Light and Dark at Hogwarts

Superduperbra!
Det var jättebra skrivet med uttryck och sånt, och precis den rätta stämningen!

Superbra!

Heja!! Heja!! Fortsätt!! Bevakar!! Bevakar!!

Förlåt att det har varit så inaktivt på sista tiden... Egentligen ör det Majalunas tur att skriva, men om hon inte hinner kan jag skriva nästa kapitel...

Förlåt för att jag har varit så inaktiv, men jag har haft så mycket annat...

Det är lugnt! (Tror att jag talar för alla när jag säger det...)
Vill du att jag skriver nästa kapitel?

Kapitel 10
Wendys perspektiv

Jag trampar lätt otåligt med ena foten där jag sitter på armstöden till en av de stora fotåljerna i biblioteket. Klockan är exakt 15:00. Jag håller blicken fäst vid mitt armbandsur och precis när jag tror att sekundvisaren ska hinna ta sig hela varvet runt innan "mitt sällskap" dyker upp skymtar jag en rörelse i ögonvrån. Jag tittar upp, och mycket riktigt står han där med ett snett leende lekande på sina läppar. Jag ler tillbaka.
"Hej." säger jag. Ordet låter onaturligt förstärkt efter att jag har suttit i det knäpptysta biblioteket så länge.
"Hej." hälsar han tillbaka, sen går han fram och slår sig ner i fotöljen mittemot min. Han börjar gräva runt i sin väska och jag kommer ihåg trolldrycksuppsatsen. Jag drar upp en pergamentrulle, fjäderpenna och bläck och min bok i Trolldryckskonst.
I början är våra samtal rätt stela och vi tar knappt någon hjälp av varandra, men efter ett tag kommer jag till svårare delar av uppsatsen - och Trolldryckskonst är inte mitt starkaste ämne - och jag blir tvungen att fråga honom om hjälp. Snart börjar vi prata mer än vi skriver och på fem minuter är uppsatserna helt glömda och det enda vi gör är att prata. Scorpius är faktiskt både snäll, rolig och, kan jag inte undgå att lägga märke till, även smart.
Jag vet inte hur länge vi sitter där, men när bibliotekarien slänger ut oss för att vi väsnas så mycket känns det knappt som att det har gått fem minuter. Tiden går fort när man har roligt, flyger genom mitt huvud och jag trycker halvhjärtat undan det. Jag slänger en blick på mitt armbandsur: 17:30. Matsalen öppnar precis. Jag tittar upp på Scorpius och märker att han betraktar mig. Jag kan inte stoppa blodet som rusar upp mot mina kinder och tävlar om vem som kan göra mitt ansikte varmast. Jag tittar ner i marken i ett försök att dölja det.
"Jag tror jag ska gå och äta nu." säger jag med en liten blick upp på honom. "Vill du följa med?" Han tvekar en sekund och jag är helt säker på att han kommer svar nej. Mitt hjärta sjunker som en sten i bröstet, av någon anledning vill jag att han följer med.
"Visst." svarar han och jag tittar upp helt. Han ler åt mitt förvånade ansiktsuttryck och tar täten på väg mot Stora salen. Det är en konstig tanke att jag för knappt en vecka sen skulle satt mig vid lärarbordet (och där med skämt ut mig själv totalt för all framtid) än sätta mig bredvid honom, och nu har jag spenderat hela eftermiddagen med honom och faktiskt gillat det. Jag frustar till av ett hysteriskt skratt som försöker tränga sig upp genom min hals och Scorpius tittar konstigt på mig. Det får mig bara att fnissa till, vilket får honom att ge mig ännu en blick och den här gången också ett frågande leende. Jag kväver ett skratt och drar ett djupt andetag, sen skakar jag på huvudet. Scorpius ger mig ett roat leende, och vi går in genom de öppna portarna till Stora salen.

Efter middagen säger jag hejdå till Scorpius och trippar på lätta fötter upp för trappan till Ravenclaws sällskapsrum. Den här dagen har fått mig på bra humör och jag kan knappt hindra mig själv från att le som en fåne när jag svarar på tavlans gåta och kliver in genom porträtthålet. Sällskapsrummet är förmodligen fullt, jag vet inte säkert för jag ger det bara en snabb blick innan jag skyndar upp till sovsalen. Kanske vill jag bara inte råka stöta på Alice, eller Rose för den delen, men jag vet knappt själv och orkar inte fundera över det. Jag slänger mig på sängen utan den minsta förhoppningar om att lyckas sommna. Jag är inte det minsta trött.
Efter att ha stirrat upp i taket ett tag och bara gått igenom dagen i huvudet rullar jag över på sidan och får en skymt av mig själv i spegeln. Mitt hår är illblått med små, små rosa slingor här och var. Jag ler, och den blåhåriga flickan framför mig gör likadant. Hon skulle nog vara ganska söt om hon inte såg så knäpp ut. Tanken får mig att le bredare tills min mun exploderar i ett tyst skratt. Jag i princip skrattar mig till sömns. Jag har nog aldrig varit så här... glad i hela mitt liv. Eller, jo, det har jag, men då har det alltid funnits en vettig förklaring till det. Nu är jag bara så till brädden fylld med oförklarlig lycka. På ett sätt är det den skönaste känslan jag någonsin känt, men på ett annat sätt - som jag knappt kommer på förrän senare - är det den konstigaste och till och med kusligaste känslan.

Du är så bra D:

Vem är Proffesor Weasley? Ron, Arthur, George, Percy eller vem är det? Saga Lovegood , vem är det?