The Beauty and the Womanizer

Jack la handen på hennes axel. "Lugna dig...Du behöverlära dig slåss i allafall". Han la ifrån sig svärdet.

"Varför? Jag kan inte, jag är värdelös." mumlar hon fram mellan händerna. Varför gillade hon ens att ha hans hand på sin axel? Hon orkade inte, det var mycket bättre om inte enklare förr.

Jack log lätt. "Du är inte värdelös" sa han och ställde sigen biy ifrån henne. "Så prova att såå mig".

Senida tog ner sina händer och såg på honom men skakade på huvudet.
"Nej, jag kan inte." sa hon förtvivlat, men det var mer som att något stoppade henne.

Jack log uppmuntrande. "Jo du kan, slå bara så ska vi se om du har styrkans kraft". Han skulle nog inte få så ont i vilket fall.

Senida gjorde ett halvhjärtat försök, kände sig fånig och hon visste att det var fel. Det var som att hon saknade vilja, ilska eller vad det nu som krävdes för att få igång henne som den gången med mannen.

Jack kädne knappt slaget. "Jag tror inte det var styrka i alla fall..." mumlade han även om han såg att hon inte försökte helt. Han var tvungen att få henne att bli mer helhjärtad.
Han kom några steg närmare och hela hans hållning ändrades, hans ögon mörknade och hela hans hållning med, allt för att hon skulle försöka försvara sig på riktigt.

Senida såg skrämt på honom då han förändrades, vad var fel nu? Hon tog ett par steg bakåt för att komma från honom. Ett kvidande hörs från hennes strupe då hon känner väggen mot ryggen, hon hade ingenstans att fly.

Jack blev genast normal då hon slog emot väggen och inte gjorde något. Han suckade lite frustrerat över att det inte gick så bra och han tog ett steg bakåt. "Förlåt...Men jag försökte få dig att slåss på riktigt".

Senida andades häftigt men nickade tyst, hon verkade som en personlighetslös docka. Hittills hade hon inte gjort något med egen vilja, det var som hon inte hade någon.
"Förlåt." mumlade hon fram och sänkte blicken.