PRS Måntass|AlexZz

Schmidt suckar och ska precis till att svara uppenbarligen innan det knackar på dörren. Claire studsar genast upp från sin sittplats och går fram till dörren och öppnar den. Hon ser ingen först, sedan tittar hon ned och ser en liten pojke som står där med världen viktigaste min tills han tittar uppåt och ser vem det är han pratar med och han hoppar skrämt bakåt. Den lilla pojken får ett bestämt uttryck i ansiktet dock när Claire går ned på knä.
”Ville du något?” Frågar Claire leende.
”J-jag ville träffa... nej, jag har... jag har ett meddelande!” Säger han med säkerhet.
”Till?” Frågar Claire uppmuntrande.
”Till Ardin Ashton, Hendrik Schmidt o-och...” Pojken drog ett stort andetag. ”...Nicole Lang ombeds att gå till huvudbyggnaden. De har anhöriga som väntar.” Fortsätter pojken och suckar lättad över att ha givit meddelandet.
”Ni hörde den lilla pojken, jag antar att jag inte måste upprepa det.” Claire reser sig långsamt och tornar alltså upp över pojken igen och går åt sidan samtidigt som han nyfiket börjar kika in, som om han aldrig sett folk äta förut. Claire går ur vägen då Schmidt redan är på väg. Men han verkar inte speciellt intresserad. Fast det är säkert ett skådespel.

Ardin reser sig kvickt upp och slätar ut sin uniform innan han ser nervöst på de andra. Lang gjorde detsamma men Schmidt var redan på väg ut. Men Lang tycktes se väldigt lugn ut medan Ardin knappt kunde stå still utan att börja hopp upp coh ned. Han log vänligt mot den lille pojken och satte sig på knä framför honom.
"Vad heter du?" Frågar han lugnt och ser glatt på pojken för att få honom att svara.
"Noa Torn sir!" Svarar han nervöst och sväljer av osäkerhet. Ardin nickar och reser sig igen samtidigt som han tackar så mycket för att fått meddelandet.
"Jag ska berätta att du gjorde ditt uppdrag exemplariskt." Han log mot Noa och gick ut ur stugan tillsammans med Lang. Han undrade för ett ögonblick hur de hade fått tag i Nahatie men kom fram till att de antagligen kunde få tag i vem som helst. Han sneglade på Lang och bestämde sig för att fråga.
"Vet du vilka som kommer?"
Lang såg förvånat på honom men svarade lugnt "Jag skulle gissa att det är min familj, hela faktiskt." Svarade han osäkert och ser på Schmidt som går ben bit bort.
"Schmidt ska träffa sin mor och lillebror, de andra dog under attacken." Lang ser bekymrat på Ardin men frågar inte vilka som ska komma. Antagligen vet han redan.

( Nicole är en tjej. ^_^ I think. Eller så misstolkade jag. >_> )

”Jag tror jag också borde gå.” Säger Frank motvilligt, när han lämnar huset han också.
Claire ska precis till att stänga dörren efter honom när hon tittar nogrannare på den här Noa.
Han är rätt blek, man skulle kunna kalla honom mager och det tufsiga röda håret påminner om en eld.
”Vill du komma in lite Noa?” Frågar Claire försiktigt och pojken ser osäkert på henne.
”N-nej, jag måste skynda hem.” Mumlar Noa och vrider lite på händerna.
”Jag lovar att det inte kommer ta lång tid.” Säger Claire och Noa går in och tar reflexmässigt av sig skorna. Han är inte barfota iallafall. Claire stänger dörren bakom honom. Noa ser sig nyfiket om. Adler är den som upptäcker pojken först, glad över att hitta någon med sitt eget sinnelag så kommer han genast fram.
”Jag heter Kevin.” Presenterar sig Adler kvickt med ett leende och sträcker fram handen mot den lilla pojken som tar den och skakar den. Samtidigt som Claire går ut till matrummet igen.
”Tror du Noa vill ha mat?” Frågar Eichel försiktigt.
”Se på honom, Jana, han är mager och säkert uthungrad.” Svarar Mayer bitskt.
”Det är säkert de där hemma också.” Svarar Claire men det låter mer som ett mummel när hon vänder sig om mot Adler och Noa som tycks ha det rätt trevligt ändå. Samma våglängd verkar ha underlättat.
”Jag kanske kan paketera ihop något paket med våra rester till honom?” Frågar Eichel försiktigt och Claire nickar kort. Eichel tar maten och försvinner in i köket igen samtidigt som Adler och Noa börjat prata högt.
”Synd att hon inte kom, Mayer.” Säger Claire riktat mot Dominik som suckar tungt innan han ser på henne.
”Jag kan säga detsamma, Myller.” Svarar han retligt innan han går in i köket till Eichel.

(*superconfusing inlägg för att jag är såpass stressad för jag har en lektion som börjar snart* XD)

((Ojdå! xD Missade det, förlåt xD ))

Ardin nickar förstående som svar på Langs uttalande. Han vet inte riktigt vad han ska svara, kanske beklaga sorgen? Eller bara forsätta utan att prata över huvud taget? Det rätta ögonblicket gled förbi, och Ardin kunde inte annat än att snabba upp takten. Han hade igen lust att vänta längre, han ville så gärna träffa Nahatie, han ville så gärna träffa den sista människan på jorden som han var villig att offra allt för. Han älskade henne så mycket, av hela sitt hjärta. Hon var den enda han hade kvar, samma sak från hennes håll.

