(ORP) Hide, run, survive

Cate:
"Snälla... Jag måste ut... Nu...", säger jag med kvävd röst.

Ellie:
"Cate.. Ta det lugnt, jag är här.. Andas", säger jag oroligt och börjar knuffa runt möbler och sånt för att det ska bli så stort utrymme som möjligt.

Miyako:
" AHHHH!"
Skriker jag gör någon puffar till stolen jag sitter i.
Det är en tjej som försöker göra utrymme åt sin vän...
"Dom är nästan identiska dom måste vara tvillingar..."
Tänker jag
Och kliver av stolen och puttar den resten av vägen själv.

(Har varit bortrest, jag kör att Marbel var avsvimmad längre än de andra..?)
Marbel
Jag vaknar med en tryckande huvudvärk, och först är jag inte säker på varför jag har vaknat. Men så minns jag. Någon skrek. Jag hoppar upp på fötter, plötsligt klarvaken. Det är mörkt runtomkring mig men jag känner någon form av stol mot mina lår och det verkar som att skriket kommer därifrån. Någon står framför stolen. Jag tänker inte efter, grabbar bara tag i personens axel och drar min kniv, trycker den lätt mot hennes kind, inte hårt men tillräckligt för att personen ska förstå att jag menar allvar. Allt jag kan tänka på är det hjärtskärande skriket, jag vill skydda den lilla människan i stolen.

(Safir är det Ellie du menar som hon tar tag i?)

(Ja c

(Snälla Kim Potter kan du he min mall på framsidan?)

Ellie:
Andas lugnt även om mitt inre jag exploderar av fruktan.
Då ser min enda möjlighet. Fåtöljen bredvid har en lång, smal och vass gaffel.
Jag sträcker på armen men håller mig blixtstilla. Är verkligen glad att mörkret försvarar mina gärningar.
Känner lyckan välla upp genom mig när jag tar tag i den kalla gaffeln.
"SLÄPP MIG DITT ÄCKEL!", fräser jag och sticker gaffeln djupt i hennes hand som håller om mig, rycker upp den och hugger den i kniv-handen.
Springer sen fram till Cate och flåsar.

Cate:
När Ellie flyttat på möblerna känns det lite bättre.
"Vad hände?", viskar jag.

Olivia:
"Hej..", säger jag till tjejen som hade attackerat Ellie, och närmar mig henne försiktigt. Jag tar snabbt tack i kniven hon håller i, kastar den tvärs igenom rummet och springer till ett litet, mörkt hörn. Jag sätter mig ner, och låter ryggen skrapa mot den damm täckta väggen. Det var inte bra gjort, att kasta iväg en främlings kniv, men om alla här inne skulle börja döda varandra... Nej, det fanns inte.