Katy Jones

Hej allihopa! Sorry om jag inte lagt upp ett nytt kapitel på länge.... Skolan har varit värre än någonsin denna veckan. (fråga aldrig vrf)
Men här kommer ett kapitel!



Kapitel 15

Katy

Chocken hade fått henne att ramla ner på marken. Tom hade rymt he i från vid 14 års ålder. Han hade fått mamma och pappa att glömma allt. Men Katy kan minnas. Hon känner hur våger av minnen och bilder väller över henne. Minnen av två barn.
Katy känner hur tårarna börjar rinna ner för ansiktet. Hur kunde han! Hur kunde han vara så grym att han raderade mamma och pappas minnen!? Hur kunde han vara så grym att han mördat pojken!?
-Varför mördade du pojken! skerk Katy av ren ilska.
Tom flinade stort.
-För att väcka uppmärksamhet.... Jag känner dig Katy. Jag visste att du skulle komma. Och här är du.
-Men varför ville du att jag skulle komma? jag har inte gjort dig något! sa Katy.
-Du har något som är mitt.... sa Tom och leendet i hans ansikte försvann.
-Jag har inte tagit någonting! Skrek Katy.
Och då fick Tom tillbaks det där hemska flinet.
-Jasså? så du vet inte? Har inte Randoc berättat?
-Vem sjutton är Randoc? sa Katy surt.
Ni blev Tom helt i från sig av lycka. Han började skratta och sa tyst för sig själv:
-Hon vet inte, hon vet inte, hon vet inget!
Katy kände sig orolig och rädd. Vad var det hon inte visste? Men så tittade hon in i Toms ögon. De var precis lika smaragd gröna som hennes egna. Tom lyfte sin stav och höll den riktad mot Katy.
-Dags att ta det som är mitt! Men till att börja med! Han flinade stort.
-CRUSIO! Skrek Tom och den röda strålen for mot Katy.
Men så hördes en pojke skrika
-NEEEEJ!
Det var Scorpius. Scorpius stälde sig framför Katy och strålen träffade honom rakt i bröstet. Scorpius föll ner på marken. Först rörde han sig inte men sedan kom ett förfärligt skrik ur hans mun. Scorpius vredsig i plågor, stönade och skrek. Katy sjönk ner på knä vi scorpius och höll honom i handen. Tårarna rann ner för hennes ansikte där hon satt och såg scorpius i ögonen. Hans vackra blå ögon var fylda av smärta.

Tom stod en bit bort och kontrolerade smärtan.
Men så avbröts han. Och Scorpius kropp blev slapp.

-SWIIIICHSSSSSS!

Där kom det där ljudet och nu såg hon vart det kom i från.Det var en stor vacker flygande varelse. Den såg ut som en häst fast med drakfjäll och vackra stora vingar. Men Katy fokuserade inte så mycket på drahästens kropp utom mer nerått klorna. För i den stora varelsens klor dinglade en skrikande Albus.

Mitt tips:

Såhär skriver du:

-Hon vet inte, hon vet inte, hon vet inget!
Katy kände sig orolig och rädd. Vad var det hon inte visste? Men så tittade hon in i Toms ögon. De var precis lika smaragd gröna som hennes egna. Tom lyfte sin stav och höll den riktad mot Katy.
-Dags att ta det som är mitt! Men till att börja med! Han flinade stort.
-CRUSIO! Skrek Tom och den röda strålen for mot Katy.
Men så hördes en pojke skrika

Såhär ser det bra ut att skriva:
-Hon vet inte, hon vet inte, hon vet inget! Katy kände sig orolig och rädd. Vad var det hon inte visste? Men så tittade hon in i Toms ögon. De var precis lika smaragd gröna som hennes egna. Tom lyfte sin stav och höll den riktad mot Katy.
-Dags att ta det som är mitt! Men till att börja med! Han flinade stort.
-CRUSIO! Skrek Tom och den röda strålen for mot Katy. Men så hördes en pojke skrika

Jättebra :d verkligen
Hoppas att det blir bättre för dig i skolan ♥
Vill bara säga att man skriver vågor. Våger kan man absolut säga, men i skrift ska det vara vågor.
Sedan vill jag bara säga att det somTilly påpekade egentligen inte var något att påpeka, om du förstår
Det du skrev i kapitlet var helt korrekt. Du gjorde ny rad efter det där med:
Hon vet inte, hon vet inte, hon vet ingenting.
Och det är också så det ska vara. Det såg jättebra och rätt ut, och det är också så man ska skriva. Så ändra inte på det!!!
Det är helt awesome. Fortsätt så som du gör!!! :d

Kapitel 16

Albus

Albus kände hur varelsen släppte hans axlar. Han föll rakt ner i marken med smäll.
Axlarna bultade och blodet rann ner för ryggen. Han låg på marken och kände sig döende av all smärta. Men så kom han i håg hur han sätt Katy på marken!
Jag måste hjälpa henne! Han gjorde ett försök i att sätta sig upp, och han lyckades. Men när han väl stälde sig upp kände han hur huvudet började snurra och hur middagen var på väg upp. Men han bet i hop och bestämde sig.