Han kom tillslut fram till en större byggnad av sten, vid porten stod två män utrustade med gevär och skyddsväst. Ardin log för sig själv och tänkte på hur mycket de måste kli på deras näsor så orörliga de stod. Han log vänligt mot dem och hann precis fånga upp dörren innan den gick igen efter Schmidt. Han klev i i byggnaden och såg genast Nahatie som stod på sina kryckor och bara log mot honom. Han sprang fram till henne och kramade henne försiktigt, ville inte få henne ur balans.

När Eichel kommer ut igen har hon packat in resterna i ett paket och ger dem till Noa som ser ut att kunna spricka av glädje.
”Varsågod.” Säger Eichel och Noa tar dem försiktigt av henne. Noas ögon har blivit stora att till och med Claire blir aningen rörd.
”Det har blivit sent, borde inte du ta dig hem?” Frågar Adler vänligt och Noa nickar snabbt och frenetiskt. Överlycklig, mållös till och med. Mayer står i köksdörren, Urner sitter på en av stolarna i matrummet vid det här laget, han verkar också rörd på något sätt. Men Claire måste erkänna att pojken entusiasm är smärtsam och aningen irriterande. Hon tycker inte om att bli påmind om saker hon inte vill veta av. Mayer blir dock den som öppnar dörren för pojken som börjar hoppa ut. Fast han stannar precis i dörren och vänder sig om.

”Tack så mycket för er vänlighet.” Säger han och bugar lätt mot dem innan han försvinner ut i mörkret. Mayer ständer dörren efter honom. Urner vänder sig mot Claire som står närmast honom.
”Känner du igen dig?” Mumlar Stefan och Claire vrider sig mot honom.
”Gör inte vi alla det på ett eller annat sätt?” Svarar Claire och ler brett mot Urner som skrattar lite.
”Sant, så har du ingen kvar eller har du ingen som skulle vilja träffa dig längre?” Fortsätter Stefan och Claires leende hade bleknat om hon inte hade vetat var konversationen skulle leda.
”Du går rakt på sak, huh?” Urner nickar kort till svar. ”Jag vet faktiskt inte.” Svarar Claire och sträcker på sig som om hon inte bryr sig om det. ”Själv?”
”Döda.” Konstaterar Urner och lutar sig bakåt.
”Beklagar.” Svarar Claire med en nick.
”Detsamma.” Svarar Urner och reser sig när Eichel kommer ut till dem.
”Visst blev han glad?” Flinar hon lyckligt och både Claire och Stefan ger medhållande och glada svar.

Ardin ser överlyckligt på henne och håller på att brista ut i skratt av glädje. Hon ler försiktigt tillbaka, han kan se att hon tycker situationen är obehaglig, vilket han kan förstå. Han håller faktiskt med henne en aning. Hon skakar kort på huvudet innan hon öppnar munnen.
"Jag visste väl att någonting sådant här skulle ske. Du missar aldrig en chans att offra dig." Hon skrattar korthugget och drar sig försiktigt bortifrån Ardin, försöker återfå balansen.
"Jag valde det inte riktigt, jag blev vald." Svarar han en aning allvarligt och ser bekymrat på henne.
"Kommer du klara dig då? Jag menar, när jag är borta kommer jag knappast kunna ta hand om dig."
"Jag klarar mig på sjukhemmet, de är snälla mot mig." Hon ler lite mot honom och sätter sig ned.
"Men om jag inte kommer tillbaka då.." Hans röst dör ut och han ser sorgset på henne.
"Jag ska ju ta hand om dig, framförallt nu när du inte har ditt.." Han gör en gest i luften för att slippa avsluta meningen.
"Ben menar du, mitt ben." Hon ser sårat på honom och biter sig läppen. "Tror du jag glömt bort eller?" Fräser hon och blänger på stället där hennes högra ben skulle ha varit.
"Nej, självklart inte."
"Exakt, så säg det för fan bara. Det blir inte bättre för att du undviker det." Hon fnyser och ser bort. Ardin ler när han ser det.
"Du använder hårda ord för din ålder."
"Tretton är inte så lite," säger hon med ett skratt och puffar till honom på armen. Han skrattar och puffar tillbaka.

