Tom Dolder och livet innan makten.

smakprovet var super bra och nu längtar jag ännu mer till den längre versionen

Jag med, kan inte vänta!

Bra smakprov!
Jag förstår att det är svårt att komma på något nu, men jag själv hade inte heller kommit på något. Det är jättebra ändå!
Fortsätt så fort du får inspiration Harry-Potter-Bokslukaren!

Bra nyheter, trogna läsare!

Jag har fått tillbaka inspirationen, och nu går det med rasande fart! Jag lovar inget, men kapitlet kommer antingen i dag eller imorgon om det fortsätter såhär!

Kapitel smakar aldrig fel!!

ÄNTLIGEN! Jag har väntat på att kunna skriva, och nu kommer det!
PS. Jag vet, jättehemskt i slutet!

Kapitel 6.
Dolderhuset… Hjälp! Tom var förvirrad. Dolder, det måste vara hans föräldrar! Var de inte döda? Han sprang närmare huset. Bara för att finna att hans föräldrar var döda. Det fanns en informationsskylt på huset. Vänta lite… hans mamma misstänktes för att vara en häxa! Han visste det! Men hans pappa då? Han bestämde sig för att gå runt i staden och leta efter människor som kunde hjälpa honom med frågorna. Som tur var kände faktiskt ingen igen honom i den här staden. Alla var så underliga. Tom gick till en bar.
”Ursäkta” sa han, med avsky. Han hade aldrig varit artig tidigare! ”Vet ni vilka som bodde i det där huset förut?” sa han sedan till en kvinna.
”Dolders” svarade kvinnan matt. ”Dolder Jr bodde där förut. Innan han flydde med sin fry.”
”Vad hette Dolder Jr’s fru?” sa Tom nyfiket.
”Merope” sa kvinnan. ”Merope Gaunt. De flydde och gifte sig någonstans. Ingen vet vart. Jag tror att de fick en pojke som hette Tom…”
Tom spärrade upp ögonen. Så Merope var alltså hans mor. Hans far hade bott i det där huset som liten. Men vad hette hans far? Han blev lite tveksam till att fråga. Kvinnan var antingen helt knäpp som svarade på hans frågor, eller så ville hon bara få iväg honom. Han kände ingen vuxen som tog hänsyn till barn.
”Och vad hette Dolder Jr i förnamn?” frågade han sen, alldeles darrig på rösten.
”Tom, han med” svarade kvinnan lugnt. ”Merope döpte tydligen unge Tom efter honom. Hon dog strax efter födelsen. Dolder Jr rymde därifrån. Ingen vet exakt varför, men Merope var i alla fall misstänkt för att vara en häxa, enligt legenden.”
Kvinnan verkade vara drucken, eftersom hon vinglade hela tiden. Men det hon sa verkade stämma. Tom tackade (högst motvilligt) henne, bockade (ännu mer motvilligt) och sprang därifrån.
Nu visste han exakt vad han skulle göra. Berätta allt detta för någon han litade på. Nämligen Beatrice.

Beatrice var en flicka på barnhemmet. Visst tyckte Tom att det var förargligt att lita på en flicka, men hon tyckte synd om honom, och stöttade honom när de vuxna blev arga. Hon skulle i alla fall lyssna på vad han hade att säga.
Men eftersom hon bodde på barnhemmet blev det svårt att få träffa henne. Tom satt och grubblade i timmar på hur han skulle lyckas ta sig in. Om mr Wemblie såg honom var det kört. Han måste alltså få Beatrice att komma till honom. Alla återgärder var tillåtna i det här tillfället.
Tom sprang ut från staden. Han bestämde sig för att gå tillbaka till staden där barnhemmet låg, och kanske finna något gömställe. I och för sig var detta ganska ogenomtänkt. Där hittade man honom mycket lättare och dessutom så fanns det inga gömställen där. Det kände han till mycket väl. Men Beatrice kanske inte var allt hopp. Hon var 15 år och alldeles för feg för att trotsa de som jobbade på barnhemmet.
”Kan du inte göra så att hon kom hit?” bönföll Tom sin egen magi.
Han visste att det inte fungerade. Han reste sig upp och började traska iväg mot den lilla byn.

Nästa dag var det annorlunda. Tom ville inte att Beatrice skulle komma, och inte att någon skulle komma heller. Han hade hittat en plats att vara på i staden. Den gamla järnvägsstationen var alldeles bredvid, så man märkte honom oftast inte. Han hade till och med funderat på att rymma med ett av tågen. Han hade till och med varit nära att göra det en gång.
”Billiga bilar!” ropade någon från torget.
”Hur mycket?” svarade en gammal man.
Resten hörde inte Tom, men han var mycket nyfiken. Bilar var inte vanliga, och om de var billiga… han var säker på att den där mannen hade något skumt för sig. Han gick närmare för att lyssna.
”Så billigt? Du kan inte mena allvar!”
”Jo, och med det priset får du en dunk bensin också!”
”Men då tar jag det genast!”
Tom spände öronen, men de började viska, så han hörde ingenting. Men vad var det för röst? Han var säker på att han hade hört den rösten tidigare. Han tänkte så att det knakade, men kom inte fram till något.

Bilförsäljaren hade just sålt bilen. Tom tyckte fortfarande att allting inte stod rätt till. Han kände flera som kunde ha gjort det. Alla på barnhemmet. Vem som helst av de vuxna där kunde ha gjort det.
Det var då han såg det.
”Tom!” ropade Beatrice. ”Jag ser dig!”
”Shh!” väste Tom.
Inte hon! Visserligen var hon snäll, men att anförtro sig åt en flicka! Fy! Dessutom skrek hon över hela torget, vilket innebar att många måste ha hört.
”Är du galen?” viskade Tom. ”Du kan ju inte skrika över hela torget!”
”Förlåt” sa Beatrice. ”Men vart har du varit?”
”Det har inte du med att göra, snorunge!” sa Tom och tänkte på magin.
Innan Beatrice hann svara, hade Toms magi dödat henne.

Skriv mer

Awesome!!

OMG mer, mer, MEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!

Du måste verkligen skriva mer.