Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

(Haha, jag åt kladdkaka förut)

Det var läskigt att stå utanför Snapes kontor. Det var nervöst, oroande, men samtidigt spännande. Jag andades tungt och oroat, och tog tag i Livs hand. Hon höll hårdare om den och Snape öppnade dörren.
Ahh, skrek mitt hjärta.

(xD Fick du idén därifrån?)

"Så bra att ni kom", väste Snape, "det skulle bli så mycket värre för er om ni valde att inte komma"
"Godkväll sir", sa jag och Jenny med en mun.
"Jaså, ni tror att artighet kan hjälpa er", fortsatte Snape med ett hotfullt leende. "Då har ni fel".
Äsch då! Om artighet inte funkade, vad skulle då gå?

(Nej, kände mig bara lite flummig då)

Min blyghet växte fram som ett kanonskott. Samtidigt lungade jag mig när jag tittade på Liv. Hon nickade. Vi skulle fortsätta att vara artiga, inte för att det skulle hjälpa, men för att då slipper vi i alla fall mer.
"Följ med här" sa Snape och vi följde med in på hans kontor.
Jag kände hur mitt hjärta bankade och jag hörde hur min hjärna tänkte så att det knakade. Vad ska vi göra?

(Alltid bra att vara flummig!)

Vi skulle tydligen sortera olika, slemmiga maskar och larver i olika glasburkar. Ett ytterst äckligt jobb, vilket säkert Snape planerat. Vi fick inte ha några handskar, och inte använda magi. Otroligt trevligt.
Ändå var det lite roligt för Jenny fanns ju där. Varje sekund med henne var ju på något sätt rolig. Rätt konstigt, faktiskt. Det var ju inte kul att ta i slemmiga maskar om inte Jenny var där.

Blää! Maskarna levde! Jag grimaserade när jag tog upp en mask som kröp upp på min handled. Jag slängde den snabbt i en burk, menand Snape flinade skadeglatt åt oss. Jag kastade en sur blick på honom och fortsatte.

När straffkommenderingen var slut, efter många timmar av kladd och tyst ilska, sprang vi till närmaste toalett och tvättade oss. Vi hade inte fått torka bort allt slem på våra händer hos Snape, vilket kan tyckte var otroligt roande. Han hade iakttagit oss medan vi kämpade med larverna med ett skadeglatt flin lysande i ansiktet. Ibland höll jag nästan på att kräkas när jag såg på larverna, men så fort jag såg på Jenny försvann allt illamående.

Händerna var kletiga och min mun var ihoplimmad av ilska. Kan någon människa på jorden fatta varför vi skulle göra det där?
"Liv" sa jag. "Vi bråkar inte med Snape igen."
"Nej" sa Liv. "Det måste vi nog undvika."
Jag log. Liv höll i alla fall med mig.

Ja, som Jenny sa ska vi aldrig bråka med Snape. Det var en väldigt dålig idé.
Jag låg i himmelssängen och jag och Jenny viskade till varandra. Vi fick se till att inte prata för högt så att andra skulle höra vad vi sa.

"Men tvillingkärnorna" viskade jag. "Är det möjligt?"
"Klart det är" sa Liv. "Vad såg du förut då?"
Jag tystnade och nickade. Det var sant. Det var ingen dröm. Tvillingar existerade. Mamma hade haft rätt.
"Godnatt" viskade vi i munne åp varandra, och somnade nästan med en gång, fortfarande slemmiga av maskarna.

Jag vaknade av att Jenny kastade en kudde på mig.
"Vi ska upp nu", skrattade hon.
Jag hade tydligen försovit mig lite.
"Kommer", mumlade jag sömndrucket.
Jag drog på mig kläder, och jag och Jenny började gå mot stora salen.