Eichel och Urner hade försvunnit in i köket och Adler låg i en av sängarna. Vilket i princip betyder att Claire är lämnad ensam med sina tankar vid bordet. Ljuden från köket indikerar att slösar på vatten genom att ha vattenkrig med Eichel. Jana, Stefan och Kevin. De är del av samma trupp nu, de kommer ändå bli vänner... i sinom tid. Tanken på att inom bara ett par dagar kan de alla vara döda skrämmer henne. Hon har inte mött en titan på två år, alltså vet hon inte hur hon kommer reagera, förra gången frös hon upp. Hon kunde inte röra sig. Minnet av händelsen får henne att rysa och hon vet att hon blir blek. Hon vet att hon blir blek. Det blir hon alltid när hon tänker på det, dessutom har hon förträngt allt annat uppenbarligen. Hon minns saker, vissa saker. Till exempel att hon haft föräldrar men hon minns inte hur de såg ut. Hon minns knappt någonting om sin barndom, vilket hon ändå tror är vanligt. Men hon minns titanen, hon minns hur det kändes att nästan bli sönderpressad innan sin självklara död. Sedan ett kanonskott, ett fall mot marken omgiven av ånga för att sedan bli uppfångad av en Garrison. Sedan minns hon bara hemskheter från det året innan hon kom med i Training Corps, vilket var allt från att nästan svälta till döds till att bli en livvakt. Hade hon verkligen haft tur? Jo, det måste hon ha haft.

Claire reser sig upp och lägger sig i en av sängarna för att få byta miljö en aning och kanske börja tänka på annat. Adl... Kevin sitter på golvet och ser ut att se över sin utrustning. Men Claire ägnar honom inte så mycket som en blick och sätter sig i en av sängarna istället.

((Jag är lite.. sen ( xD ) med att svara, men nu kommer det! ))

Ardin lyssnade på sin syster som berättade om alla människor som hon hade mött på sistone och vad hon har haft för sig. Han kan inte annat än le åt allt hon berättar, men inombords dör han över att han ska behöva lämna sin syster. Han kunde inte låta bli att tro att det var hans fel att hon inte längre kunde gå utan kryckorna. Att det var hans fel att hon aldrig skulle få springa igen, hoppa eller leka bollekar med de andra i hennes ålder. Att det var hans fel att de enda vännerna hon hade var deprimerade av sina egna problem. Leendet på hans läppar var kvar. Han kunde inte sluta le. Nahatie avslutade tillslut sin historia och såg ned i marken.
"Så.. Det här kan vara sista gången vi ses." Hon pillar oroligt på byxan som är knuten runt hennes högra ben, eller stump.
"Antar det." Säger han med en suck och försöker säga någonting mer, men kommer inte på något. Nahatie vänder plötsligt på blicken och stirrar med tårar i ögonen in i sin bror nästan lika blanka ögon. En liten tår faller nerför hennes kind och Ardin kramar henne som svar.
"Jag kommer tillbaka. Jag lovar. Jag är inte borta länge, du kommer knappt märka det. Jag kommer komma tillbaka, jag lovar dig det. Okej?" Han säger det mjukt och vaggar henne sakta medan han talar. Hon nickar mot hans axel men förblir tyst. De sitter kvar så en lång stund, en stund som de egentligen inte vill ska ta slut. Men varje ögonblick som han håller om sin skadade lillasyster så blir han mer och mer beslutsam. Han måste komma hem, det viktigast av allt.

Det var tyst... länge. Innan Kevin bryter den ihållande tystnaden.
”Claire?” Frågar han mumlande, nästan ohörbart. Det drunknar nästan i skratten från köket. Claire tvingar sig själv att faktiskt se på honom. Hon tycker nämligen att det är aningen mödosamt att sätta sig upp för att troligen höra något idiotiskt. Trots det ler hon mot honom, med små spår av utmattning i rösten.
”Japp?” Svarar hon och stöder huvudet i handen så hon ska kunna se på honom.
”Får jag fråga dig en sak?” Frågar han och det låter faktiskt olycksbådande, men Claire antar att det är viktigt med tanke på hans min.
”Antar det.” Svarar Claire och suckar.
”Jag vet att jag inte har... någon rätt att veta men...” Han låter dröjande, det stör Claire lite grann.
”Kom till saken.” Säger hon bitskt.
”Det där som Ashton frågade förut, ditt svar... Får jag fråga varför du svarade så?” Frågar Kevin och ser faktiskt på henne med ett litet leende. Det rycker i hennes ena mungipa. Hon väntade sig inte de frågan, faktiskt.
”Varför skulle jag berätta för dig?” Frågar hon roat.
”För att du inte verkade veta vad du skulle svara.” Svarar Adler flinande.
”Jag ångrar inte att jag stannade, jag svarade på frågan.” Konstaterar Claire och höjer ena ögonbrynet.
”Vad ångrar du då?” Frågar han kvickt och Claire blir aningen förvånad. Vad ångrar hon?
”Jag ångrar inte att stannade, men till viss del ångrar jag att jag blev vald.” Svarar hon och Adler ser förbryllad ut. ”Det är svårt att förklara, men det fanns många andra där som var mer kapabla än jag. Några som kan göra mer, jag antar att jag ångrar att de inte blev valda. Det känns som om de-”
”Det finns en anledning till varför du blev vald, Claire. Det finns ingen anledning till att vara osäker på sig själv nu.” Avbryter Adler och förvånar Myller. Adler ser såpass allvarlig ut att Myller inte vad vad hon borde svara. Adler skrattar lite.
”Aja, tack för att du litar på mig, Claire. Det betyder mycket.” Säger Adler, reser sig och lägger sig i en av sängarna. Claire lägger sig igen, under tystnad.