Jag kommer Katy. Jag ska inte överje dig!



Han stälde sig upp och tittade mot Katy. Katy satt sirka 5 meter bort. Hennes vackra ögon som Albus var så förälskad i var nu fylda av glänsande tårar. Och till sin fasa såg han Scorpius slappa kropp ligga framför Katy. Det högg till i bröstet på Albus. Han hade aldrig tyckt om någon Malfoy men i det här fallet var det anurlunda. Scorpius hade aldrig varit lika vidig som hans far. Och Katy hade alltid tyckt om Scorpius. Det märkte Albus på henne.
Han började springa fram mot Katy.
-Albus.... Vad ska jag göra? snyftade Katy.
-Jag har aldrig varit säker på om jag tyckt om honom eller inte men... men... Katy fortsatte snyfta.
-Alting kommer årdna sig. sa Albus och la en hand på hennes axel.
Men inte föräns nu la Albus märke till mannen som stog bakom dem. En lång stilig man med gröna ögon och mörk brunt hår.
-Albus det här min bror... Sa Katy och nickade mot mannen.
Va!? tänkte han. Katys bror? Han sket i vem det var han skulle i alla fall få stryk för att han sårat Katy.
Albus vände sig mot mannen och sa det enda tänkbara formel han kunde komma på.
-EXPELIARMUS! skrek Albus med staven riktad mot mannen.
Mannes ansikte blev fylt av hat när hans stav flög ur handen på honom.
-Din jäkla snorun... Vänta lite?! sa Mannen
-Haha! ser man på! Är det inte en Potter jag har framför mig? Ett leende lekte på hans läppar.
- Jag är Albus Potter son till Harry Potter! vem är du? Sa Albus argt.
-Jag? Ja jag är Tom Jones. En trolkar du bör frukta enda fram till döden Unge Mr Potter!
Mannen lyfte två fingrar till läpparna och vislade en hög ton.
Och så kom den där otäcka varelsen igen. Vislingen var tydligen ett kommando.
Tom gick fram till odjuret och kliade det under hakan.
-Vad sigs om att du tar han om Mr Potter så ska jag ta i tu med min syster, min sjöna? sa Tom
Varelsen frustade lätt och Tom flinade.
-Då så. Midda Laurell. sa Tom
Och varelsen störtade mot Albus i en hög gallopp.
-Då ska vi se om du är lika duktig som far! Roppade Tom och gick mot Katy.



Tack för stödet Du är AWESOME! Noorkuu
Jo det är lite bättre i skolan nu. Det är bara det att våra lärare bombaderar oss med läxor varje dag .... Så jag har typ bara tid att sitta vid datorn under helgerna Men det löser sig nog nu snart när det blir lov och allt

Awesome!!

jag påpekade inte, jag tipsade

Jättebra :d
Ja, jag vet hur det känns med alla läxor :c

Hej! Nu har det inte kommit ett kapitel på JÄTTE länge. Och sanningen är att jag inte hinner med denna ff. Super ledsen hörni men jag hinner tyvärr inte...

Som lite tröst kommer en förklaring om vad som kommer hända.



Katy och Albus lyckas ta sig däri från.
Tom har ju nämt något om ett föremål som är hans som Katy har. Och när katy åker hem över jullovet hittar hon det.. Uppståndelsestenen.
Tom hade hittat stenen under sitt tredje år på hogwarts och sedan gömt det hemma men glömt det när han rymde.
Tom hotar med att döda Scorpius som han håller som gisslan. Katy och Albus måste tillslut ge honom stenen.
Men Tom håller inte sitt ord och Scorpius dör... Tom går ut i skogen och vänder på stenen tre gånger och säger ett namn... Tom dolder.
Och så har Lord Voldemort återuppståt!


Hehe... Sorry (världens dåligaste slut)

Men kram på er och hoppas ni får en SUPER MEGA DUNDER SUPER BRA SOMMAR! ♥ KRAM!

Nej, verkligen synd att du slutar. Jag var nära på att fråga om du inte ändå kunde uppdatera ändå, bara lite mer sällan. Fast ja, nu vet jag ju ändå hur det slutar...
Och dålit slut? skojar du? Det var ju ett jättebra slut, jag hade verkligen velat läsa det i detalj. Och Oj, vad överaskad jag skulle bli när Scorpius dog o.o Ett väldigt bra slut, doch lite sorligt det där med Scorpius.
Hur som helst, ha en riktigt bra sommar du också och kram till dig med! ♥♥♥