The rich man's daughter(PRS)

(Vänta vad menar hon, att hon bara tar tillbaka henne eller vad? xD)

Mona såg upp på kvinnan innan hon slöt ögonen. "Det gör ont..." mumlade hon och log sedan svagt innan hon insåg en sak. "Vad heter du?" undrade hon, hon insåg inte riktigt att det här var fel tillfälle.

(Nej att hon tar hand om henne i lägret. De ska ju typ köpslå med fadern ;P)

Hilde såg på henne och band om hennes huvud.
"Mitt namn yttrar jag inte, du kan få mig torterad och halshuggen för mina brott och det vill jag inte. Jag lever på fel sida lagen." sa hon och la försiktigt flickans huvud i sitt knä tillsynes avslappnad mitt i ett fiendeläger.

(Aha xD)

"Det skulle jag aldrig göra, även om du kidnappade mig är du snäll" mumlade hon, och för tillfället hjälpte hon henne också. Hon slappnade lite i kvinnans knä. Det kändes tryggt.

"Inte kanske du, men din far. Därför är det bäst att bara glömma mig." sa hon och strök hennes hår.
"Förstår du inte att din far kommer hämnas vilja veta vem som förde bort dig? Sen mannen som jag skulle lämna dig till kommer också vara efter mig, så glöm mig bara." sa hon åter, men tänkte på flickans ord....snäll? Hade någon sagt det till henne förr?

"Jag behöver inte säga ditt namn till honom" mumlade Mona och kröp ihop lite. Hennes huvud dunkade men det var inte värre än så. "Jo det kommer han vilja..." mumlade hon tyst innan hon tuppade av igen.

Hilde sa inget mer, hon hade redan avslöjat vem hon var. Eller nästan vem hon var, flickan som hjälpte till vid halshuggningen, hon var bödelns dotter men det hade nog inte Mona räknat ut.
Hilde ser sig om på männen i lägret och känner sig hopplös till mods. Någon dag skulle de finna henne de som ville se henne död.

En av männen kom fram. "Ge mig flickan" beordrade han och böjde sig för att ta upp henne. "Vem vet? Du kanske springer iväg med henne".

"Vakta oss båda då." sa hon och slog undan mannens hand. Hon kom på fötter och stirrade honom hotfullt rakt i ögonen.
"Jag ska följa henne tills hon är i trygghet, jag har lovat henne detta sedan slipper ni mig." säger hon med glödande blick.

Mannen flinade bara tillbaka och knuffade undan henne. "Jag skiter i vad du lovat". Han lyfte upp Mona och började gå iväg med henne. "Du har tur att du lever".

Hilde återfår balansen och kommer envist efter honom. Sitt liv skulle hon ändå förlora men Mona skulle hem, hem till tryggheten.