Jessica Tonks kommer hitta hit då jag taggar henne

Fred hann precis gömma sig bakom en illaluktande tunna då männen från besättningen kom ner med Catalina i sitt grepp. De puttade in henne i rummet intill och låste. Silvernyckeln band de fast i sitt skärp. Förbannat! Han skulle aldrig få tag i nyckeln.
Fred bet sig i läppen, han hade kunskaper inom att få upp lås utan nycklar, men det var längesen han faktiskt hade behövt använda dessa erfarenheter. Han letade igenom skeppet, med noga koll så att han inte blev upptäckt, och hittade tillsist föremål som krävdes. Han satte sig ner vid låstet och började dyrka upp det. Klick. Det var lättare än han trott, den här låssmeden hade inte varit den bästa...
Fred reste sig upp och öppnade försiktigt dörren.
"Catalina?" mumlade han, då Edward berättat för honom vad hon hette.
Han stängde hastigt dörren bakom sig.

Catalina försökte förstås komma loss från repen. Hon drog i dem, försökte dra sig ur dem men det gick inte. Hon behövde något vasst. Hon sökte i rummet med blicken och fastnade på ett litet ljus som brann. Hon tog sig till bordet där det stod och satte sina händer med repet över det. Det brändes, men då repet inte var alltför tjock lyckades hon tillslut bränna en del av det och få loss sina händer.
I den sekunden hörde hon hur någon fifflade med något. Hon satte sig genast på sängen med händerna bakom ryggen som om hon än var bunden och sparkade snabbt in repbitarna under sängen.
En ung pirat kom in. Han sa hennes namn. "Hur vet du vad jag heter?" sa hon misstänksamt och för tillfället glömt bort att hon skulle låtsas vara bunden. Hon kom fram ett steg, hon såg inga vapen på honom som han kunde dra för snabbt, hon kanske kunde ta ner honom...Fly från skeppet? Men hon gjorde inget utan bara såg vaksamt på honom, han såg ganska ung ut, kanske yngre än henne själv till och med? Men trots det kände hon sig väldigt försvarslös, hon var utan vapen och klänningen var inte direkt till för att röra sig så hemskt mycket i.

Fred såg att hennes händer inte var bundna längre, vilket fick honom att haja till. Var han inte försiktig nu kanske hon skulle klubba ner honom och försöka fly.
"Jag har kommit för att hjälpa dig", skyndade han sig att säga och mötte hennes blick. De var ungefär i jämnhöjd.
"Jag föreslår att du byter om, först och främst. Sen måste du hålla dig intill mig så mycket som möjligt och försöka hålla dig gömd för övriga besättningen... Ser de oss kommer de slänga mig över bord och du kan kyssa din ö adjö, för i så fall kommer du aldrig komma härifrån."
Han vände sig om med armen över ögonen för att låta henne byta om utan åskådare.

Catalina såg tveksamt på mannen en stund, men det var värt ett försök, för tillfället hade hon inget att förlora, sitt liv och frihet var väl redan på spel.
Då han vänt sig om bytte hon snabbt upp till sina byxor, linnet och jackan med huva. Hon hade inte sina vapen men kände sig genast mycket säkrare och mindre försvarslös. "Så, nu kan vi försöka ta oss härifrån" sa hon kort och lågt och gick fram till honom. Han hade ju sagt att hon skulle hålla sig nära.

Fred nickade kort och lade handen på handtaget. Han öppnade en liten glipa för att se till att kusten var klar, och sedan smög han ut. Han vände sig mot Catalina.
"Du kan simma va?"
Hans flyktplan innebar att de skulle hoppa ner i vattnet på baksidan av skeppet och simma iland. Han hoppades också på att hon skulle kunna hålla andan och i värsta fall simma under vattnet också, så att de inte skulle bli sedda. Det var nämligen näst intill omöjligt att smita ut samma väg som de kom in, det kryllade av pirater på övre däck.

Catalina smög ut efter Fred och skulle just fortsätta smyga upp då han frågade henne. Hon fnyste lågt till, en sådan löjlig fråga. "Såklart jag kan simma!". Hon var en rätt så duktig simmare, när hon inte hade något annat att göra och det var varmt brukade hon bara ligga och simma i en vik på ön.
Hon fortsatte sedan smyga upp, dock tätt intill mannen som han sagt. Hon kände sitt hjärta pumpa ju mer längre upp de kom, men de lyckades tillslut ta sig upp, som tur var fanns det några tunnor att gömma sig vid, precis där de kom upp.
Catalina såg sig försiktigt om, det var några pirater på däcket men alla såg mot stranden eller var borta vid masten.

"I byn är det inte många som kan simma", påpekade Fred då Catalina reagerat som om det vore en självklarhet att alla kunde simma. Han själv kunde inte simma förrän förra året, han var tvungen att lära sig innan han fick gå ombord på Den Blodade Flaggan.
"Okej, Catalina", viskade han och gick hastigt bort mot kanten på skeppet - den som vätte bort mot ön - och såg över, ner i vattnet. "Vi måste klättra ner. Om vi hoppar kommer det låta, och de andra kommer se efter vad som hände... Så ta det försiktigt."
Han hävde sig över kanten och började klättra ner, det var ganska mycket man kunde ta tag i men plankorna var någorlunda hala.
Vattnet var lite kyligt till en början, men Fred vande sig snabbt.

Catalina tyckte det lät konstigt, att lära sig simma var väl en självklarhet? Hon tänkte inte på att det fanns folk som bodde mitt i landet, men inte ens en sjö nära sig. Hon själv hade fått lära sig simma så fort som hon bara kunnat när hon var liten.
Hon nickade sedan och började klättra efter honom. försiktigt. Efter att ha bott på ön i hela sitt liv och klättrat bland träden nästan varje dag så var det lätt att klättra, även om båten var hal.
Hon kom ner efter honom i vattnet och började genast simma, kylan tänkte hon inte ens på. "Vi får simma under vattnet en bit, men följ mig, jag vet vart vi kan gå upp" viskade hon och tog ett djupt andetag innan hon dök och simmade under vattnet mot en del av stranden som hade mycket träd, så de inte skulle synas.

Fred drog ett djupt andetag och dök ljudlöst ner under ytan. Han förvånades av att det var såpass klart vatten att han kunde se Catalina. Ovanför vattnet såg det inte alls klart ut, man kunde inte se botten då - som man kunde nu. Vilket innebar att de antagligen inte skulle synas sålänge de höll sig under ytan.

Edward satt högst upp i ett av träden bland kvittrande fåglar och gröna lövverk och spanade otåligt ut över skeppet. Hur gick det egentligen? Han litade på att Fred hade följt hans order, men tänk om de blivit upptäckta? Fred var ung och såg oerfaren ut, men förhoppningsvis kunde Catalina sköta deras resa tillbaka.

Catalina simmade på, hennes simtag var långa och snabba, och hon behövde inte dyka upp för att hämta luft, det var inte en alltför lång bit. Tillslut kom de fram till strandkanten, de var en bit bort från piraterna och det var buskar och träd mellan dem.
Hon drog efter andan och vred snabbt ur sina kläder innan hon skyndade sig genom skogen, dock inte alltför snabbt så mannen kunde följa efter. Och snart nådde hon sin stuga, hon antog att inte piraterna funnit den än då allt var orört.
Hon drog åt sig sin pistol, som hon satte i bältet, två knivar och en extra båge hon hade, som dock var äldre och lite sämre än hennes andra.
Hon for sedan ner igen, vart var Edward? Visste mannen det? Eller varför hade han räddat henne?