötter, hur länge hade hon legat på badrumsgolvet?
Åter hördes knackningar, vem ville henne något? Hon drog på sig tröjan och hoppades det inte skulle blöda igenom innan hon snabbt städade rummet. Hon var blek och darrig, hon hade glömt att äta. Hon borde ha gjort det, hon gjorde det fast lite men nu hade så mycket hänt.
Samantha tar sig till dörren och öppnar efter ett tag och med stora ögon såg hon Daryl.
"Jag trodde du var med Jane." sa hon som hälsning från ett likblekt ansikte.

Daryl såg skrämt på Sam, han kände igen tecken, han hade själv varit i det stadiet för länge sedan. Han svarade henne inte utan gick bara in. Han såg sig runt efter en handduk och fann en i badrummet. Han stängde dörren och drog upp hennes tröjärmar och såg på armarna och började linda in dem i handdukarna och hoppas att det skulle stopp blödningen. Daryl la henne ner på sängen och tryckte på handdukarna, han kände det varma blodet, hjärtat slog häftigt i bröstet och han började andas ut lite när blödningen började avta. Han sjunk ner på golvet och andades ut., han satt tyst en bra stund, han visste inte vad han skulle säga.
"Jag var med Jane" sa han tillslut.

Samantha var allt för chockad och allt för svag att göra något motstånd i det tillståndet hon befann sig i. Att han ens fattat vad hon gjort, att han vetat vad han skulle göra och att han gjort det. Hon visste inte ens hur hon skulle reagera, allt hade gått så snabbt men yrseln hade börjat avta då hon låg ner.
Då hon hörde hans ord svarade hon inte utan såg enbart konstant in i väggen. Vad gjorde han här då? Visa någon falsk vänlighet som han och Jane sedan kunde skratta åt?
"Okej" sa hon slutligen med tonlös stämma, varför var han här?

Daryl tittade ner på sina blodiga händer, hans blick fastnade där och han hörde knappt att Sam hade svarat, han såg Jasmines självmord framför sig och han slöt ögonen och lutade huvudet bakåt och kände tårarna falla, han kunde inte hålla dem tillbaka, trots att Sam satt i rummet.
"Jag vet inte varför du gjorde det, men det är inte rätt väg ut" sa han tyst efter en stund när tårarna slutat falla. Han försökte resa sig men orkade inte, han visste att Sam behövde både bandage och mat.

Samantha vände sakta sitt huvud mot honom och såg till sin förvåning hans tårar falla, för vad? Knappast för henne för hon levde ju.
"Hur är det?" sa hon lågt och oroligt, märkligt att orden kom då han var själv med henne. Då han åter talar svarar hon inte men sätter sig mödosamt upp utan att svimma, hon fick det inte. Vad skulle hon ens svara på en sådan sak?
"Jag vet." mumlade hon bara med slutna ögon för att inte svimma, otroligt vad hon kände sig trygg i hans närvaro.

Daryl skakade på huvudet.
"Minnen bara" sa han lågt och reste sig upp på ostadiga ben och såg på henne.
"Jag vet som sagt inte varför du gjorde det men du behöver bandage och mat, jag misstänker att du inte tänker gå till syster så jag går åt dig och jag tänker hämta mat åt dig, jag hoppas du öppnar när jag kommer tillbaka" sa Daryl och log svagt emot henne innan han lämnade rummet och gick emot systers rum.
Han såg på den äldre damen som satt där inne.
"Är du okej?" frågade hon förskräckt när hon såg hans händer och han nickade.
"Det är inte jag som behöver hjälp, kan jag få bandage?" frågade han vänligt och hon såg tveksam ut.
"Låt oss säga att personen inte vill att det skall bli uppmärksammat" sa han och systern suckade och tog fram bandage som Daryl tacksamt tog emot och gick sedan ner till matsalen för att hämta mat, han gick sedan upp till Sams rum och knackade på.

Sam hann knappt uppfatta att han gått innan han kom åter, så illa däran var hon. Hon hade låst efter honom då han gick och sjunkit ner vid dörren för att vänta. Hon undrade vad för minnen han hade som fick honom att gråta så? Systern Jasmine sköt upp i hennes tankar, hur hade hon egentligen dött? Det hade hon aldrig uppfattat.
Då hon åter hörde knackningarna ryckte hon till, hon hade åkt in i någon slags dvala. På darrande ben tog hon sig upp, hon låste upp och öppnade dörren innan hon stängde efter honom. Han hade både bandage och mat med sig som han sagt. Varför gjorde han såhär? Hon tar sig till sängen och tar av sig den stora tröjan så hon sitter där i enbart linne. En blek och mager kropp och ärrade armar, det var vad hon dolde under tröjan.

Daryl såg på henne, han kände sig sorgsen över vad hon gjort mot sig själv, men han var inte människan som skulle döma, han var inte bättre. Han satte sig på huk framför henne och lindade om hennes sår, han såg inte på henne utan fokuserade på bandaget. När han var klar backade han och sjunk ner på golvet. Han lutade sig emot väggen och tittade på henne med ett svagt leende.
"Ät" var det enda han svarade.

Samantha var glad över att han inte sa något, inte påpekade något som var uppenbart. Som något att det var dumt, det visste hon redan att det var.
"Tack" mumlade hon då hon var klar och såg på matbrickan, det kändes som han tagit mat för ett helt kompani.
Sakta började hon peta i sig maten som en fågelunge, men hon åt om det än var lite.
"Varför kom du?" frågade hon tillslut då tystnaden kändes tryckande, varför var han här och inte hon Jane?