Den stora vildmarken

Jag kollade på Katie.
- Det är rätt jobbigt att tänka på min familj för vi gjorde allt tillsammans och ställde alltid upp för varandra, sa jag.
Jag blundade och tänkte tillbaka på dagen som större delen av min familj blev mördade.

Jag började också gråta när jag såg henne. Det var första gången i mitt liv som jag grät.
"Julia" sa jag. "Vi ska hitta tillbaka. Jag lovar."

Jag reste på mig och gick fram till Katie och kramade om henne.
- Vi klara det här tillsammans, sa jag.

"Ja" sa jag. Det kändes konstigt att trösta en som var två år äldre. "Tillsammans."

-Okej vi måste sortera den maten vi har kvar och se hur länge till vi har mat, sa jag.
Jag öppnade min ryggsäck och vände din upp och ner.
- Okej vi har bröd, en flaska mjölk, fem äpplen och fyra bitar kött, sa jag.

Jag känner mig inte trygg i det här sällskapet. Jag hade det bättre ensam... Men jag kan väll finna mig i situationen. Ingen är ju direkt otrevlig... Jag ser fortfarande det brinnande barnhemmet framför mig.

- Du där vet vet fortfarande inte vad du heter och om vi kan lita på dig, sa jag.

"Julia" sa jag. "Gå åt sidan."
"Vem är du?" säger jag till den andra flickan.

Jag låtsas inte om de andra.

"SVARA!" sa jag och riktade trollstaven mot henne. "Du kommer inte överleva här utan oss."